söndag 30 mars 2014

Schlagerstjärnan och professorn

Jag kommer ihåg Katri Helena från min barndom då varenda unge på gården kunde sjunga hennes sånger. Hennes senare livsskeden har jag inte följt så noga, men visst har hon alltid funnits någonstans i mitt medvetande som en evig superstjärna och finskhetsikon.

Ifjol gav Katri Helenas exmake Panu Rajala ut en bok där han berättar om parets äktenskap, Lavatähti ja kirjamies. Jag vet inte om boken skulle hålla som fristående äktenskapsskildring, förmodligen måste man vara lite insatt i finländskt kändisskvaller för att få ut något av den. Hur som helst är boken både välskriven och underhållande, och själv sträckläste jag den.

Den bild Rajala ger av Katri Helena är inte direkt smickrande. Hon beskrivs som härsklysten, svartsjuk och pedantisk. Hon är obildad vad gäller litteratur och kulturhistoria, hennes intresse för ockulta fenomen verkar bisarrt. Boken är förstås skriven i eftertankens kranka blekhet, men läsaren har från första början svårt att uppfatta några kärleksfulla känslor mellan de två.

Ändå väcks mitt intresse för människan Katri Helena. Emellanåt skymtar det fram känslor och egenskaper som inger respekt. Hon kan plötsligt komma med humoristiska slängar, hon är gladlynt och energisk, och hon är en tuff affärskvinna.

Rajala har fått kritik för att han skriver elakt och ironiskt om sin exhustru. Själv är jag böjd att förlåta honom. Katri Helena är ett fenomen, hon är och förblir en del av den finska kulturhistorien, och som sådan är hon nog tvungen att acceptera ett visst intrång i sitt privatliv. Det vore intressant att läsa en uttömmande biografi över hennes liv, skriven av en neutralare person än Rajala, men ändå utan skönmålning.

Efter att ha läst boken såg jag musikalen Katri Helena som just nu visas i Kouvola. Musikalen gav mersmak - jag fick lust att gå på en konsert och se stjärnan på riktigt.

lördag 22 mars 2014

Ett mästerverk om konst och knark

Jag minns Donna Tartts två tidigare romaner som underhållande men inte särskilt märkvärdiga. Därför var jag inte beredd på att hennes roman nummer tre, Steglitsan, skulle vara det den är, nämligen ett mästerverk.

Steglitsan är en i högsta grad traditionell roman: glasklar intrig, tydligt tecknade karaktärer, ett omsorgsfullt språk och en lagom dos livsfilosofi. För mig som inte gillar medvetandeströmmar, lösa trådar och mystik är Steglitsan helt enkelt den perfekta romanen. Trots den traditionella berättarstilen känns boken ändå inte unken och omodern. Det går att skriva fängslande och djupsinnigt också på en tydlig och lättbegriplig prosa.

Bokens teman känns angelägna. Barnets beroende av sina föräldrar är ett huvudtema, ett annat är vänskap, ett tredje konstens betydelse för mänskligheten. Stora frågor, behandlade på ett trovärdigt sätt.

Det som inte just har nämnts i recensioner och bloggar är att Steglitsan dessutom är en otroligt stark narkomanskildring. En lika smärtsam beskrivning av knarkabstinens tror jag inte jag har läst sedan den klassiska ryska knarkarromanen Roman med kokain.

En liten skönhetsfläck lider boken ändå av. Mot slutet är det som om författaren skulle ha tappat greppet en aning. Alltför många nya personer kommer in i handlingen utan att de utmejslas på samma omsorgsfulla sätt som bokens övriga karaktärer. Också händelseförloppet blir plötsligt osannolikt och ointressant. Författaren borde ha satt punkt lite tidigare. Som jag brukar säga, ingenting blir sämre av att förkortas.

Men det sista var en randanmärkning. Som helhet är Steglitsan en helt underbar roman.

fredag 14 mars 2014

Två tröga och trista norska romaner

Hur kan en bok som vunnit Nordiska rådets litteraturpris vara så här blek och intetsägande? Den frågan ställde vi oss i min bokcirkel när vi läste Per Petterssons vinnarbok från år 2009 Jag förbannar tidens flod.

Boken handlar om en norrman som skiljer sig och därefter åker till Danmark med sin mamma som har cancer. Intressanta teman, men läsaren bjuds aldrig in i huvudpersonens liv. Vi får inte veta varför han skiljer sig.Vi får inte veta hur det gick till när hans lillebror dog. Vi får inte veta vad moderns diffusa "vän" spelar för roll i hennes liv.

Däremot får vi oändliga beskrivningar med mycket detaljer om hur huvudpersonen går, äter, åker spårvagn etc. Prisjuryn tycks ha gillat det men mig irriterar det. Likaså blir jag irriterad på de triviala dialogerna som aldrig leder någon vart. Varför skriva en roman om man inte vill berätta något, utan bara svepa in allting i ett enda töcken?

Vissa pluspoäng blir det trots allt. Jag tycker förstås det är trevligt att modern och sonen diskuterar litteratur med varandra. Korta avsnitt kan plötsligt glimra till i en fin poetisk formulering, och författarens tonfall är sympatiskt. Men en bok utan intrig känns svår att ta till sitt hjärta. 

Några i bokcirkeln tyckte ändå riktigt bra om boken, de tyckte den hade en nästan buddhistisk stillhet. Där ser man. Vad som är tröghet för den ena är stillhet för den andra.

När jag en gång var i farten med Per Pettersson beslöt jag att också läsa hans genombrottsroman Ut och stjäla hästar, världssuccé översatt till massor av språk. Den är den bättre av de två. Här finns en antydan till intrig som kunde ha blivit riktigt spännande -  ond bråd död, otrohet, återförening av vänner som tappat bort varandra etc.

Tyvärr schabblar författaren bort en stor del av potentialen genom att också här lämna lösa trådar efter sig på ett sätt som i mitt tycke är slarvigt av  en romanförfattare. Vad är det till exempel för idé med en återförening om de återförenade sedan inte överhuvudtaget ens diskuterar händelserna i det förflutna?

Pluspoäng här för ett visst sympatiskt vemod i samband med minnena av fadern, och också vissa psykologiskt intressanta iakttagelser av personernas relationer och beteendemönster. Men helheten blir ändå alltför tunn.

lördag 1 mars 2014

Ryskt vulkanutbrott

Året är 2017 och i Ryssland firas 100-årsminnet av revolutionen. Människor klär ut sig i röda och vita maskeradkostymer och drar ut på gatorna. Men plötsligt går något snett och de två sidorna börjar mörda varandra på riktigt. Inbördeskriget är tillbaka.

Det här är bara ett  - förhoppningsvis inte profetiskt - inslag i  Olga Slavnikovas fascinerande roman 2017.  Ordet ordfyrverkeri känns alltför blekt för att beskriva boken - jag kommer snarare att tänka på ett vulkanutbrott. "More is more" kunde vara författarens motto. Den som gillar ett stramt och adjektivfattigt språk får nog skrämselhicka av den här boken. Den formligen svämmar över av färgstarka uttryck, fantasifulla adjektiv i långa banor, metafor på metafor utan ände, på drygt 600 sidor.

Det kan låta tungrott, men samtidigt är just det flödande språket den drivkraft som får en att läsa vidare. Plötsligt förefaller verkligheten mycket mer mångfacetterad än man är van att uppleva den. För mig känns boken ibland nästan som en spegelbild av själva Ryssland - överraskande och dråplig.

Romanen är ställvis en satir över det ryska samhället, människorna är penningfixerade, politiken är genomkorrumperad, miljöförstöringen har nått dödliga proportioner. Men satiren känns mild och slår ofta över i ren komik. Och några psykologiskt djuplodande personporträtt ska man inte vänta sig. Karaktärerna är snarare karikatyrer än människor.

Vad boken egentligen handlar om verkar vara en bisak. Intrigen är ganska diffus - huvudpersonen söker efter sin mystiska älskarinna, drömmer om att göra ett diamantfynd, träffar sin stenrika exhustru, jagar bovar eller blir själv jagad utan att läsaren alltid hänger med i svängarna. Om boken hade en ordentlig dramaturgisk kurva och en riktig intrig vore den rent halsbrytande bra. Men det otroliga språket och den dråpliga humorn räcker mer än väl för att göra den till en läsupplevelse av stora mått. Att romanen har översatts till svenska är verkligen glädjande. I Ryssland har den belönats med landets största litterära pris.