måndag 29 juni 2015

Beckomberga - en bok om människans lidande

Sara Stridsberg hade jag redan avslutat min relation med eftersom jag inte klarade av att läsa hennes krångliga romaner. Men när jag hörde att hon skrivit en roman om det legendariska mentalsjukhuset Beckomberga beslöt jag mig för ett nytt försök. Psykisk sjukdom har alltid intresserat mig.

Beckomberga - ode till min familj har höjts till skyarna av kritiken, och jag instämmer. Boken är både vacker och sympatisk. Det är faktiskt helt häpnadsväckande hur inkännande författaren beskriver patienterna på sjukhuset. De är inte konstiga, inte obegripliga, inte motbjudande. De är människor. Boken är skriven med tvättäkta empati.

Någon socialrealism är det inte frågan om, temat till trots. Och visst kommer jag på mig med att emellanåt undra: hur var det på riktigt? Stridsbergs stoff kunde i andra händer ha blivit rena socialmisären. En far som ideligen hotar att begå självmord. En dotter som ensam besöker pappa på mentalsjukhuset, år efter år.

Dessutom finns här händelser som om de verkligen hade inträffat på ett svenskt mentalsjukhus skulle bli rena guldgruvan för den grävande journalistiken: En hustrumördare på permission som har samlag med en minderårig. En läkare som nattetid festar vilt med sina svårt sjuka patienter.

Men som sagt, detta är inte en bok där författaren upprörs och moraliserar. Detta är poesi. Här beskrivs människans lidande, inte hennes ondska.

söndag 28 juni 2015

Den sanna historien om en massmördare

Tidigare blandade jag ihop de två amerikanska författarna Jayne Anne Phillips och Joyce Carol Oates. Liknande namn och liknande sätt att skriva, tyckte jag. Men av Phillips har jag inte läst något på kanske tjugo år. När jag nu återupptar bekantskapen med henne känns hon inte alls som en författare i klass med nobeltippade Oates.

Phillips senaste roman Historien om Quiet Dell handlar om en solochvårare som nästlade in sig hos medelålders änkor och sedan mördade dem, i ett fall även änkans barn. Romanen bygger på verkliga händelser i USA på 1930-talet. Fiktiv huvudperson är en kvinnlig journalist som rapporterar om rättegången mot mördaren.

Storyn är naturligtvis intressant men Phillips lyckas inte levandegöra de berörda personerna. Den mördade barnfamiljen stiger aldrig fram ur de gulnade tidningsartiklar där författaren förmodligen hittat den. Och psykopaten själv förblir en ondskefull gåta som läsaren inte får minsta grepp om.

Underligt oberörd läser man denna fasansfulla berättelse. Den fiktiva kärlekshistorien känns dessutom irriterande påklistrad, och irriterande är också beskrivningen av hur journalisten jobbar - i strid med alla journalistiska grundregler. Fast det kan i och för sig vara så journalister gjorde på den tiden, vad vet jag.

tisdag 23 juni 2015

Att vara 60

Själv är jag inte riktigt ännu där men snart nog. Fyller 60 om några år.

Så det föll sig helt naturligt att köpa Cecilia Hagens essäbok Kulla-Gulla stretar vidare när jag fick syn på den på Emmaus. Den handlar om att vara kvinna och 60. Visserligen var jag inte så jätteförtjust i Hagens förra där Kulla-Gulla var i klimakteriet. Den läste jag ifjol, så den hade ju många år på nacken och kändes föråldrad.

Den här är från 2008 och känns betydligt fräschare. Kanske Hagens humor bättre kommer fram här. Hon berättar en hel del anekdoter från sitt spännande liv i den svenska kultureliten, och fokuseringen på åldersfrågan känns inte så dominerande som i den förra.

En del känns lite tjatigt och kunde med fördel ha strukits, men i det stora hela är det en rolig och underhållande bok som jag läste i ett nafs. Lite påminner Hagens sätt att skriva om Merete Mazzarellas, fast Hagen är ytligare.

onsdag 10 juni 2015

Om en argsint finlandssvensk pappa

Jag har läst Ann-Mari Lindbergs tidigare böcker med förtjusning och därför blev jag väldigt glad när jag råkade sitta bredvid henne på teatern och hon berättade att hon har gett ut en bok till. Jag hade inte läst den, och hon lovade skicka den till mig. Ibland har man tur!

Boken är en barndomsskildring med titeln Pappa vet bäst. Det är inte frågan om en roman utan snarare en memoar, där Lindberg berättar om hur hon och hennes sex syskon växte upp i arbetarstadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Pappan som hade jobbat sig upp och blivit förmögen var en hetlevrad och auktoritär person, vilket gjorde barnens tillvaro högst besvärlig. Någon eländesskildring är boken ändå inte. Också pappans bättre sidor får utrymme i berättelsen.

Precis som Lindbergs tidigare böcker är också den här medryckande, lättläst och charmig. Författaren har en härlig humor och en alldeles speciell personlig berättarstil som jag som sagt är väldigt tilltalad av. Lite djupare tycker jag ändå hon kunde ha gått in på familjens uppenbara problem och svårigheter. I sina tidigare böcker har hon visat att hon är en mästare på att skildra traumatiska livserfarenheter.

Men på det hela taget alltså en läsvärd bok - inte minst lokalhistoriskt sett. I paketet som Lindberg skickade mig fanns också kopior på tre mycket välvilliga recensioner. Men Hbl lär inte ha recenserat boken som kom ut år 2013. Det var författaren ledsen över.

söndag 7 juni 2015

Svensk och rysk kulturgrädda

Om man har varit kompis med Nobelpristagaren Joseph Brodsky och med poeten Majakovskijs älskarinna Lili Brik, om man har fått ett antal målningar av den legendariska modernisten Kazimir Malevitj i present och smugglat ut dem ur Sovjetunionen, och om man dessutom är bästis och bundis med halva Svenska Akademien - ja då finns det väl rätt goda förutsättningar för en intressant självbiografi!

Bengt Jangfeldt blev som ung intresserad av det ryska språket och kom sedan att vistas mycket i Sovjetunionen. Hans självbiografiska bok En rysk historia handlar till stor del om alla de kulturpersonligheter han träffat, främst i Sovjetunionen (och sedan Ryssland) men också på annat håll.

Boken är tjock, nästan 500 sidor, men man läser den i ett nafs. Den är så spännande, så rolig, så underhållande och samtidigt så full av lärdom och livserfarenhet att man bara slukar den. Dessutom ger den en otroligt fascinerande inblick i det svunna Sovjetunionen.

Jangfeldt har tidigare skrivit flera biografier, bland annat om Raoul Wallenberg, och ett par gånger har han belönats med Augustpriset. För mig var den här ryska historien ändå första bekantskapen med hans verk. Vilken beläst och kunnig kulturpersonlighet!

Men Jangfeldt är inte bara kunnig, han hyser också en djup kärlek till det ryska. Boken som är alldeles pinfärsk utmynnar därför i en sorg och uppgivenhet över utvecklingen i Ryssland idag. Han förebrår sig att han låtit sig förblindas av önsketänkande - för visst har han ju hela tiden sett vad som var att vänta. "Hjärtat ville inte fullt ut acceptera det som ögat och hjärnan registrerade."

Men boken handlar som sagt också om annat än Ryssland. Jangfeldt är en gudabenådad berättare. Han kan beskriva arkivforskning så att det blir rena thrillern. Sällan är väl kulturhistoria så här underhållande!

tisdag 2 juni 2015

Heidi hade rätt

Jag minns att jag tyckte Heidi Hautalas pamflett Venäjäteesit kändes onödigt negativ och pessimistisk då den kom ut år 2008.

Nu fick jag syn på boken i hyllan samma dag som det kom fram att Hautala finns på Rysslands svarta lista över personer som inte beviljas inresa i landet. Nyfiket bläddrade jag lite i den och plötsligt hade jag läst den helt och hållet.

Den här gången förefaller den inte det minsta pessimistisk, tvärtom. Den bild av Ryssland som Hautala målade upp redan år 2008 känns idag fullkomligt realistisk. Förtrycket av oppositionen, de politiska morden, paranoian för utländska agenter, osv. Alltihop fanns där redan då, för den som vågade se. Heidi hörde till de få som vågade.

Sorgligt nog känns de demokratifrämjande metoder som Hautala räknar upp i slutet av boken närmast omöjliga i dagens Ryssland. Som att vi borde stöda Rysslands medborgarorganisationer och demokratiska partier. Finns det ens sådana längre?