Österbottnisk graviditet

Sara Jungersten är en författare som jag väntar mig mycket av. Hennes debutroman tyckte jag mycket om, och tvåan Lika delar liv och luft går i samma stil. Jungersten är skicklig på att beskriva vanliga människor och deras relationer, så skicklig att jag ibland kommer att tänka på några av dagens bästa rikssvenska författare.

Lika delar liv och luft handlar om en ung kvinna som blir gravid samtidigt som hennes äktenskap krisar. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna i den österbottniska hembyn. Det är ingen stor dramatik, men Jungersten är helt fenomenal på att skildra alldagliga händelser på ett intressant och småhumoristiskt sätt. Beskrivningen av byborna är härlig. Just de här människorna har jag själv träffat, i min egen by. Även skildringen av Miras utseendefixering känns trovärdig.

Det som däremot ser ut att vara inklämt i romanen närmast för dramaturgins skull är själva äktenskapskrisen. Det verkar inte helt sannolikt att de två trevliga och nyförälskade personerna skulle kasta sig in i en kris och separera just då de ska få ett efterlängtat barn. Intrigen är bokens svagaste länk, men personskildringen och den starka lokalfärgen uppväger den bristen.

En expert på gräl

Helena von Zweigbergk är en av mina största favoriter och hör till Sveriges bästa författare. "En av de vassaste skildrarna av det moderna Sverige" har det träffande sagts om henne.

von Zweigbergks specialområde är familjelivets futtigheter och pinsamheter. Hon är en mästare på att skildra gräl. Ingen kan som hon få fram tröstlösheten i ett gräl som har hakat upp sig och inte leder någon vart. Psykologiskt har hon absolut gehör.

von Zweigbergks nyaste Än klappar hjärtan handlar om tre systrar och deras familjer. Visst är det gedigen Zweigbergk-kvalitet också nu men i mitt tycke är det här inte hennes bästa bok. Intrigen känns tidvis lite krystad. Den framgångsrika designer-systerns sjukdom är fint skildrad, men hennes kärlekshistoria känns kanske lite för romantisk. Och den äldsta systerns fixering vid sin ungdomskärlek är svårbegriplig.

För den som vill bekanta sig med författaren rekommenderar jag någon av hennes tidigare böcker. Men även för den här gäller förvisso det zweigbergkska varumärket: ett språk som är så smidigt att man utan minsta ansträngning glider in i romanens värld och motvilligt lämnar den när boken är slut.

En finlandssvensk vampyr

Vampyrer är inte mina favoritvarelser. Jag behöver bara höra ordet "blod" för att känna mig svimfärdig.

Tröskeln var alltså hög för mig att ta itu med Hannele Mikaela Taivassalos vampyrroman Svulten. Till sist tog jag ändå mod till mig. En finlandssvensk vampyr kan väl inte vara så farlig, tänkte jag troskyldigt.

Tji fick jag. Det finns definitivt ingen finlandssvensk mysighet i boken. Tvärtom är den en riktigt gastkramande berättelse som håller en i ett järngrepp av fasa från första sidan till den sista.

Ingen tvekan om att Taivassalo kan skriva. Skickligt målar hon upp miljöer och tidsepoker, från 1700-talets Stockholm förflyttar vi oss i ett huj till dagens Helsingfors, till Berlin eller S:t Petersburg, och hela tiden är det lika kusligt.

Nästan outhärdlig blir skildringen då den ständigt utsvultna vampyren ger sig på oskyldiga ungdomar och suger livet ur dem. Jag anar mig till något slag av metafor här - kanske vampyren är en symbol för - ja, vad? Sinnessjukdom? Narkomani? Vad det än är så är det hjärtskärande.

Svulten är en bok som jag inte njuter av att läsa, trots alla dess förtjänster. Storyn är för hemsk för min smak, helt enkelt.

Efter klimatkatastrofen

Jag är ingen vän av framtidsskildringar, i mitt tycke är de alla lika. De är alltid dystopiska. Grundmönstret är att världen har drabbats av en katastrof, det är brist på allt och diktatur råder. Den lilla människan kämpar förgäves mot övermakten.

Det är mönstret också i Emmi Itärantas Teemestarin kirja från 2012. Här är det klimatförändringen som har förstört mänsklighetens livsvillkor, stora delar av jordklotet är översvämmade, sötvattnet är nästan slut, det är hett och fullt av insekter. Ett militärt skräckvälde råder.

Boken vann första pris i en romantävling och den har fått mycket beröm. Och ingen tvekan om att boken är bra, den är välskriven, språket är vackert, stämningen melankolisk. 

Men jag fångas inte. Som ofta i framtidsskildringar är det som om författarens hela energi skulle gå åt till att utforma en trovärdig miljö, medan karaktärerna blir bleka och blodlösa. Det som också stör mig är att intrigen känns klumpig. Varför ordnas det teceremonier i Finland? Varför flyttar huvudpersonens mamma mitt i allt till Kina? Jag vänder inte febrilt blad för att få veta hur det går för karaktärerna, eftersom både handlingen och människorna känns artificiella.

Trots alla invändningar tycker jag det är beundransvärt att författaren har försökt utarbeta ett scenario för hur världen kommer att påverkas av klimatförändringen. Mig veterligen har klimatfrågor inte just alls uppmärksammats i skönlitteraturen.

Det historiska Grönland

Det är inte varje dag man läser en roman om Grönland, än mindre en roman om Grönland på 1700-talet. Därför önskar man att när man en gång gör det så skulle det vara en riktigt bra roman.

Och det är väl Kim Leines Profeterna vid Evighetsfjorden. Åtminstone har den belönats med Nordiska rådets litteraturpris. 

För mig blev Profeterna ändå ingen stor läsupplevelse. Det är flera saker som stör mig i boken. Redan själva kompositionen känns obalanserad - massor av text ägnas relativt ointressanta händelser, medan det riktiga sprängstoffet förbigås i korthet.Titelpersonerna, profeterna, får till exempel inte mycket plats i boken.

En annan sak som stör mig är huvudpersonen, prästen, som är en säregen person vars tankar och känslor man har svårt att förstå sig på. Följaktligen känner man sig också ganska likgiltig för hans öde. Överhuvudtaget är personerna i boken inte särskilt tydligt tecknade. Speciellt grönländarna förblir anonyma, vilket är synd med tanke på att det inte finns så många grönländare i litteraturen.

Det som vi däremot får i rikligt mått i den här boken är beskrivningar av avföring, spyor, sjukdomar och så vidare, och som pricken på i världslitteraturens kanske vidrigaste abortskildring. Inte alls i min smak.

Jag älskade Leines debutbok Kalak så detta blev nog en besvikelse. I min läsecirkel var vi ändå överens om att författaren är skicklig på att beskriva historiska miljöer. 

Inredning, prylar och livet på Lande

. 

Saker saker saker. Själv har jag fått i arv ett jättestort hus från 1800-talet där folk i generationer har slängt upp trasiga föremål på vinden. Under alla de timmar jag tillbringat med att gå igenom den bråten har jag kommit att fundera en hel del på det här med saker, med samlande, och med ordning och reda.

Mot den här bakgrunden är det klart att Pia Ingströms splitternya bok Känslor äger rum är rena terapin för mig. Boken handlar bland annat just om saker, om hur det ser ut i ens hem, om vilken roll föremål och estetik spelar i ens liv. Här finns massor av filosofiska funderingar om vardagslivet, om kaos och inredning, om smuts och välbefinnande, allt detta med hemmet som gemensam nämnare.

Det är bokens första del som handlar om hemmet, den andra delen handlar om "Lande", dvs sommarstugan. Del två bygger i hög grad på intervjuer som författaren grävt fram ur Svenska Litteratursällskapets Folkkultursarkiv, vilket är en verklig kulturgärning. Den här delen är bokens mest underhållande, och författarens torra humor framhäver ytterligare det ofrivilligt komiska i många citat. Som här, det handlar om hur osynligt sexlivet är i berättelserna om Lande:

Vem behöver sex när det finns så mycket annat fint man kan göra tillsammans? "Det är roligt att gemensamt plocka strömmingsnäten en frostnupen morgon" (Kvinna född 1948)"

Sommarstugan är en omistlig ingrediens i många finländares liv, i så hög grad att den väl kan ses som en del av den nationella identiteten. I boken synas alla tänkbara aspekter av landelivet, och igenkänningsfaktorn är skyhög.

Del tre i boken handlar om affärskvinnan Ida Salin vars villa fortfarande finns på Drumsö. För mig som Drumsöbo var också den texten högintressant, även om det säkert främst är de två första delarna som läsarna kommer att ta till sitt hjärta. Det här är en bok som man helt enkelt slukar.

Jobbig sensation

Den ryske författaren  Michail Sjiskin (numera bosatt i Schweiz) har jämförts med Tjechov och Joyce. Hans roman Brevboken har kallats en litterär sensation.

I en sådan situation känns det jobbigt för en bokälskare att inse att man inte alls förstår sig på boken i fråga. Faktum är att jag till och med funderade på att lämna den på hälft.

Brevboken består som namnet antyder av en brevväxling. En man som är ute i krig och en kvinna som är fullt upptagen med jobb och familjeliv rapporterar till varandra om sina upplevelser. Redan konceptet i sig är jobbigt, det ständiga hoppandet i tid och rum gör det svårt att koncentrera sig på handlingen. Det blir en massa lösryckta bitar som jag har svårt att koppla till varandra. Ännu svårare blir det då huvudpersonerna är så suddigt beskrivna och diffusa att jag hela tiden undrar vem som egentligen är vem.

Den här boken sveper en inte med sig. Ändå finns här brottstycken som är gripande, till exempel avsnittet där en gammal mamma dör i cancer. Överhuvudtaget tycks skildringen av familjelivet vara författarens starka sida. Krigsavsnitten däremot lämnar en oberörd, eftersom man aldrig lärt känna de döende männen.