tisdag 31 december 2013

Berlin i ruiner

Om ens pappa var en rysk furste som flydde undan revolutionen, och ens mamma var ambulansförare och dotter till en nobelpristagare i litteratur, och om de här två möttes i Berlins ruiner 1945 där de hjälptes åt att rädda människoliv - ja då ligger det väl rätt nära till hands att man vill berätta sina föräldrars historia.

Och det gör alltså Anne Wiazemsky i boken Mitt Berlinbarn, som delvis bygger på hennes mammas brev och dagboksanteckningar. Själv har jag alltid varit fascinerad av just den där tidpunkten i Tysklands historia, när dödandet plötsligt bara upphör. Trots all svält och allt lidande och trots att hela landet låg i ruiner måste det ha funnits en otrolig känsla av att livet återvänder.

Boken ger små glimtar av hur det såg ut i Berlin just vid krigsslutet. Författarens föräldrar jobbade för Röda Korset och kom i nära kontakt med både flyktingar och berlinare. Den spirande kärlekshistorien ges visserligen rätt mycket plats, men framför allt är boken en berättelse om kriget och dess följder.

Recensenterna har inte varit särskilt förtjusta i boken, den har kallats ytlig och naiv. Själv sträckläste jag den. Någon stor roman är den kanske inte, det kan jag hålla med om, men den är välskriven och charmig. Och framför allt är den ju en ögonvittnesskildring från en exceptionell tid i Europas historia. Som sådan känns den absolut autentisk.

söndag 29 december 2013

Familjeliv i Iran

Iran känns som ett svårtillgängligt och avlägset land, inte geografiskt men mentalt. När man får chansen att titta in bakom kulisserna och följa med vardagslivet hemma hos några iranska medelklassfamiljer blir man ju överlycklig.  Den svenska författaren Marjaneh Bakhtiari med iransk bakgrund har tidigare skrivit om invandrarliv i Sverige, men hennes nyaste bok Godnattsagor för barn som dricker utspelar sig i Teheran (eller Tehran, som författaren stavar namnet).

Alla ingredienser till en underbar bok finns med här. En stor släkt med massor av konflikter, intressanta huvudpersoner, en myllrande storstad, ett land med tragisk historia, och dessutom författarens vackra språk och diskreta humor.

Men trots allt detta rycks jag inte riktigt med. Berättandet är krångligt, det tar tid innan man får klart för sig vilka personerna är (trots att det finns ett släktträd i början), och man förstår inte alltid vilka historiska händelser som åsyftas. Övertydlighet brukar betraktas som en dödssynd i skönlitteraturen, men är också tydlighet förbjudet? En annan sak som stör mig är bristen på spänning, bristen på intrig. Den grå vardagen blir i längden trist också i ett intressant land.

Ändå har boken också stora förtjänster. Vissa scener är gripande, karaktärerna är mångdimensionella och trovärdiga, och man får som sagt en unik inblick i vardagslivet i det gåtfulla landet.

Rekommenderar jag alltså boken eller inte? Svaret blir ja - till personer med tålamod och stort intresse för Iran.








torsdag 26 december 2013

Jazz, nazism och mänskliga djurparker

Svarta jazzmusiker som tvingas fly undan nazismen i Tyskland. Det är ett tema som åtminstone inte jag har läst om förut, och det väcker förstås genast intresse. Romanen Halvblodsblues av kanadensiska Esi Edugyan handlar om en grupp svarta musiker som spelar i Berlin och därifrån flyr till Paris, via Hamburg. Parallellt med den historiska berättelsen skildras återföreningen mellan en del av gruppens medlemmar femtio år senare.

Ja, det här låter ju spännande, och boken har höjts till skyarna. Ändå känns det lite som att det är själva temat, själva idén som bokens beundrare har fallit för. Romanen är nämligen förvånansvärt tråkig för att behandla ett så här fascinerande ämne. Handlingen stampar ofta på stället, dialogerna känns poänglösa, personerna är skuggor. Lite bättre fart är det på den del av berättelsen som utspelas i nutid, men den utgör en ganska liten del av boken.

En incident i boken fick mig att hicka till. Under huvudpersonernas vistelse i Hamburg gör de ett besök på zoo - där det visar sig att det också sitter människor i burarna. Svarta människor från Afrika. Att nazisterna också skulle ha sysslat med människoutställningar var en nyhet för mig, och jag var tvungen att googla runt ett tag.

Det visade sig att det faktiskt fanns ett mänskligt zoo i Hamburg  i samband med djurparken som grundades 1874 av djurhandlaren Carl Hagenbeck. Enligt Wikipedia visades också samer och eskimåer i djurparken. Vidare uppger Wikipedia att människoutställningarna förbjöds  i Tyskland år 1940 - med andra ord skulle nazisterna ha förbjudit dem. Överraskande!

Just den här saken skulle jag gärna veta mer om. Det känns nästan som att den här detaljen blir den största behållningen av Esi Edugyans roman. Hon har nog researchat en hel del verkar det som, och språket är det inget fel på, men kompositionen som helhet blir otillfredsställande.

söndag 22 december 2013

Palestiniernas lidande

Om det är någon som känner för att gråta så är Morgon i Jenin av Susan Abulhawa den rätta boken. Själv grät jag som en kran, vilket jag egentligen inte är så förtjust i att göra. Romanen var definitivt för sorglig för min smak.

Morgon i Jenin handlar om en palestinsk familjs öden från tiden för staten Israels tillkomst fram till 2000-talet. Att det finns gott om sorg och tragedi för en författare att ösa ur på det temat är klart.

Jag liksom många med mig har läst oräkneliga skildringar av judarnas lidanden under nazismen. Av någon anledning har det däremot skrivits mycket lite om palestiniernas öde efter andra världskriget, åtminstone skönlitterärt. Det har till och med sagts att Abulhawas bok är den första episka berättelsen om det palestinska folket.

Litterärt är boken ojämn. Emellanåt känns den storslagen, men så kommer det långa stycken som är störande banala - det gäller särskilt kärleksskildringarna. Gripande är den trots det, och som dokument över ett drabbat folk är den verkligen intressant.

Boken väcker naturligtvis också en hel del tankar om den politiska situationen i Mellanöstern. Författaren - själv palestinier -serverar ingen lösning på en bricka, annat än möjligen på ett personligt plan. För några av huvudpersonerna blir det nämligen happy end - de gör som författaren själv och flyttar till USA.


onsdag 18 december 2013

Årets finlandssvenska skräll

Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 skrällde till riktigt ordentligt när den kom ut i höstas. I boken beskriver Rosenlund öppet hur det känns att vara fattig - ett pinsamt och nedtystat ämne som de flesta verkligen inte vill förknippas med.

I det finska Finland har boken väckt en viss häpnad, enligt myten kan ju finlandssvenskar egentligen inte vara fattiga. Och i Svenskfinland har boken lett till en ställvis nästan aggressiv debatt, där författaren har anklagats för att vara en bortskämd gnällspik bland annat.

Många har deltagit i debatten utan att ha läst boken, vilket jag tycker är helt i sin ordning. Huvudsaken är att fattigdom och marginalisering diskuteras, inte sopas under mattan, och Rosenlund kan vara stolt över att vara den som satte igång debatten.

Själva boken är liten till formatet och man läser den snabbt. Ingen tvekan om att Rosenlund har litterär talang, många stycken kunde fungera lösryckta för sig som aforismer eller one-liners. Det är poetiskt och berörande, men jag skulle ändå ha önskat mig ett konkretare berättande, fler anekdoter, fler personporträtt. Fyllisarna i Myrbacka till exempel  figurerar ibland i marginalen - de kunde ha framträtt tydligare som levande personer.

Det känns ändå som att det viktiga med den här boken är själva ämnet, själva debatten. Min läsecirkel hade besök av författaren som på ett sympatiskt och övertygande sätt sprider sitt stillsamma budskap om att alla människor i vårt land inte mår bra. För mig känns det svårt att skilja på bok och person i det här fallet. Rosenlund och Kopparbergsvägen är ett fenomen helt enkelt. Ett fenomen av sällsynt slag i Svenskfinland.












tisdag 17 december 2013

Storslaget - eller nästan

Trots sitt omfång - 630 sidor - är De obotliga optimisternas klubb en bok som man läser hastigt och lustigt. Den är rolig, spännande, djupsinnig, allt man kan önska sig av en tjock roman.

Boken, skriven av fransk-algeriska Jean-Michel Guenassia, handlar om en parisisk pojke som blir bekant med några östeuropeiska flyktingar på ett café där de spelar schack och filosoferar om livet. Det låter härligt, och det är det också, ställvis. Här finns massor av gripande livsöden och kloka tankar, det är en bok man trivs i.

Ändå irriterar romanen mig ibland. För det första finns här onödiga utvikningar som är alltför långa och tröga och borde ha skurits ned. För det andra känns skildringen av pojkens konfliktfyllda familj oengagerande, trots att den ges rätt mycket plats i boken. Och för det tredje figurerar här liksom i massor av andra manliga uppväxtskildringar den typiska kvinnliga klichékaraktären: en vacker, sorgsen kvinna som beter sig mystiskt och plötsligt bara försvinner. Usch vad trött jag är på den kvinnan som dyker upp som ett brev på posten i romaner av det här slaget.

Men i stort sett alltså en medryckande bok. Särskilt förtjust är jag i scenerna där de östeuropeiska flyktingarna med sina tragiska öden i bagaget sitter och försöker bena ut det gåtfulla livet.




torsdag 12 december 2013

En Breivik före Breivik

Den norska författaren Gaute Heivolls roman Innan jag brinner har blivit en stor framgång, den har vunnit Norges motsvarighet till Finlandiapriset och översatts bland annat till finska.

Boken är en nattsvart historia om en ung man vars liv går helt snett. Han isolerar sig allt mer och utvecklas till en hänsynslös pyroman. Parallellen till Breivik känns ofrånkomlig - men Heivolls bok utkom faktiskt före tragedin på Utöyar.

Boken väckte blandade känslor i min bokklubb. En del av oss tyckte mycket om den, andra tyckte den var tråkig. Själv var jag inte särskilt förtjust. Något spänningsmoment fanns inte i boken, efter att författaren redan i början avslöjat hur det hela skulle komma att sluta. Vidare hade jag svårt att klara av den dystra, hopplösa stämningen och i synnerhet - typiskt mig - den fasansfulla sorg som drabbade pyromanens föräldrar.

Till råga på allt saknade jag hela tiden Knausgård. I en parallellberättelse i romanen berskriver Heivoll sin egen utveckling till författare på ett sätt som för tankarna till Knausgård, men utan Knausgårds humor och förmåga att komma sina romanfigurer in på livet.

Det kan inte vara lätt att vara manlig författare i Norge idag. Skuggan av Knausgård måtte vara rätt så knäckande.


onsdag 11 december 2013

Skyll inte på folket!


På bokmässan i Göteborg hamnade jag av en slump rakt in i ett brandtal om eurokrisen av journalisten Kajsa Ekis Ekman.  Hon är en verklig uppenbarelse, karismatisk, vacker och oerhört vältalig.  Hennes bländande retorik fick mig att på stående fot köpa två böcker om eurokrisen.

Ekmans egen bok Skulden - eurokrisen sedd från Aten är ett resultat av hennes långa vistelser i Grekland. Hon har träffat massor av människor och vi får en helt hjärtskärande bild av det förtvivlade läget i landet. Nog är det otroligt hur lite vi vet och verkar beröras av att ett europeiskt folk håller på att gå under.

Här hos oss hyser många fortfarande uppfattningen att den grekiska krisen beror på slöhet och ohederlighet hos det grekiska folket. Ekmans bok ger en annan, mycket tragisk bild av ett folk som låtit sig luras både av de stora internationella bankerna och av den grekiska politiska och ekonomiska eliten. "Skyll inte på folket" skrev Kajsa Ekis Ekman som dedikation i mitt exemplar av boken.

Stefan de Wylders bok Eurokrisen är en informativ genomgång av valutaunionen EMU:s historia. Författarens tes är att en gemensam valuta från första början var ett ödesdigert misstag. En gemensam valuta passar för länder med likartad ekonomi, inte för länder som står på så olika nivå som t.ex. Tyskland och Grekland.

Boken är kanske inte alldeles enkel att läsa, men inget som har med nationalekonomi att göra är ju sådär alldeles glasklart. De som sköter om det hela och fattar besluten förstår inte heller hur saker och ting fungerar, konstaterar de Wylder. Jag antar att det stämmer, annars skulle väl situationen inte se ut som den gör idag.

Av de här två böckerna är de Wylders kanske närmast avsedd för den som har nationalekonomi som särintresse, medan Ekmans bok kan läsas av alla. Den som har läst hennes bok kan inte längre vara likgiltig för rapporteringen från Grekland.


torsdag 5 december 2013

En skildrare av mannens själsliv

Ibland dyker det upp författare som varenda människa verkar ha läst, utom man själv. Ett exempel är Jonathan Tropper. Jag hörde om honom först alldeles nyligen, tack vare ett tips på Facebook. Författaren höjdes till skyarna i så övertygande ordalag att jag genast beställde hans böcker från bibban.

Den första jag läste, Konsten att tala med en änkling, handlar som titeln antyder om en man vars fru har dött. Boken går ut på att han bearbetar sin sorg. Trots det allvarliga temat är boken skriven  i en humoristisk och underhållande ton som uppenbarligen är författarens varumärke.

Jag kan inte säga att jag blev direkt besviken på boken, men det störde mig att den så tydligt är uppbyggd enligt en typisk bestseller-modell. Problem och konflikter är inplacerade på lämpliga ställen för att den dramaturgiska kurvan ska funka, och från första början vet man ganska exakt hur det hela kommer att sluta.

Nästa bok jag läste heter Fördelarna med en kollaps. Den handlar om en man som är deppad efter sin skilsmässa. Till en början känns den mer seriös än den föregående, men ganska snart börjar bestseller-hjulen rulla på välkänt sätt.

Massor med pluspoäng blir det  för författarens roliga one-liners,hans humor och fyndiga formuleringar. Han har också en fin förmåga att skildra mannens själsliv, och emellanåt tycker man faktiskt att han är otroligt bra. Men som sagt, bestseller-konceptet irriterar. Det är som med en viss typ av amerikanska filmer, först är de gedigna och trovärdiga tills plötsligt alltihop dränks i sentimentalitet.

måndag 2 december 2013

Finlandia: Vinnaren?

In i det sista var jag ganska säker på att det blir Kjell Westö som tar hem årets Finlandiapris, men efter att ha läst kandidatbok nr 6 har jag ändrat mig.

Asko Sahlbergs Herodes är ett så mastodontiskt och imponerande verk att det känns otänkbart att det inte skulle vinna. Tänk att sätta sig ner och skriva 700 sidor om en gestalt från antiken. Man baxnar.

Men är boken bra då? Jo, den är bra. Miljö- och personskildringen känns äkta, språket är vackert, intrigen är spännande. Historien vaknar sannerligen till liv. (Inte för att det i och för sig är så trevligt att återvända till en tid då barnamord och kvinnoförtryck ansågs som helt normalt...)

Boken har jämförts med Mika Waltaris klassiska storverk och det ligger säkert något i den jämförelsen. Ett lika oemotståndligt sug som Sinuhe egyptiern har den kanske inte, men visst får man liknande vibbar.

Vissa anmärkningar har jag ändå. Boken kunde med fördel ha förkortats med ett par hundra sidor. Nu finns här vissa avsnitt som mer känns som historiebok än som roman. Antalet personer kunde ha skurits ned och huvudpersonerna i stället fördjupats. Men det känns småaktigt att kritisera detaljer när helheten är så gedigen.

Jag är alltså ganska övertygad om att det blir Sahlberg som tar hem priset. Även om jag förstås inte vet vad Asko Sarkola har för preferenser. Väljer Asko S. Asko S.?

Min personliga favorit är boken ändå inte, utan där ligger Westö och Koskinen på delad första plats.


lördag 30 november 2013

Finlandia: Knastertorrt om flygplatser

Finlandialoppet börjar gå in på slutrakan. Nu har jag läst kandidat nummer 5: Terminaali av Hannu Raittila.

Den här boken har jag verkligen svårt att få något grepp om. Den handlar om två flickor som reser omkring från flygplats till flygplats. Den ena försvinner, varpå hennes föräldrar börjar söka efter henne. Det kunde kanske vara spännande, men problemet är att varje ny vändning i handlingen åtföljs av snåriga utläggningar om det ena och det andra. När till exempel en av huvudpersonerna flyger över Kalmar, så tycker författaren att vi bör få oss till livs lite fakta om Kalmarunionen som bildades år 1397.

Det är verkligen jobbigt, eftersom de fakta som serveras ibland inte har någonting med själva handlingen att göra. På ett sätt förstår jag vad författaren har varit ute efter - han har velat skriva en bred roman som handlar om hela livet och hela världen. Men personskildringen har blivit lidande av den ambitionen, och karaktärerna i boken känns lika torra som de oändliga faktapresentationerna.

Lite intressant är det förstås ur mitt perspektiv att den försvunna flickans pappa är finlandssvensk från Hitis och mamman jobbar på Yle. Men hur trovärdigt är det att mamman lämnar pappan efter två veckors äktenskap för att hon inte står ut med Hitisdialekten? Mammans reflexioner om Yle är också ganska speciella. Hon beviljas studieledighet och filosoferar då såhär, fritt översatt:

"Jag tog ut allt jag kunde av de nästan löjligt överdrivna förmåner som vår generation förhandlat sig till på Yle, samt av de möjligheter att undvika arbete som Yles råddiga organisation erbjuder."

Hm. Men oberoende av vad författaren tycker om Yle, så är det nog inget mästerverk han har skrivit den här gången. Jag undrar faktiskt varför den ens har valts till kandidat.





onsdag 27 november 2013

Finlandia: Rasputin utmanar Westö

Min Finlandiamaraton går vidare. Nu läste jag Ystäväni Rasputin av JP Koskinen. Den handlar som namnet antyder om den berömda munken Grigori Rasputin som var den sista tsarfamiljens goda vän. Det sades om Rasputin att han var den enda som kunde stoppa den blödarsjuke tronarvingens blodflöde, och därför blev han en så viktig person i tsarfamiljen.

Om Rasputin har det skrivits spaltkilometrar, han är väl en av de mest mytomspunna personerna i historien. Själv har jag inte läst just något alls om honom, så jag kan inte jämföra  JP Koskinens bok med andra böcker om Rasputin. Jag vet bara att Koskinens bok är helt underbar. Den är så levande och autentisk att man verkligen förflyttas hundra år bakåt i tiden och finner sig vandrande omkring på gatorna i S:t Petersburg strax före revolutionen.

Än en gång förundras jag över att det finns så många finska författare jag aldrig hört talas om. Denne JP Koskinen har gett ut hela sju romaner före den här. Det har sagts att man inte kan tävla i litteratur, men för mig har Finlandiapriset ofta fungerat som rena informationskampanjen.

Att läsa boken är en njutning. Varje detalj omsorgsfull och utarbetad, persongalleriet färgsprakande, språket enkelt och vackert, handlingen naturligtvis andlöst spännande - det handlar ju om en av de mest dramatiska perioderna i rysk historia. När jag smäller fast boken är jag övertygad om att den verkliga och sanna historien om den omstridde Rasputin finns mellan just de här pärmarna.

Ingen tvekan om att Koskinen är värd Finlandiapriset. Efter att ha läst fyra av sex kandidatböcker håller jag ändå en hacka på Westö, beroende på att vår egen historia ändå ligger närmare våra finländska hjärtan än tsarfamiljens öde. I övrigt är böckerna jämstarka.



måndag 25 november 2013

En riktigt dålig mor

Det drar ihop sig till Augustprisutdelning. Av de sex kandidatböckerna har jag läst två, Kjell Westös förstås och så Sven Olov Karlssons Porslinsfasaderna.

Porslinsfasaderna är en roman precis i min smak. Författaren var totalt okänd för mig, men från och med nu ska jag hålla ögonen på honom. Boken är en släktroman som omspänner tre generationer. Det är ingen särskilt trevlig släkt det är frågan om, huvudpersonerna är sura, envisa och egoistiska eller bara tröga och dumma.

Särskilt intressant är beskrivningen av Sara, som är en verkligt usel mor. Hon uppmuntrar aldrig sina barn utan trycker tvärtom ner dem, förutom yngste sonen som hon ogenerat favoriserar. Hon är apatisk och ointresserad av allting, avskyr att prata, har inga intressen. Hon lider av hemska sömnstörningar och är ständigt livrädd att någon ska komma och föra henne till dårhuset. Om handlingen utspelade sig idag så skulle Sara ha någotslags diagnos, konstaterar författaren i förbifarten.

Trots allt elände är Porslinsfasaderna ändå ingen sorglig bok. Författaren blir aldrig sentimental, han skriver hela tiden med en viss illmarighet som gör det lättare att stå ut med den rätt ruskiga skildringen av en dysfunktionell familj. Det är en berättelse om Bita-ihop-Sverige, som författaren kallar det, en skildring av människor som kämpar på eftersom de verkar vara tvungna till det, men också för att de på något sätt ändå gillar varandra.

Porslinsfasaderna får alltså höga poäng av mig, men Westö får ändå några poäng mer. Tyvärr ser det inte ut som om någondera skulle få priset. Storfavorit lär vara Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. 

torsdag 21 november 2013

Fransk lottovinst

Romanen Allt jag önskar mig av den franske författaren Gregoire Delacourt lär ha blivit en försäljningssuccé utan like. Det har jag lite svårt att förstå för jag tycker inte det är någon särskilt bra bok. Den är småtråkig och ointressant, storyn är töntig.

En förklaring till bokens popularitet kan vara att den handlar om en jättestor lottovinst, och lottovinster är ju kul. Alla drömmer vi väl om att vinna, och alla har vi listor på vad vi skulle göra med pengarna.

Problemet i boken är att intrigen är ologisk och personernas handlingssätt inte särskilt trovärdigt. Till exempel gömmer huvudpersonen checken från lotteribolaget i en sko och överväger att aldrig lösa ut pengarna.

Det enda riktigt intressanta (och också rätt roliga) avsnittet i boken är när spelbolagets psykolog räknar upp alla hemskheter som drabbar den som vinner en jättepott.

Orsaken till att jag läste boken var att vi tog upp den i min läsecirkel. Där var jag rätt ensam om min åsikt. De andra tyckte att boken är sympatisk, småtrevlig, lättläst och underhållande - så helt dålig kan den ju inte vara!

onsdag 20 november 2013

Finlandia: Ett ruskigt hotell

Fantasy och sci-fi har aldrig varit min grej, men trots det har jag tyckt om de böcker av Leena Krohn jag läst tidigare, bland dem hennes Finlandiavinnare från år 1992.

Nu kandiderar hon igen, med romanen Hotel Sapiens. Det är en dystopi som påminner mig lite om Karin Boyes Kallocain, också här är människorna instängda och kontrollerade utan möjlighet att påverka sitt liv. Hotel Sapiens är inte precis ett hotell, utan en blandning av mentalsjukhus, utbildningscentrum, museum och flyktingläger, som det står på bakpärmen.

Till skillnad från Kallocain är Hotel Sapiens ändå en väldigt rolig bok. Här finns de mest lustiga typer, allt från återuppståndna filosofer till botaniker som förvandlats till växter, diplomterapeuter som blivit galna, blomsterhandlare som börjat sälja droger osv. Diskussionerna i boken är ställvis totalt absurda, ställvis fulla av livsfilosofi och djup.

Ändå känns boken inte hundraprocentigt lyckad. Författaren kunde ha tagit ut svängarna ännu mer, det kunde ha varit ännu hejdlösare, och samtidigt ännu djupare. Men visst är det en läsvärd och härlig bok som jag verkligen gillade.

Till sist den viktiga frågan:  Kan Hotel Sapiens vinna Finlandiapriset? Det tror jag trots allt inte. Den är kanske ändå lite väl akademisk för att kännas riktigt berörande.


söndag 17 november 2013

Finlandia: 500 sidor om en rysk poet

Årets Finlandiamaraton har inletts. Jag brukar försöka läsa igenom Finlandiakandidaterna, för jag tycker de ger mig någotslags uppfattning om vad som är på gång inom finskspråkig litteratur.

Först ute i år är Riikka Pelo med Jokapäiväinen elämämme. Titeln är ju totalt intetsägande, men det visar sig att boken handlar om den ryska poeten Marina Tsvetajeva som hade ett dramatiskt liv. Hon föddes på tsartiden år 1892 och dog under Stalinterrorn 1941.

Hum hum. 500 sidor om en rysk poet, det låter überintellektuellt så det förslår, och så känns det tyvärr också. Själv blir jag visserligen inte avskräckt av själva temat, för jag är intresserad av både rysk poesi och av Stalinepoken, men boken är väldigt tungläst och trög.

Problemet är författarens överbelastade, poesistinna språk som gör det svårt att följa med handlingen. Personer dyker upp och försvinner utan att man fattar vem de är och vad de gör i boken. Det är synd, för Marina Tsvetajevas liv är verkligt sprängstoff. Det kunde ha blivit hur spännande och gripande som helst. Och faktiskt, i de sista kapitlen där författaren glömmer alla kringelikrokar och berättar rakt på sak om den fruktansvärda förföljelsen som poeten och hennes familj råkar ut, där slår det gnistor. Men då är det för sent, då har man för länge sedan tappat intresset.

Kan den här romanen alltså utmana Kjell Westö? Det har jag svårt att tro. Visserligen är den som sagt poetisk, och oerhört ambitiös, men den är definitivt ingen bladvändare som Hägring 38.








onsdag 13 november 2013

Den snälla Ranelid

Jag läste ett par böcker av Björn Ranelid för länge sen och tyckte de var så gräsliga att jag beslöt mig för att aldrig mer läsa någonting av honom.


Never say never. På bokmässan i Göteborg satt Ranelid bredvid oss vid frukosten och efteråt poserade han så snällt för ett foto till vår bokcirkels tidning så jag beslöt att ge honom en ny chans.

Det råkade bli Hjärtat som vapen från 2006. Den handlar om en kvinnas liv från födelse till död i en småstad i  Kalifornien, om hennes jobb som konditor och människorna omkring henne.

Märkligt nog gillade jag på något vis den här romanen. Den har något av gammal folksaga över sig, huvudpersonen är heltigenom god, händelserna omges av ett sagans skimmer. 

Mot slutet blir berättelsen rentav gripande, och jag känner att jag måste revidera min uppfattning om Ranelid som  en oläsbar författare.

Någon fullpoängare är Hjärtat som vapen ändå inte. Tidvis känns den ganska träig och kunde med fördel ha förkortats.

torsdag 31 oktober 2013

Homosexualitet och elände

Absolut noll av rikssvenska debutanten Anna Fock är en bok som förbryllar mig. Den handlar om livet som bög i S:t Petersburg, vilket i och för sig är ett intressant tema. Men som Expressens recensent skriver - kan man lita på författaren? Anna Kock är rikssvensk, hon är kvinna och hon har aldrig bott i Ryssland. Hur kan hon överhuvudtaget skriva den här historien?

Jo, jag vet att det är frågan om en roman, om fiktion. Men ändå söker jag omedvetet efter falska klanger i berättelsen, både vad gäller själva staden, den ryska stämningen, och vad gäller de homosexuellas situation.

Häpet konstaterar jag ändå att romanen inte klingar alltför falskt. Den kunde vara en äkta berättelse ur verkliga livet. Författaren är mycket skicklig i att beskriva stämningar, känslor, relationer, och de korta glimtarna ur stadsbilden faller inte ur ramen.

Ändå är det något med den här romanen som irriterar mig. Jag tycker den skildrar de homosexuellas livsstil alltför klichémässigt. Det är fylla, spyor, knark, HIV, våld, blod, stank, dödsfall - ja till och med ett mord. Varför måste just detta kopplas ihop med homosexualitet?

Det politiska förtrycket som drabbat de homosexuella i Ryssland under den senaste tiden finns ställvis med som ett hot i bakgrunden, men det räcker inte för att förklara allt det hemska som händer i boken. Om den här romanen skulle översättas till ryska skulle den troligen förstärka  fördomarna mot homosexuella.

Mot slutet ljusnar det ändå lite grann, lite kärlek, medmänsklighet och lycka smyger sig in i berättelsen. Det här låter förstås naivt, men det känns som något slag av kampglada, hoppfulla berättelser är vad de homosexuella i Ryssland skulle behöva just nu, snarare än den här typen av mörka nedslående historier.

lördag 26 oktober 2013

Rysslands gåva till Svenskfinland

Zinaida Lindén var en av de många författare som jag lyssnade till på bokmässan i Helsingfors. Visserligen är jag bekant med hennes bakgrund från tidigare eftersom hon har besökt vår bokcirkel, men det är roligt att lyssna till hennes personliga och vackra svenska.

Lindén har alltid hört till mina favoriter bland de finlandssvenska författarna. Jag har läst och gillat allt vad hon skrivit, och den nya romanen För många länder sedan är inget undantag.

Boken handlar om en diplomatfru som ser tillbaka på sitt liv. Särskilt förtjust är jag i bokens första del som skildrar huvudpersonens barndom i Sankt Petersburg. Lindén har en förmåga att beskriva det ryska på ett absurt humoristiskt och väldigt charmigt sätt.


Skildringen av de båda föräldrarna är helt oemotståndlig. För min del skulle hela boken ha fått handla om barndomen, och om Sankt Petersburg. Vilken otrolig tillgång för finlandssvensk litteratur att vi har Zinaida Lindén med hennes ryska bakgrund!

Ännu ett par ord om bokmässan: Jag hade på förhand bekantat mig med två av de tyska författarna på mässan och läst deras böcker. Förargligt nog uppträdde de här två samtidigt på två olika scener. En ganska grov arrangörsmiss, med tanke på att det trots allt fanns rätt få tyska deltagare. Jag valde slutligen 87-årige Siegfried Lenz framom Wladimir Kaminer, eftersom det förmodligen var min sista chans att se den legendariske författaren uppträda live.

måndag 21 oktober 2013

En helt vanlig finlandssvensk arbetsplats

Jag gillar arbetsplatsromaner, men det verkar inte finnas så många av dem. Det kanske beror på att de flesta författare inte känner till någon annan arbetsplats än det egna skrivbordet i ett hörn av sovrummet.

Lärarrummet av Annika Luther är alltså något av en raritet. Här skildras livet på en finlandssvensk arbetsplats med en sådan inlevelse och realism att man verkligen är som en fluga i taket. Igenkänningsfaktorn är skyhög, man minns sin egen skoltid och man minns sina barns skoltid. Man trivs, men har onekligen en aning ångest också...

Lärarrummet är en kollektivroman och man lär känna nästan hela lärarkåren. Persongalleriet känns absolut äkta - de där lärarna har man träffat! Luther skriver med en rätt bitsk humor, ibland blir det härlig situationskomik, ibland bara lite småabsurt.

Min enda invändning gäller det förfärliga mobbningsfallet, som jag tycker faller ur ramen. Det är helt enkelt för grymt för att passa in i bokens lättsamma stil.

I övrigt får boken fulla poäng, precis som de tidigare finlandssvenska romaner jag läst i höst - Teir, Lång, Westö. Gemensamt för dem alla är att de är spännande, lättlästa och har en gedigen personskildring. Westö är förstås tungviktaren bland dem, och fullt berättigat valdes hans bok idag till kandidat för Augustpriset.




torsdag 17 oktober 2013

Förbjudna tankar

Klassikerdags i läsecirkeln - vi läste dystopin Kallocain från 1940 av Karin Boye. Flera av oss hade läst romanen redan under skoltiden, men vi konstaterade att vi hade glömt det mesta. Kanske boken vinner på att läsas med en viss livserfarenhet.

Romanen skildrar en stenhård diktatur där egna tankar och till och med känslor är förbjudna. Kallocain är namnet på ett kemiskt medel som bokens makthavare injicerar i misstänkta personer - ämnet får en att yppa sina hemligaste tankar

Vilka kopplingar finns det till dagens värld? Boye hade besökt Sovjetunionen innan hon skrev boken och fick säkert inspiration där. Sovjetunionen finns ju lyckligtvis inte längre, men visst kommer man att tänka på Nordkorea. Som evig optimist ser jag ändå idag Kallocains värld snarare som något förgånget än som en framtidsvision.

Å andra sidan kanske Edward Snowdens avslöjanden om hur Storebror ser allt vi skriver på nätet kan kännas lite Kallocain-aktigt? Personligen känner jag mig inte hotad, men kanske jag är blåögd?

Hur som helst var läsecirkeln imponerad av bokens fräschör trots att den har drygt 70 år på nacken. Inget under att den blivit en klassiker, den är enkel och spännande, och den tar upp de väsentligaste frågorna i människolivet på ett medryckande sätt. 

tisdag 15 oktober 2013

Kjell levererar

Kjell Westös nyaste roman Hägring 38 kommer säkert att diskuteras i mången bokcirkel. Här finns massor att fundera på, själv skulle jag gärna höra vad folk har tyckt om slutet. I recensioner får man ju inte avslöja hur en bok slutar och därför har alla recensioner jag plöjt igenom inte kunnat ge mig någon tolkningshjälp när det gäller bokens upplösning.

Hur som helst så är Hägring 38 igen ett mästerverk av Westö. Hans varumärke är ju grundligt researchad tidsskildring, och det bjuds vi på även den här gången i rikligt mått.

Persongalleriet med alla de framgångsrika männen är intressant, men också bokens kvinnliga huvudperson är fint skildrad. Westö har ibland anklagats för att inte kunna skildra kvinnor på ett trovärdigt sätt, men den här gången har han lyckats. 

Romanen utspelas strax före andra världskriget och nazismen sticker upp sitt huvud även i de finlandssvenska kretsarna. Människans ansvar för sin medmänniska, svårigheten att våga motarbeta orättvisor och förtryck, det är bokens ständigt aktuella teman. Men någon moralkaka är det inte som vi serveras utan en spännande och underhållande berättelse som man sträckläser.

En detalj som jag för min del helt skulle ha missat ifall jag inte hade läst en recension  av Trygve Söderling är att Tove Jansson finns med i boken, incognito. Jag säger som Söderling - kul!

söndag 13 oktober 2013

Norrländsk tsunami

Jag har inte läst något av Mikael Niemi sedan braksuccén Populärmusik från Vittula. Men nu var det dags igen, eftersom bokcirkeln hade bestämt sig för att ta itu med hans nyaste roman Fallvatten.

Boken handlar om en tsunami som drabbar byar och städer kring Lule älv då dammarna i älven brister. Vi följer några av invånarna kring älven och deras kamp för sin överlevnad.

Fallvatten är alltså en riktig katastrofroman och man kan inte förneka att den är spännande. Det är dramatik för hela slanten och man är tvungen att läsa vidare för att få veta hur det går. Niemi har dessutom ett mustigt språk, till och med lite väl mustigt ibland då han skildrar uppsvällda lik, lösslitna ben och krossade skallar.

Särskilt berörande känns boken ändå inte. Personerna är alltför många för att man ska hinna bli bekant med dem innan de redan flyter vidare. Någon djuplodande berättelse om hur mänsklig värdighet och humanism går upp i rök i katastrofsituationer blir det inte heller.

Men bokcirkeln var ändå relativt nöjd. God underhållning är inte att förakta!

måndag 7 oktober 2013

Den finlandssvenska herrgårdsromanen lever!

Eftersom den finlandssvenska herrgårdsromanen tillhör mina favoritgenrer var jag redan från början ganska säker på att jag skulle gilla Flickorna på Nappari av Fredrik Lång.

Och det gjorde jag. Boken har allt som man kan kräva av en god herrgårdsroman - en spännande kärlekshistoria, en trovärdig historisk kontext samt ett myller av intressanta karaktärer, av vilka en del har funnits i verkligheten.

Händelserna i romanen utspelar sig under en gastkramande tidpunkt i Finlands historia, den ryska förtryckspersioden i början av 1900-talet. En av bifigurerna i boken är självständighetsaktivisten Konni Zilliacus, journalist, politiker och äventyrare.

När jag läste Långs bok kom jag ihåg att jag hade en bok av Konni Zilliacus stående oläst i hyllan, den självbiografiska Från ofärdstid och oroliga år. Jag passade på och läste den i samma veva, en fascinerande bok om kampen för Finlands självständighet som fördes med de mest otroliga medel. Så går det ju ofta då man läser historiska romaner, man blir inspirerad att också ta sig an icke-fiktiva verk.

För att återgå till Långs roman så har jag hört spekulationer om att den kanske skulle bli den finlandssvenska kandidaten för årets Finlandiapris. Fullt möjligt, är min bedömning. 

torsdag 3 oktober 2013

Det finns inga britter

De flesta finländare tycker antagligen att Storbritannien känns väldigt bekant. Många har varit där, och man har ju läst så många böcker och sett så många teveserier därifrån.

Men när jag läste Charlotta Buxtons splitternya rapportbok Det finns inga britter slog det mig hur lite jag faktiskt vet om landet. Det Storbritannien Charlotta beskriver skiljer sig en hel del från turistklichén. Hon skriver om rasism och intolerans, om knutpatriotism och trångsynthet, men också om brokig mångkulturalism och vänskap mellan människor av de mest olika slag. Hon beskriver typiska brittiska fenomen som cricket och fotboll, men också mindre kända fenomen som det utbredda drogmissbruket och och alkoholismen.

Charlotta tar läsaren med till avlägset belägna byar och öar som man aldrig har hört talas om förut. Hon besöker Wales och berättar om walesarnas kamp för sitt eget språk - särskilt intressant för oss finlandssvenskar. Allt detta gör hon på ett smått humoristiskt, lättillgängligt språk utan några krångligheter.

Kort sagt är boken lättläst och underhållande, samtidigt som den är skriven med kunskap och insikt. En läsvärd liten bok.

onsdag 2 oktober 2013

Ett roligare vinterkrig

Hur kan Philip Teir ha skrivit den här romanen? Enligt pärmtexten är han född 1980 och bör alltså vara c 34 år gammal. Men Vinterkrigehandlar om ett par i sextioårsåldern och är så insiktsfull och trovärdigt skriven att man häpnar.

I början påverkades min läsupplevelse en aning av att jag visste att boken är skriven av en ung  finlandssvensk man, inte av en medelålders kvinnlig litteratur- eller psykologiprofessor från USA, vilket vanligen brukar vara fallet med böcker i den här stilen som jag läser.

Men efter ett tag hade jag helt glömt vem som skrivit boken och lät mig ryckas med av intrigen. Förutom det medelålders paret handlar boken också om deras vuxna döttrar, vi får ta del av huvudpersonernas äktenskapsproblem och livsdrömmar. Romanen är oavbrutet fängslande, personerna känns äkta och den milt humoristiska tonen är sympatisk.Som extrabonus får läsaren dessutom intressanta funderingar kring sociologi, konst, miljöpolitik, med mera. Det är bildat och livsklokt, men också dråpligt och underhållande.

Vinterkrig är helt enkelt en jättebra och rolig bok. Vi har helt uppenbart fått en ny stjärna på vår finlandssvenska himmel!

måndag 30 september 2013

Att reinkarneras är inte alltid så kul

Det sista jag gjorde innan jag åkte iväg till bokmässan i Göteborg var att läsa romanen Dålig karma av den tyske författaren David Safier, en av dem som skulle uppträda på mässan. 

Dålig karma är enligt pärmtexten "romanen som har fått Europa att le". Den lär ha sålts i jätteupplagor inte bara i Tyskland utan också i många andra länder, och det har man ingen svårighet att tro på när man läser den. 

Boken handlar om en tevestjärna som dör i en olyckshändelse och finner sig återfödd som myra. Orsaken är att hon samlat på sig dålig karma under sitt människoliv genom sin egoism och hänsynslöshet. Nu börjar en lång kamp för henne att samla god karma för att återfå sin mänskliga skepnad. Vi får följa hennes fortsatta reinkarnerade liv som marsvin, daggmask och hund, bland annat. 

Dålig karma är en helt otroligt rolig och fyndig bok, och när man läser den inser man att författaren måste vara ett geni. Därför kändes det extra intressant att få möta honom i Göteborg. David Safier visade sig vara en mycket rar person som nämnde sin fru i varannan mening. På frågan varför han valde en kvinna till huvudperson i boken svarade han att den handlar om en människa som ingående beskriver sina känslor - och endast en kvinna kan prata om sina känslor så hängivet och så länge, menade han. 

Safier har skrivit fem humoristiska romaner av vilka åtminstone några ska översättas till svenska. Det intressantaste han berättade på mässan var kanske ändå att han nu senast har skrivit en riktigt allvarlig bok. Den handlar om livet i judeghettot i Warszawa före andra världskriget och ska snart komma ut. Den boken tror jag vi är många som väntar på att få läsa.

onsdag 25 september 2013

Humoristiskt om Indien

Vissa böcker gillar man utan att riktigt veta varför, men det gäller  inte Mikael Bergstrands reseroman Delhis vackraste händer. Den vet jag precis varför jag gillar - därför att den är rolig, spännande och sympatisk!
                                                                                                                                                      
Boken handlar om den av livet tilltufsade reklammannen Göran Borg, frånskild och arbetslös, som låter sig övertalas att resa till Indien med en kompis. Resan blir längre än han tänkt sig, han stannar ett bra tag i Indien och hinner bekanta sig grundligt med livet och människorna där.

I allmänhet är det roligare att läsa om ett land man besökt än ett man inte alls känner till. Men den här boken skildrar Indien så inkännande att man tycker sig ha varit där själv när boken är slut. Miljöskildringen är färgstark och personerna trovärdiga. Men framför allt är det här alltså en bok som får en att skratta.

Boken lär ha fått en fortsättning som precis har kommit ut, och författaren själv kommer att uppträda på bokmässan i Göteborg dit jag är på väg. Det ska bli intressant att träffa honom. Eller träffa och träffa. Lyssna på honom och kanske köa för autograf, är väl vad den träffen kommer att gå ut på.

torsdag 19 september 2013

En polsk mumindal

När man snubblar över en roman med titeln Styr din plog över de dödas ben vet man nog inte vad man ska vänta sig. Och ännu mindre om romanen är polsk. Jag hade aldrig hört talas om författaren Olga Tokarczuk, men ser till min förvåning att detta redan är hennes femte bok som har översatts till svenska.

Från första början trivdes jag i den här boken. Den handlar om mer eller mindre konstiga människor som bor i en by i skogen. Huvudpersonen är en pensionerad broingenjör, numera lärarinna i engelska. Hon ställer horoskop och är sorgsen över alla oskyldiga djur som dör i jakt. Hon och hennes vänner filosoferar och grubblar över livet på ett småhumoristiskt men ändå djupsinnigt sätt. Det sociala livet i byn representeras bland annat av Svampplockarföreningen som är en riktig maktfaktor i trakten. Ibland fick jag nästan lite muminkänningar av boken.

Tyvärr är slutet våldsamt och ruskigt, i kontrast till den smått absurda stilen som i övrigt präglar boken.  Det blev en plump i protokollet för min del. Synd, för annars är det en roman helt i min smak. Kanske jag tar mig en titt på hennes tidigare böcker också.

lördag 14 september 2013

Vanvettig passion

Jag tror att Häxan och regnet av Jurga Ivanauskaite är den första litauiska roman jag någonsin har läst. Kanske blir den också den sista, för det tycks inte precis krylla av litauiska böcker översatta till svenska.

Jag känner mig rätt förbryllad av den här boken. Språket är helt otroligt vackert och poetiskt. Men själva storyn är lite för underlig för min smak. Rättare sagt finns här tre parallella historier, en berättarteknik som jag alltid har tyckt är irriterande. En tillräckligt spännande och bra story står på egna ben och behöver inga utvikningar hit och dit, har jag alltid tyckt på mitt enkelspåriga sätt.

En av de tre historierna är i alla fall väldigt intressant och medryckande, det handlar om en kvinna som blir vanvettigt förälskad i en präst och sedan bearbetar sina kärleksproblem hos en psykoanalytiker. Författaren kunde ha koncentrerat sig på den biten. I stället serveras vi två historier till i samma stil, den ena av dem med Jesus och Maria Magdalena i huvudrollerna - ett rätt så sluttjatat tema tycker jag.

Överhuvudtaget har religionen en stor roll i boken, men på ett sätt som för mig känns ointressant och föråldrat. Kopplingen erotik - synd känns slutbearbetad i ett modernt samhälle, även om det förstås finns enklaver som laestadianismen osv där den lever kvar.

Jag tror att man måste vara ganska så intresserad av religiösa spörsmål för att till fullo kunna uppskatta den här romanen.

torsdag 12 september 2013

Livet som bordellmamma

Henning Mankell hör inte till mina favoriter. Deckare läser jag inte alls och de enstaka Afrika-romaner jag läst av honom har jag tyckt varit alltför sentimentala.

Nu läste jag i alla fall hans Minnet av en smutsig ängel eftersom min bokcirkel diskuterade den. Den handlar om en fattig svensk torparflicka som av en slump blir bordellägare i Afrika. Det här låter ju inte klokt men Mankell hävdar att historien har verklighetsbakgrund.

Det är massor av viktiga teman som tas upp i boken, fattigdom, kvinnoförtryck, rasism. Likaså är det massor av färgstarka personer som virvlar förbi, och dramatiska händelser avlöser varandra i snabb takt. Men händelseförloppet är alltför fantasifullt för att man egentligen i något skede riktigt skulle tro på historien, och personerna är för många för att man ska få något grepp om dem.

Rentut sagt är boken rena dravlet. Ändå är den förmodligen den bästa Mankell jag läst. Språket flyter på och trots sin brist på trovärdighet är berättelsen spännande. Som att läsa en äventyrsbok i barndomen, sa en av medlemmarna i bokcirkeln. Vi gav boken godkänt.

onsdag 4 september 2013

Förra seklets superkändisar

Florian Illies bok Århundradets sommar 1913 fick beröm i SVT:s
morgonprogram i våras, varpå jag genast beställde den från bibban. Jag
hade trott att det var en roman, men snart gick det upp för mig att
det snarare är ett slags kulturhistorisk dokumentär.

I boken får vi följa mängder av europeiska (och några amerikanska)
kulturpersonligheters förehavanden under ett enda år, året innan
första världskriget bröt ut. Konceptet är strålande i teorin, men i
praktiken blir det rätt mycket name dropping. Det blir ytligt och
fragmentariskt, och man kommer aldrig kändisarna inpå livet.

Ändå hade jag inga problem med att ta mig igenom boken. Det är
onekligen fascinerande att följa med vad Kafka, Picasso, Brecht,
Proust - etc, etc -har för sig under året. Dessutom finns här
intressanta historier som jag inte kände till, bland dem Mona-Lisas
spårlösa försvinnande från Louvren.

Det som slår en är hur modern kulturen var för hundra år sedan, hur
bekanta de konstnärliga resonemangen känns. Politiken däremot släpade
efter. Så fruktansvärt gammalmodigt att kriga och döda i en värld där
konsten, filosofin, litteraturen står på en så hög nivå!

Florian Illies är tysk och många av personerna i boken var okända för
mig. Kanske helheten skulle ha känts intressantare om det handlat om
nordiska kulturpersonligheter.

lördag 31 augusti 2013

Boken om monstermamman

Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren väckte ju ett enormt medietumult när den kom ut för ett tag sedan. Alla saftiga detaljer har valsat runt i medierna, men jag var ändå nyfiken på vilken bild man skulle få av författaren/dottern.

Boken, Felicia försvann, är tunn och jag läste den på några timmar. Den är råddigt uppbyggd med ideliga hopp fram och bak i tiden, massor med namn som man inte får något grepp om, men tragiken i själva berättelsen är trots det gripande. I traditionell romanform skulle det ha blivit en verkligt stark historia, nu blir det alltför fragmentariskt. Boken håller inte riktigt i sig själv, den kräver komplettering - och efter att jag avslutat den började jag genast surfa på gamla recensioner och intervjuer med författaren.

Skurken i boken, Anna Wahlgren, har själv gett ut en bok där hon går till motangrepp mot dottern. Den lär vara nästan 500 sidor lång. På sätt och vis känner jag mig lite lockad att läsa också den, men formatet avskräcker, och enligt recensionerna är den obalanserad, oanalytisk och direkt dålig.

Många före mig har konstaterat att sympatierna i den här upprivande striden mellan mor och dotter ohjälpligen hamnar på dotterns sida. Som uppvuxen på 70-talet har jag ändå ett litet litet korn av sympati också för Wahlgren och hennes hippieliv - även om hon uppenbarligen inte var någon äkta hippie till sin läggning, utan snarare en diktator.

Det moraliskt riktiga i att vika ut sina anhöriga har diskuterats mycket i det här fallet. Själv tror jag böckerna kan hjälpa människor att ta tag i sina egna familjeproblem. I den meningen tycker jag snarare det är modigt och berömvärt att våga visa sin svaghet offentligt.


onsdag 28 augusti 2013

Om mödan av att resa

Jag har länge tänkt läsa något av reseskildraren Jenny Diski men det har helt enkelt inte blivit av. Inte förrän nu, då jag råkade hitta en av hennes böcker i återanvändningsrummet på jobbet. Jag är ju i hög grad en slumpläsare, som sagt.

Den bok jag snubblade över heter Den motvilliga resenären. I den skildrar Diski tre av sina resor, en till Nya Zeeland, en ut på den engelska landsbygden och en till svenska Lappland.

Det är fullt möjligt att just den här boken inte är den bästa inkörsporten till Diskis författarskap, åtminstone blev inte jag överdrivet entusiastisk. Långa stycken kändes lite småtrista. Upplevelserna i Lappland är säkert exotiska för engelska läsare, medan vi finländare har läst liknande skildringar av samernas liv otaliga gånger, sett det på teve och i många fall t.o.m. upplevt det själva.

Jag irriterade mig också på hennes ständiga betonande av hur hemskt och obekvämt det är att resa. Visst är det ju humoristiskt att en reseskildrare avskyr att resa, men det håller inte att bygga en hel bok kring.

Ändå glimtar det nog till ibland. Roliga formuleringar, underbara naturbeskrivningar, ett sympatiskt filosoferande kring åldrande och kroppsligt förfall. Jag kommer att läsa flera Diski, men kanske inte inom den allra närmaste framtiden.

torsdag 22 augusti 2013

J.K. Rowling i vuxenvärlden

Jag vet att det finns vuxna som läser Harry Potter, men jag hör inte till dem. Däremot var jag som säkert miljontals andra nyfiken på J.K. Rowlings första vuxenbok, Den tomma stolen.

Några speciella förväntningar hade jag inte, jag var beredd på precis vad som helst. Och det jag fick var en gedigen roman med spännande intrig och trovärdiga karaktärer. Inte så illa!

Den tomma stolen är en väldigt ambitiös roman. Författaren vill ge en bred bild av ett helt samhälle, av invånarnas inbördes relationer i en liten stad, och framför allt av det politiska beslutsfattandet. Det är inte alla dagar man läser en roman där handlingen kretsar kring fyllnadsvalet till ett kommundelsfullmäktige! Lyckas man göra det intressant så är man nog en skicklig författare. 

Och det är J.K. Rowling minsann. Jag tycker hon har lyckats i sitt uppsåt. Staden Pagford är levande och äkta, och många av karaktärerna är tagna på kornet. Livsvisdom saknas inte, och framför allt, det blir aldrig långtråkigt.


torsdag 15 augusti 2013

Krambambuli

Sigrid Backman räknas till de finlandssvenska klassikerna. Att läsa henne känns lite sorgligt - hon är så bra, och hon är så bortglömd. Hon dog år 1938, och i början av 60-talet gavs två av hennes romaner ut i nytryck - Ålandsjungfrun och Bostadsbolaget Sjuan i Lergränden. Och redan då, för femtio år sedan, stod det i förordet: Hennes små böcker står visst mest på antikvariatens hyllor och försvinner kanske småningom också från denna sista reträttplats på bokmarknaden.

Ålandsjungfrun utspelar sig namnet till trots i Östnyland. Den handlar om hur inbördeskriget drabbar en idyllisk liten by. Bostadsbolaget Sjuan igen handlar om invånarna i ett hus i Helsingfors, förmodligen Rödbergen där författaren själv var bosatt.

Böckerna känns fortfarande fräscha, som klassiker ska göra, personerna är äkta och man får en fascinerande inblick i finlandssvensk vardag för hundra år sedan. Här finns också roliga ord som jag minns  från min barndom och som inte längre används särskilt mycket, om alls - behej, krambambuli, nippertippa.

Att Sigrid Backmans romaner inte längre blir lästa på samma sätt som t.ex. Sally Salminens Katrina har kanske ändå sin förklaring i att de inte är så storslaget episka. De tar slut för snabbt. Läsaren skulle gärna ha följt personernas liv under en längre tid.


söndag 11 augusti 2013

Klaustrofobisk seglats

Min farfar drunknade en stormig natt på 30-talet. Kanske den tragiska händelsen i släkthistorien förklarar min fascination för berättelser om dramatiska färder på det livsfarliga havet.

Och sådana finns det gott om.  Den senaste jag läst heter Gale och är skriven av den svenska romandebutanten Karl Eder. Boken handlar om fyra personer som seglar över Atlanten, och den lär bygga på författarens egna erfarenheter.

Gale är en roman i det lilla formatet, men den är intensiv och spännande. Det är inte bara havet som är farligt här - också den psykologiska utsattheten i den lilla båten blir ett allt större hot ju längre seglatsen framskrider. Som läsare drabbas man av en krypande klaustrofobi.

Jag läste ett par recensioner av boken i svenska tidningar och kunde konstatera att en del ansåg boken mästerlig, andra tyckte den var tråkig. Själv var jag oavbrutet fascinerad, både av berättelsen i sig och av det fina språket.


fredag 9 augusti 2013

Ett äktenskap i kris

Vad jag vet är kvinnor kring 50-60 de flitigaste bokläsarna. Ändå finns det betydligt fler romaner som handlar om 30-åriga singelkvinnor på jakt efter en partner, än vad det finns romaner om mormödrar med krisande äktenskap.

Nu har jag i alla fall hittat en riktig godbit för femtiplussare - Torsdagarna i parken av Hilary Boyd. Den handlar om en 60-årig yrkeskvinna vars man blir väldigt besvärlig när han blir pensionerad. Boken är en bladvändare och jag kunde inte lägga den ifrån mig innan jag läst ut den.

Något skönlitterärt mästerverk kan man knappast ändå kalla boken. Jag irriterades av vissa alltför konstruerade svängar i händelseförloppet, och någon humor att tala om finns här inte. Men karaktärerna känns äkta och beskrivningen av det jobbiga äktenskapet är trovärdig. "Har kärleken ett bästföredatum?" frågas det på pärmen.

Vi får också veta att det är den brittiska författarens skönlitterära debut. En riktig fullträff!





lördag 27 juli 2013

En bortglömd berättare

Jag köpte sex romaner av Sigge Stark på loppis, och i ett huj hade jag läst dem alla. Sigge Stark är väl idag så gott som bortglömd, men på 1940-50-60-talen var hon Sveriges kanske mest lästa författare. Hennes böcker såldes i miljonupplagor, och hon skrev faktiskt 115 romaner!

Sigge Starks författaröde känns ändå sorgligt att läsa om. Hon betraktades som en värdelös underhållningsförfattare, och förlagen skinnade henne hänsynslöst. Någon upprättelse har hon väl egentligen aldrig fått, än idag anses mig veterligen hennes böcker vara litterärt undermåliga.

De sex romaner jag i rask takt plöjde igenom gav ändå en lite annan bild av det föraktade författarskapet. Visst är det frågan om underhållningslitteratur, men som sådan högklassig och njutbar. Karaktärerna är inte alldeles endimensionella, intrigen är dramaturgiskt intressant, miljöskildringen träffande. Handlingen utspelar sig alltid på landsbygden, myter och skrönor spelar en viss roll, naturens skönhet finns i bakgrunden. Ibland kommer man rentav att tänka på Selma Lagerlöf.  Sigge Stark är kanske något av en "Selma Lagerlöf light".

De sex romaner som jag läste heter Bortbytingen, När månblekan blommar, Inga skymmande skuggor, Drömmaren och torvan, Kärlekens makt samt Bert Bertilson.

Av dem tyckte jag särskilt mycket om Drömmaren och torvan, som handlar om ett högst omaka par, en drömsk poet och en jordnära bondflicka. Gammaldags romantik förvisso, men samtidigt en  träffande sociologisk studie.

Sigge Stark är också politiskt korrekt - i När månblekan blommar tar kärleken slut då huvudpersonen
får veta att hans fästmö vägrat hjälpa judar att fly från det ockuperade Norge.

onsdag 24 juli 2013

Nobelprisäckel

Ibland undrar man verkligen vad det är för perversa sadister som sitter i Svenska Akademien. Gång på gång ger de nobelpriset till författare som skriver vidriga böcker om hjärtlösa känslokalla människor som begår hemska handlingar. Efter att ha läst ett sådant mästerverk är man deprimerad, lamslagen och övertygad om att världen är en faslig plats. Dessutom känner man att man aldrig mer vill läsa en bok i sitt liv.

Så känner jag just nu efter att ha kämpat mig igenom Det röda fältet av fjolårets nobelpristagare Mo Yan. Det är nästan 500 sidor våld och blod. Variga sår, yxor som spräcker skallar, småflickor som mördas, folk som styckas och flås levande, hjärnsubstans som sprutar, stinkande lik, flygande kroppsdelar, våldtäkter, misshandel, utslagna tänder etc etc. Allt detta refereras utan att man har någon som helst kontakt till de människor som drabbas, de passerar förbi i en aldrig sinande ström och som läsare är man inte det minsta berörd av deras öden.

Det finns fina krigsskildringar som berör en djupt. Det här är inte en av dem. Jag vet inte vad det här är. Vem vill läsa sådant här? Varför har författaren belönats med nobelpriset?

söndag 14 juli 2013

Mardrömslikt om moderskap

Cilla Naumann är kanske en av Sveriges skickligaste romanförfattare. Jag har läst mycket av henne, nu senast Springa med åror som nominerades till Augustpriset ifjol.  Ingen tvekan om att boken är bra, och jag sträckläste den.

Men hundraprocentigt förtjust är jag ändå inte. Boken utspelar sig på två plan, dels handlar den om en barndomsvänskap, dels om ett jobbigt moderskap. Bokens huvudperson får en lätt utvecklingsstörd son, och beskrivningen av hennes ångest för att det ska gå illa för pojken är gastkramande. Så gastkramande att jag t.o.m. drömde mardrömmar under den tid då jag läste boken.

Till råga på allt är det här en bok där författaren redan på första sidan låter läsaren veta att det kommer att sluta illa. Som läsare har man alltså inget hopp alls om ett lyckligt slut.

Ur författarens konstnärliga perspektiv förstår jag mycket väl att den här boken måste sluta som den gör. Men som läsare (och mamma!) vill jag bara protestera.

Vissa böcker är fantastiskt bra, men om de gör en illa till mods är de kanske inte bra just för en själv.


lördag 6 juli 2013

Glädjebud: en rolig författare!

Mitt tyska projekt framskrider. Nu har jag bekantat mig med 2 av de 18 tyska författare som kommer till bokmässan i Helsingfors i höst.

Fast någon tvättäkta tysk är Vladimir Kaminer inte. Han flyttade till Berlin från Ryssland som 23-åring, i samband med Sovjetunionens upplösning.

Jag läste först Militärmusik och sedan debutboken Ryssdisco - i den ordning jag fick dem från bibban. Det visade sig vara kronologiskt helt rätt, för Militärmusik handlar om författarens liv i Sovjet medan Ryssdisco utspelar sig strax efter ankomsten till Tyskland.

Medan jag läste de här båda böckerna småkluckade jag hela tiden av skratt. De är så vansinnigt roliga! Kaminer är en av de där gudabenådade författarna som får en att undra varför man själv går omkring och är irriterad och ångestladdad  när livet ändå är en helkomisk historia.

Tyvärr såg jag på Wikipedia att bara två av Kaminers böcker har översatts till svenska. Hoppas det är fel. Jag vill läsa fler!!!

onsdag 3 juli 2013

Om en frustrerad hemmapappa

När det gäller finsk skönlitteratur är jag verkligen en slumpläsare. Romanen Gallup av Pauliina Vanhatalo hade jag aldrig hört talas om när jag hittade den i återanvändningsrummet på jobbet. Ja, inte hade jag hört talas om författaren heller. Men bokens tema verkade intressant så jag plockade den med mig.

Gallup handlar om en kvinnlig riksdagsledamot vars man stannar hemma och sköter barnen. Det låter inte som nån thriller precis och det är det inte heller. Det här är en roman där realismen drivs till sin spets - vi får varje blöjbyte, varje dagishämtning beskrivna för oss i minsta detalj.

Det låter tråkigt. Och jo, det är faktiskt ganska tråkigt. Tyvärr, för själva konflikten är ju evigt aktuell - småbarnsmamman som slits mellan hem och karriär, hemmapappan som blir allt mer frustrerad. Boken är skriven ur hemmapappans perspektiv, vilket tidvis blir lite intressant. Fortfarande är hemmapapparollen tydligen ofta förknippad med en känsla av misslyckande och skam.

Uppenbarligen har författaren en viss insyn i politikerlivet, men den kunde hon ha utnyttjat betydligt bättre. Politikern i boken känns så färglös att man undrar hur hon alls kunde bli invald i riksdagen.

Boken gav inte mersmak beträffande Pauliina Vanhatalo. Synd, hon kanske har skrivit bättre böcker, den här är hennes tredje. Men knappast för slumpen något verk av henne i min väg fler gånger.

söndag 30 juni 2013

En journalists bitterhet

Jag minns Vladislav Savic som en trevlig prick från hans tid som Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors. Föga kunde man då ana vilket fasansfullt öde han skulle drabbas av.

I boken En korrespondents bekännelser berättar Vladde att han idag är arbetslös, bostadslös och utstött ur sina tidigare sociala sammanhang. Orsaken är att han fick sparken från radion efter att som spelmissbrukare ha förskingrat stora summor av arbetsgivarens pengar.

I boken blickar Vladde bakåt i sitt liv för att få syn på orsaken till det skedda. Hårda år som krigskorrespondent, en kämpig invandrarbakgrund, och inte minst, arbetsgivarens oförmåga att uppskatta hans insatser - där ser han åtminstone en del av förklaringen.

För mig som journalist är skildringen av arbetsvillkoren förstås intressant. Vladde beskriver ärligt den bitterhet han känner när cheferna inte tycks förstå vilket fantastiskt jobb han gör. En viss bitterhet tror jag är rätt vanlig särskilt bland äldre journalister. Jag har ibland tänkt att det kanske beror på att vi träffar så många framgångsrika människor - kända artister, tuffa politiker, rika affärsmän, snygga idrottare. Själva står vi där med våra mikrofoner och anteckningsblock och rapporterar om andras prestationer.

Bitterheten är förstås inte den enda förklaringen till att det gick som det gick i Vladdes fall. Spelberoende är en komplicerad företeelse, och bokens främsta budskap är naturligtvis att varna för speldjävulen.

En korrespondents bekännelser är en bok som man sträckläser. Det finns alltid ett ångestfyllt sug i självbiografiska skildringar av en människas väg till botten. Beskrivningen av hur goda vänner säger upp bekantskapen är särskilt berörande. Ändå ger boken ett lite halvfärdigt intryck. Den kunde ha varit mer analytisk, och själv skulle jag ha önskat fler skildringar av upplevelserna under korrespondenttiden.



måndag 17 juni 2013

En bokfanatikers dröm

Vi bokfanatiker kan ibland bli lätt paranoida. Vi kanske får för oss att det viskas bakom ryggen på oss. Och då alltså inte typ "Åh, vad bildad och beläst hon är!"  utan snarare typ "Har hon inget liv? Bara läser och läser, stackars människa". 

Lyckligtvis finns det en hel del böcker som handlar uttryckligen om bokfanatiker, och de böckerna är ju rena terapin för oss. 

Den senaste i raden heter Drömbokhandeln, skriven av den franska författaren Laurence Cossé. Boken tycks ha blivit en riktig hit för den kommenteras flitigt på FB. Själv fick jag låna den av en annan bokälskare i bekantskapskretsen, tack för tipset! 

Drömbokhandeln handlar om några bokälskare som öppnar en bokhandel där man enbart säljer god litteratur. Någon definition på vad god litteratur är har de blivande bokhandlarna inte att gå efter, utan urvalet sker med hjälp av en expertkommitté bestående av författare. 

För mig som bokfanatiker skulle boken ha varit helt tillräckligt spännande även om den bara bestått av diskussioner kring vilka böcker som ska väljas, kryddat med beskrivningen av hur framgångsrik bokhandeln blir. Men konstigt nog tycker författaren att det inte räcker till!!!??? I stället späder hon på med lite thrillerelement och våldsamheter, plus en otroligt irriterande kärlekshistoria. Så onödigt! Ironiskt nog skrev en recensent ungefär såhär: "Om Drömbokhandeln fanns i verkligheten skulle boken Drömbokhandeln inte säljas där." 

Jag är böjd att hålla med. Drömbokhandeln är ingen särskilt bra roman. Men det hindrar inte att jag gillar den skarpt. Huvudpersonernas fanatiska kärlek till böcker är träffande beskriven, och det är huvudsaken i just den här boken. Vi bokfanatiker behöver vår terapi. 

Boken har dessutom en annan utomordentlig funktion - den innehåller långa listor med boktips. Visserligen en stor del enbart på franska, men tillräckligt många översatta till svenska för att hålla oss fanatiker sysselsatta i någon månad, kanske mer.