lördag 27 juli 2013

En bortglömd berättare

Jag köpte sex romaner av Sigge Stark på loppis, och i ett huj hade jag läst dem alla. Sigge Stark är väl idag så gott som bortglömd, men på 1940-50-60-talen var hon Sveriges kanske mest lästa författare. Hennes böcker såldes i miljonupplagor, och hon skrev faktiskt 115 romaner!

Sigge Starks författaröde känns ändå sorgligt att läsa om. Hon betraktades som en värdelös underhållningsförfattare, och förlagen skinnade henne hänsynslöst. Någon upprättelse har hon väl egentligen aldrig fått, än idag anses mig veterligen hennes böcker vara litterärt undermåliga.

De sex romaner jag i rask takt plöjde igenom gav ändå en lite annan bild av det föraktade författarskapet. Visst är det frågan om underhållningslitteratur, men som sådan högklassig och njutbar. Karaktärerna är inte alldeles endimensionella, intrigen är dramaturgiskt intressant, miljöskildringen träffande. Handlingen utspelar sig alltid på landsbygden, myter och skrönor spelar en viss roll, naturens skönhet finns i bakgrunden. Ibland kommer man rentav att tänka på Selma Lagerlöf.  Sigge Stark är kanske något av en "Selma Lagerlöf light".

De sex romaner som jag läste heter Bortbytingen, När månblekan blommar, Inga skymmande skuggor, Drömmaren och torvan, Kärlekens makt samt Bert Bertilson.

Av dem tyckte jag särskilt mycket om Drömmaren och torvan, som handlar om ett högst omaka par, en drömsk poet och en jordnära bondflicka. Gammaldags romantik förvisso, men samtidigt en  träffande sociologisk studie.

Sigge Stark är också politiskt korrekt - i När månblekan blommar tar kärleken slut då huvudpersonen
får veta att hans fästmö vägrat hjälpa judar att fly från det ockuperade Norge.

onsdag 24 juli 2013

Nobelprisäckel

Ibland undrar man verkligen vad det är för perversa sadister som sitter i Svenska Akademien. Gång på gång ger de nobelpriset till författare som skriver vidriga böcker om hjärtlösa känslokalla människor som begår hemska handlingar. Efter att ha läst ett sådant mästerverk är man deprimerad, lamslagen och övertygad om att världen är en faslig plats. Dessutom känner man att man aldrig mer vill läsa en bok i sitt liv.

Så känner jag just nu efter att ha kämpat mig igenom Det röda fältet av fjolårets nobelpristagare Mo Yan. Det är nästan 500 sidor våld och blod. Variga sår, yxor som spräcker skallar, småflickor som mördas, folk som styckas och flås levande, hjärnsubstans som sprutar, stinkande lik, flygande kroppsdelar, våldtäkter, misshandel, utslagna tänder etc etc. Allt detta refereras utan att man har någon som helst kontakt till de människor som drabbas, de passerar förbi i en aldrig sinande ström och som läsare är man inte det minsta berörd av deras öden.

Det finns fina krigsskildringar som berör en djupt. Det här är inte en av dem. Jag vet inte vad det här är. Vem vill läsa sådant här? Varför har författaren belönats med nobelpriset?

söndag 14 juli 2013

Mardrömslikt om moderskap

Cilla Naumann är kanske en av Sveriges skickligaste romanförfattare. Jag har läst mycket av henne, nu senast Springa med åror som nominerades till Augustpriset ifjol.  Ingen tvekan om att boken är bra, och jag sträckläste den.

Men hundraprocentigt förtjust är jag ändå inte. Boken utspelar sig på två plan, dels handlar den om en barndomsvänskap, dels om ett jobbigt moderskap. Bokens huvudperson får en lätt utvecklingsstörd son, och beskrivningen av hennes ångest för att det ska gå illa för pojken är gastkramande. Så gastkramande att jag t.o.m. drömde mardrömmar under den tid då jag läste boken.

Till råga på allt är det här en bok där författaren redan på första sidan låter läsaren veta att det kommer att sluta illa. Som läsare har man alltså inget hopp alls om ett lyckligt slut.

Ur författarens konstnärliga perspektiv förstår jag mycket väl att den här boken måste sluta som den gör. Men som läsare (och mamma!) vill jag bara protestera.

Vissa böcker är fantastiskt bra, men om de gör en illa till mods är de kanske inte bra just för en själv.


lördag 6 juli 2013

Glädjebud: en rolig författare!

Mitt tyska projekt framskrider. Nu har jag bekantat mig med 2 av de 18 tyska författare som kommer till bokmässan i Helsingfors i höst.

Fast någon tvättäkta tysk är Vladimir Kaminer inte. Han flyttade till Berlin från Ryssland som 23-åring, i samband med Sovjetunionens upplösning.

Jag läste först Militärmusik och sedan debutboken Ryssdisco - i den ordning jag fick dem från bibban. Det visade sig vara kronologiskt helt rätt, för Militärmusik handlar om författarens liv i Sovjet medan Ryssdisco utspelar sig strax efter ankomsten till Tyskland.

Medan jag läste de här båda böckerna småkluckade jag hela tiden av skratt. De är så vansinnigt roliga! Kaminer är en av de där gudabenådade författarna som får en att undra varför man själv går omkring och är irriterad och ångestladdad  när livet ändå är en helkomisk historia.

Tyvärr såg jag på Wikipedia att bara två av Kaminers böcker har översatts till svenska. Hoppas det är fel. Jag vill läsa fler!!!

onsdag 3 juli 2013

Om en frustrerad hemmapappa

När det gäller finsk skönlitteratur är jag verkligen en slumpläsare. Romanen Gallup av Pauliina Vanhatalo hade jag aldrig hört talas om när jag hittade den i återanvändningsrummet på jobbet. Ja, inte hade jag hört talas om författaren heller. Men bokens tema verkade intressant så jag plockade den med mig.

Gallup handlar om en kvinnlig riksdagsledamot vars man stannar hemma och sköter barnen. Det låter inte som nån thriller precis och det är det inte heller. Det här är en roman där realismen drivs till sin spets - vi får varje blöjbyte, varje dagishämtning beskrivna för oss i minsta detalj.

Det låter tråkigt. Och jo, det är faktiskt ganska tråkigt. Tyvärr, för själva konflikten är ju evigt aktuell - småbarnsmamman som slits mellan hem och karriär, hemmapappan som blir allt mer frustrerad. Boken är skriven ur hemmapappans perspektiv, vilket tidvis blir lite intressant. Fortfarande är hemmapapparollen tydligen ofta förknippad med en känsla av misslyckande och skam.

Uppenbarligen har författaren en viss insyn i politikerlivet, men den kunde hon ha utnyttjat betydligt bättre. Politikern i boken känns så färglös att man undrar hur hon alls kunde bli invald i riksdagen.

Boken gav inte mersmak beträffande Pauliina Vanhatalo. Synd, hon kanske har skrivit bättre böcker, den här är hennes tredje. Men knappast för slumpen något verk av henne i min väg fler gånger.