En journalists bitterhet

Jag minns Vladislav Savic som en trevlig prick från hans tid som Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors. Föga kunde man då ana vilket fasansfullt öde han skulle drabbas av.

I boken En korrespondents bekännelser berättar Vladde att han idag är arbetslös, bostadslös och utstött ur sina tidigare sociala sammanhang. Orsaken är att han fick sparken från radion efter att som spelmissbrukare ha förskingrat stora summor av arbetsgivarens pengar.

I boken blickar Vladde bakåt i sitt liv för att få syn på orsaken till det skedda. Hårda år som krigskorrespondent, en kämpig invandrarbakgrund, och inte minst, arbetsgivarens oförmåga att uppskatta hans insatser - där ser han åtminstone en del av förklaringen.

För mig som journalist är skildringen av arbetsvillkoren förstås intressant. Vladde beskriver ärligt den bitterhet han känner när cheferna inte tycks förstå vilket fantastiskt jobb han gör. En viss bitterhet tror jag är rätt vanlig särskilt bland äldre journalister. Jag har ibland tänkt att det kanske beror på att vi träffar så många framgångsrika människor - kända artister, tuffa politiker, rika affärsmän, snygga idrottare. Själva står vi där med våra mikrofoner och anteckningsblock och rapporterar om andras prestationer.

Bitterheten är förstås inte den enda förklaringen till att det gick som det gick i Vladdes fall. Spelberoende är en komplicerad företeelse, och bokens främsta budskap är naturligtvis att varna för speldjävulen.

En korrespondents bekännelser är en bok som man sträckläser. Det finns alltid ett ångestfyllt sug i självbiografiska skildringar av en människas väg till botten. Beskrivningen av hur goda vänner säger upp bekantskapen är särskilt berörande. Ändå ger boken ett lite halvfärdigt intryck. Den kunde ha varit mer analytisk, och själv skulle jag ha önskat fler skildringar av upplevelserna under korrespondenttiden.

En bokfanatikers dröm

Vi bokfanatiker kan ibland bli lätt paranoida. Vi kanske får för oss att det viskas bakom ryggen på oss. Och då alltså inte typ "Åh, vad bildad och beläst hon är!"  utan snarare typ "Har hon inget liv? Bara läser och läser, stackars människa". 

Lyckligtvis finns det en hel del böcker som handlar uttryckligen om bokfanatiker, och de böckerna är ju rena terapin för oss. 

Den senaste i raden heter Drömbokhandeln, skriven av den franska författaren Laurence Cossé. Boken tycks ha blivit en riktig hit för den kommenteras flitigt på FB. Själv fick jag låna den av en annan bokälskare i bekantskapskretsen, tack för tipset! 

Drömbokhandeln handlar om några bokälskare som öppnar en bokhandel där man enbart säljer god litteratur. Någon definition på vad god litteratur är har de blivande bokhandlarna inte att gå efter, utan urvalet sker med hjälp av en expertkommitté bestående av författare. 

För mig som bokfanatiker skulle boken ha varit helt tillräckligt spännande även om den bara bestått av diskussioner kring vilka böcker som ska väljas, kryddat med beskrivningen av hur framgångsrik bokhandeln blir. Men konstigt nog tycker författaren att det inte räcker till!!!??? I stället späder hon på med lite thrillerelement och våldsamheter, plus en otroligt irriterande kärlekshistoria. Så onödigt! Ironiskt nog skrev en recensent ungefär såhär: "Om Drömbokhandeln fanns i verkligheten skulle boken Drömbokhandeln inte säljas där." 

Jag är böjd att hålla med. Drömbokhandeln är ingen särskilt bra roman. Men det hindrar inte att jag gillar den skarpt. Huvudpersonernas fanatiska kärlek till böcker är träffande beskriven, och det är huvudsaken i just den här boken. Vi bokfanatiker behöver vår terapi. 

Boken har dessutom en annan utomordentlig funktion - den innehåller långa listor med boktips. Visserligen en stor del enbart på franska, men tillräckligt många översatta till svenska för att hålla oss fanatiker sysselsatta i någon månad, kanske mer.

Tyskland i mitt hjärta

Tyskland är ett av mina favoritländer men den tyska litteraturen känner jag dåligt till. En och annan Böll och Grass har jag förstås läst men inte mycket mer.

Nu ska det bli ändring på den saken. Tyskland är temat för Helsingfors bokmässa i höst, och vad bokmässor beträffar är jag en riktig hikipinko som det heter på finlandssvenska, dvs en plugghäst. Jag läser på.

18 tyska författare ska uppträda på mässan och en av dem har jag redan bekantat mig med, Siegfried Lenz. Lånade två av hans romaner på bibban, båda i det lilla formatet: Vilken teater! och En tyst minut.

Vilken teater! handlar om ett gäng fångar som kapar en buss tillhörande en ambulerande teatergrupp. Idén är rolig och det är bäddat för humoristiska och berörande möten mellan människor. Tyvärr blir det inte så bra som det hade kunnat bli. Det blir lite råddigt och tråkigt i stället för ömsint och roligt.

En tyst minut har ett mycket sorgligare tema, en elev som är kär i sin lärare sörjer henne då hon dör. Boken är poetisk, men riktigt gripen blir man inte. Enda gången den träffar mig i hjärtat är då vi möter den döda lärarinnans gamla pappa. Hans sorg känns (ur mitt föräldraperspektiv) mer äkta än den svärmiska tonårspojkens.

Inget toppbetyg för Siegfried Lenz hittills alltså. Få se om jag orkar läsa nånting mer av honom. Han har ju hunnit ge ut ett och annat under sitt långa liv. Faktiskt så var jag tvungen att kolla upp en gång till - kommer Siegfried Lenz verkligen till Helsingfors? Han är född 1926!

Bonde söker fru

Igen läser jag en bok som beskriver livet i en liten fransk by...

Annonsen av Marie-Hélène Lafon handlar om bonden Paul som söker fru genom en annons i tidningen. Den ensamförsörjande mamman Annette flyttar in på bondgården med sin son.

Paul bor ihop med sin jobbiga ogifta syster och sina två gamla morbröder. Det skulle alltså kunna vara upplagt för incest, psykisk misshandel och allt möjligt elände, men så är det inte. Redan från början känner man sig trygg i den här boken. Människor kan vara besvärliga, men de är inga monster. Livet på landet är ingen mardröm, utan lunkar stilla på.

Det låter kanske lite småtrist med en feelgood-historia om människor som mjölkar kor och löser korsord, men det här är en poetisk och vacker bok. Avsnittet om hur den lilla nyfamiljen tillsammans löser korsord är faktiskt gripande.

Och det lilla stycket om kornas humörsvängningar är helt oemotståndligt!

Någon tegelsten är det inte frågan om. Drygt 130 sidor njutbar sommarläsning.

Biståndets bisarra värld

443 sidor om u-landsbistånd, det kan låta träigt. Men Helena Thorfinns roman Innan floden tar oss är en fullträff. Jag sträckläste den, fascinerad och imponerad.

Boken handlar om en kvinnlig biståndsexpert som får ett uppdrag i Bangladesh och flyttar dit med sin familj. Vi får en helt otrolig inblick i biståndets bisarra värld, där välmående i-landsexperter lever sitt lyxliv omgivna av utblottade sluminvånare. Visst finns det de som drivs av idealism, andra skor sig sorglöst på de fattiga.

Den här boken ger så många insikter, så många aha-upplevelser, att åtminstone min syn på u-landsproblematiken förändrades totalt. Samtidigt är boken något så sällsynt som en roman om en arbetsplats. Var och en som någon gång haft ett jobb känner igen de olika människotyperna som gör livet på en arbetsplats så komplicerat och samtidigt - ibland - så komiskt.

Som om inte allt detta vore nog bjuder boken dessutom på en andlöst spännande parallellberättelse om två bangladeshiska kvinnor som de svenska huvudpersonerna kommer i kontakt med. De avsnittena hade jag svårt med, att läsa om orättvisor och grymheter är ju tungt, men jag stålsatte mig. Vilken otrolig prestation av författaren att beskriva sluminvånarnas liv precis lika inkännande som hon beskriver de bortskämda i-landsmänniskorna.

Nej, det finns inget att tillägga, den här boken har allt.

Femtifemåringens längtan bort

När man som jag i trettio års tid har bott i samma hus, haft samma jobb och varit gift med samma man kan det ibland kännas som att lite omväxling inte skulle slå hål i sidan.

Men att ändra på sitt liv är rätt så omöjligt har jag märkt. Man sitter som fastspikad där man sitter. Som en högst otillräcklig kompensation kan man då avundsjukt läsa en bok om någon som verkligen har lyckats bryta upp ur sina rutiner.

Bodil  Malmsten var exakt lika gammal som jag dvs 55 då hon bara gjorde det - sålde allt hon ägde och flyttade till Frankrike.  Boken hon skrev om uppbrottet heter Priset på vatten i Finistere.

Jag har läst några böcker av Malmsten tidigare men inte varit överdrivet förtjust, så förväntningarna var inte så höga. Men det är klart att med det här temat kan en bok inte misslyckas och det gör den inte heller. Det är en rolig och intressant bok om att förändra sitt liv.

Boken utkom redan år 2002 och många har älskat den. Orsaken till att jag läste den just nu var faktiskt att Vi läser lyfte upp den som en favoritbok alldeles nyligen.

För mig blev den ändå ingen storfavorit, trots att den är underhållande. Jag tycker författaren kunde ha fått ut ännu mer av sin fantastiska historia. Nu handlar boken till stor del om hur hon anlägger en trädgård, och för den som inte är intresserad av trädgårdsodling känns det lite tradigt. Jag skulle ha velat läsa mer om människorna i den lilla byn dit hon flyttade.

Men för all del, om det hade varit ett renoveringsprojekt hon beskrivit lika ingående så hade jag varit väldigt intresserad!