Mona och Stoner

Först läste jag Anneli Jordahls pinfärska roman om ett hembiträde: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Sedan läste jag John Williams nyupptäckta klassiker Stoner. Jag älskade båda, och tyckte att de påminde en hel del om varandra.

Romanen om Mona utspelar sig i Östersund, Norrland, på 1950-talet. Mona kommer från fattiga förhållanden och tvingas ta anställning som hembiträde i en familj som utnyttjar henne till max - utan att direkt vara illvillig. Det är tidens sed helt enkelt. Just tidsandan beskrivs oerhört bra i boken, det skoningslösa arbetslivet, den totala bristen på jämställdhet, men också den begynnande ungdomskulturen.

I boken om Stoner förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till 1900-talets första hälft. Också Stoner kommer från knappa förhållanden, en småbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern. Men Stoner gör akademisk karriär och lämnar fattigdomen bakom sig.

Både Mona och Stoner har otur med kärleken, båda fastnar för totalt olämpliga, egocentriska partners. Båda får ett enda barn. Också stämningen i de båda böckerna är lite likartad - berättelsen framskrider enkelt och rakt på sak men ändå oavbrutet fängslande. Huvudpersonerna är fångade i sitt öde och verkar inte ha några medel att ta tag i sin situation.

Berättelsen om Mona tar ändå slut på mitten, medan vi får följa Stoner ända till slutet. Kanske det är därför som Stoner är den av de två som griper mig mest. Romanens historia är i sig otrolig - när den kom ut år 1965 föll den snabbt i glömska, men nu, femtio år senare, har den plötsligt gjort världssuccé. Med all orsak. I den svenska nyutgåvan har Philip Teir skrivit ett jättefint förord - som man naturligtvis bör läsa sist.

Åländsk favorit byter förlag?

På bokmässan i Helsingfors hörde jag att det åländska förlaget PQR planerar att drastiskt minska sin utgivning. Jag började genast undra hur det då ska gå för min åländska favoritförfattare Leo Löthman som har gett ut sina sex senaste böcker på PQR.

Inte för att jag tvivlar en sekund på att vilket förlag som helst skulle vilja överta en så fenomenal författare. I själva verket tycker jag Löthman är förvånansvärt okänd i Svenskfinland för att vara så bra som han är. Hans nyaste roman Transportflotte Speer från 2011 var till och med nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Transportflotte Speer utspelar sig under andra världskriget och handlar om en åländsk galeas som envist trotsar krigets faror för att på känt åländskt vis kunna fortsätta att förtjäna pengar.

Berättelsen är helt oemotståndlig. Manskapet ombord på båten består av riktiga original, handlingen är ställvis riktigt ruskigt spännande, och alltihop beskrivs med Löthmans avväpnande humor. Det enda jag har att anmärka på är att det ett par gånger blir lite väl mycket tekniska detaljer för min smak.

Nu ser jag fram emot nästa Löthman. Det ska bli spännande att se vilket förlag som ger ut den.

Tortyr i Afrika

Johannes Anyuru är en av Sveriges mest kända författare "med invandrarbakgrund" som det brukar heta. Hans roman En storm kom från paradiset gjorde succé när den kom ut för några år sedan.

Boken handlar om författarens pappas fruktansvärda liv i Afrika. Som barn blir han ständigt misshandlad av en sadistisk bror, som vuxen vistas han i fasansfulla fångläger. Inte undra på att han blir svårt traumatiserad och sedan inte klarar av ett vanligt liv i Sverige.

Trots det tragiska temat lyckas boken ändå inte engagera mig. Huvudpersonen känns inte riktigt verklig, hans upplevelser är så extrema att jag inte förmår relatera till dem. Bokens övriga karaktärer förblir totalt anonyma. De korta glimtarna av författarens liv i Sverige, präglat av faderns grymma öde, känns oerhört mycket intressantare än den enahanda beskrivningen av lägerlivets tristess.

Hoppas Anyuru återkommer till invandrarlivet i senare romaner. Det är jag rätt övertygad om att han gör, hans författarkarriär är bara i början än så länge.

I min bokcirkel var jag dock helt ensam om min något tveksamma bedömning av En storm kom från paradiset. Alla andra tyckte romanen var både gripande och intressant.

Pengar är viktigast

Det påstås att konstnärer är tråkiga att diskutera med eftersom de bara vill prata om pengar. Jag kan inte gå i god för att det stämmer, men det är klart att pengar är extra viktiga för den som har brist på dem. Att konstnärer ägnar sig åt pengar som objekt för sin skapande verksamhet är väl däremot inte så vanligt.

Författaren Edith Wharton tillhör undantagen. I hennes romaner är det pengarna som har huvudrollen.  I romanen En skymt av månen är huvudpersonen Susy en luspank men populär skönhet som nästlar sig in i societeten och lever på sina rika vänner.

Det är ett tag sedan jag senast läste Edith Wharton, och den återupptagna bekantskapen är som vanligt mycket givande. Whartons småcyniska och otroligt träffsäkra porträtt av människor vars liv kretsar kring pengar är alltid lika njutbara.

Whartons karakteristik av den förhoppningsfulla författaren Nick Lansing är i mitt tycke extra humoristisk - beskrivningen passar rätt bra in på mig själv. Jag har just gett ut min tredje roman som ursprungligen var tänkt att bli en essäbok. Men att skriva essäer är inte lätt, det märker också Nick Lansing:

"Han hade en dunkel känsla av att han under diktens täckmantel skulle kunna utveckla sin teori om Österlandets inflytande på den västerländska konsten med mindre krav på lärdom än om han hade försökt lägga fram sina tankar i en essä".

När chefen blir mobbad

Anna Fredriksson hör till mina favoriter bland de nya svenska författarna. Hennes tredje roman Augustiresan är hennes bästa hittills.

Boken är en helt mästerlig skildring av relationerna på en arbetsplats. Vad det är för en arbetsplats får vi inte veta exakt, bara att det är ett privat företag som håller på med något slag av försäljning. Bokens huvudperson Jenny avancerar till personalchef, och det är då mardrömmen börjar. Den mobbningsprocess som skildras i boken får det att vända sig i magen, så otäck är den.

Det är inte alltför ofta man får läsa om livet på en arbetsplats, trots att så många av oss tillbringar en stor del av vår tid på jobbet. Det är säkert många författare som helt enkelt inte har någon arbetslivserfarenhet att ösa stoff ur. Men Anna Fredriksson verkar veta precis hur det går till i arbetslivet och hennes beskrivning av chefer och vanliga anställda träffar mitt i prick.

Parallellberättelsen som titeln syftar på, en cykelsemester, är tyvärr inte lika intressant. Författaren kunde med fördel ha koncentrerat sig på arbetslivsbiten. Hur som helst är detta en bok man inte lägger ifrån sig  innan man läst den klart.

Idel ädel adel

Det är några år sedan Björn af Kleens uppmärksammade bok om den svenska adeln kom ut. Boken är frukten av ett rejält journalistiskt grävjobb som bland annat visar att adeln fortfarande är en stor markägare i Sverige.

Jag råkade hitta boken på loppis och den visade sig vara en riktig bladvändare. Visst är det ju alltid intressant att läsa om överklassen. Boken innehåller flera intervjuer. Vissa av ädlingarna är hur sympatiska som helst medan andra är rent ofattbart giriga. Det värsta exemplet är adelsmannen som låter vräka sin över 90-åriga mamma ur det hus där hon bott hela sitt liv. Fruktansvärt - men kanske dock mer som ett exempel på mänsklig ondska i allmänhet än på typiskt adliga egenskaper.

Enligt boken har många adliga i Sverige lyckats behålla sina överstora egendomar genom att hänvisa till att de sköter om kulturarvet. En ren bluff, anser författaren, eftersom de mycket väl skulle klara sig ekonomiskt med mindre inkomster och utan stöd från samhället.

Han har förstås rätt, men nog är det ju ändå lite kul att det fortfarande sitter grevar och baroner på gamla slott i Sverige. De är liksom själva ett kulturarv i all sin gammalmodighet.

Suzanne Brøgger och prinsessan Victoria

Suzanne Brøgger är en av Danmarks mest kända författare. Jag minns särskilt hennes släktroman Jadekatten som jag gillade när jag läste den på 90-talet. Men  hennes nya roman Till T förstår jag mig inte på.

Till T är en familjeroman i kortformat, med angeläget tema - mamman i familjen närmar sig ett psykiskt sammanbrott. Problemet är att boken är så diffus. Vissa delar av texten fattar jag inget av. Varför byter författaren t.ex. plötsligt namn på familjemedlemmarna och döper om dem efter figurer i Nalle Puh?

Emellanåt tycker jag visserligen att en del avsnitt i boken är rätt fyndiga, men som helhet är den ansträngande. Och som alltid då jag läser något ansträngande varvar jag med något mera lättfattligt. Denna gång råkar det bli skvallerjournalisten Johan T Lindwalls bok om kronprinsessan Victoria. Den missade jag när den utkom, men nu sträckläser jag den i stället.

Boken om Victoria är inget mästerverk i klass med Zlatan-biografin, men som motvikt till den tröga Brøgger känns den riktigt bra. Nog överträffar verkligheten dikten i det här fallet åtminstone. Så otroligt mycket dramatik det faktiskt har funnits i Victorias liv! Boken tar slut alltför tidigt, vid bröllopet såklart, eftersom den kom ut år 2010. Jag hade velat läsa mer. 

Hata deckare

I tonåren slukade jag allt jag kom över av Agatha Christie, Maria Lang och liknande deckarförfattare. Under åren fortsatte jag sedan att läsa deckare med jämna mellanrum, och försökte också hänga med i den svenska deckarboomen.


Men en vacker dag sa det stopp. Nu fick det vara slut med deckarläsandet, bestämde jag - av två orsaker.


För det första var jag trött på deckarnas endimensionella människobild. Alltid samma prototyper - en livstrött kommissarie med övervikt, en kvinnlig polis som kämpar mot fördomar. Fullkomligt ointressant.


För det andra började jag tycka allt mer illa om den livssyn och världsbild som deckarna står för. Ondskan lurar överallt. Massmördare smyger alltid omkring i idyllen. Okej, jag vet att världen inte är fylld av godhet. Men den är inte fylld av enbart ondska heller.


På bokkalaset i Ekenäs hade jag nöjet att medverka i en paneldebatt om deckare - i egenskap av deckarhatare. För att komma i stämning hade jag läst en deckare skriven av en av deltagarna i debatten, ingen mindre än den svenska deckardrottningen Anna Jansson. Att träffa Anna blev en intressant upplevelse. Tänk att en så vänlig och trevlig människa kan skriva om ruskiga mord!


Den deckare jag läste heter När skönheten kom till Bro - den enda deckare av Anna Jansson jag läst. Som deckare betraktad riktigt bra, och inte kan jag påstå att jag led av att läsa den. En deckare då och då går an, men oj vad tacksam jag är att det också finns andra slag av skönlitteratur.

En skådespelare bryter ihop

Debutromanen Det är alldeles för få som ger upp handlar om en frilansskådespelare som får ett nervöst sammanbrott. Efter det förnyas hans kontrakt inte längre, och han står på bar backe.

Författaren Stefan Norrthon är själv skådespelare och vet helt säkert vad han talar om. Men jag tror att snuttjobbare i vilken bransch som helst kan känna igen sig i boken. Författaren skildrar den kontraktslöses utsatthet i dagens hårda arbetsvärld så att det skär i hjärtat.

Boken är ändå skriven med galghumor och visst skrattar man ofta till mitt i eländet. Men ibland tycker jag humorn slår totalt fel och bara blir irriterande. "Stundtals absurd" står det på bakpärmen. I mitt tycke känns de absurda inslagen påklistrade och gör att man emellanåt tappar intresset för hela intrigen. Det är i den seriösa beskrivningen av huvudpersonens utsatthet som boken har sin styrka.

Som helhet är Norrthons roman trots vissa invändningar angelägen. Osäkerheten i arbetslivet är ju ett av de stora problemen i vårt välfärdssamhälle, och att göra det till spännande litteratur är skickligt.

Korruption i Sverige

Stewe Claeson är en i raden av svenska författare som jag har missat totalt. Hans nyaste roman Komma nära handlar om kommunalpolitik, ett inte helt vanligt tema i skönlitteraturen.

Bokens huvudperson är en ung konsult som försöker stoppa ett miljöförstörande byggprojekt.

Temat är alltså i högsta grad aktuellt, men ändå blir jag aldrig riktigt engagerad vare sig i huvudpersonens tankar och känslor eller i själva i händelseförloppet. Trots att boken heter Komma nära är det just vad den inte gör. Personerna känns bleka och anonyma. Korruptionshärvan som borde göra läsaren upprörd skildras alltför diffust för att kunna väcka någon indignation.

Boken har ändå fått fina recensioner. Kanske det är det angelägna och sällan behandlade temat som inger respekt.

Pluspoäng blir det för min del främst för författarens förmåga att beskriva huvudpersonens psykosomatiska besvär på ett otäckt realistiskt sätt. Man riktigt kan känna den idealistiske konsultens frossbrytningar då han inser att han står ensam mot hela det etablerade samhället.