Träig släktskildring

Jag har grubblat en del på varför jag har så svårt med Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. I princip är det en bok jag borde gilla, en brett upplagd släktskildring med ett myller av karaktärer. Miljön är en bruksort med allt vad därtill hörer av klassklyftor och brist på jämställdhet, högst intressant med andra ord.

Ändå är det utan entusiasm jag fortsätter läsa boken. Jag läser ut den närmast av nyfikenhet på om den inte i något skede trots allt ska öppna sig för mig. Men det gör den inte. Varför?

För det första känns personerna i boken underligt abstrakta. De har visserligen egenskaper och karaktärsdrag, men ändå är de suddiga i konturen. När de råkar ut för tragedier är jag därför totalt oberörd. Till saken hör att samtliga karaktärer verkar lida av något slags depression. Det ligger en dyster stämning över hela boken som gör att den känns tung och otillgänglig.

För det andra är boken på tok för mångordig. Här finns långa stycken som man i praktiken bara skummar eftersom de känns fullkomligt onödiga. Kvasifilosoferande som inte säger något alls. Slumpmässigt slår jag upp första bästa sida och hittar genast ett typiskt citat: "Det är inte slöseri att göra sig av med sådant som hindrar en människas framfart. Det är motsatsen. Man har till exempel inte en matsalsmöbel eller ett bokskåp framför dörren, det skulle betraktas som vansinne." Hmm? Varför vill författaren belasta läsaren med sådana självklarheter?

Ett par gånger kommer berättelsen in på spår som väcker mitt intresse, till exempel den unga kvinnan som till synes medvetet låter sig misshandlas av sin blivande make. Men så fort det gnistrar till glider författaren redan över på följande person, utan att på minsta sätt tillfredsställa läsarens nyfikenhet.

Trots mina invändningar har boken fått pris och goda recensioner, så den måste ha något som jag inte lyckades upptäcka.

Orden som befriar

Orden som befriar var boken som alla kvinnor läste på 70-talet. Jag läste den också och minns att den gjorde ett djupt intryck på mig. Trots det hade jag nästan helt glömt vad den handlade om, konstaterade jag när jag råkade få syn på den på en loppis. Dags för omläsning.

Marie Cardinal, bokens författare, växte upp i Algeriet då landet ännu var en fransk koloni. Familjen tillhörde överklassen och tvingades flytta till Frankrike då Algeriet blev självständigt. Tyvärr finns Cardinal inte längre ibland oss, hon dog redan 2001.

Orden som befriar sägs vara självbiografisk, men efter de senaste årens Knausgårdsdebatt är man ju inte längre säker på vad som är verkligt och vad som är fantasi eller förvrängda minnen i böcker av det här slaget. Hur som helst handlar boken om Cardinals sju år i psykoanalys, och den känns onekligen i högsta grad självupplevd.

Den röda tråden är som så ofta skildringen av den kyliga och stränga modern, som inte förmår älska sin dotter. Temat kan låta uttjatat, men berättelsen känns absolut fräsch. Språket är starkt och övertygande.  Alltihop inleds dramatiskt med att Cardinal håller på att förblöda -  en åkomma som visar sig vara helt och hållet psykosomatisk.

Jag sögs direkt in i texten och kunde inte släppa boken innan den var slutläst. När man läser en bok av den här kalibern förstår man varför somliga böcker blir klassiker.

Deckare med budskap

Katarina Wennstam är en av otaliga svenska deckarförfattare som jag hade tänkt strunta i. Men så var det en FB-vän som tyckte att hon inte är någon vanlig deckarförfattare, och jag beslöt att kolla upp henne. Först läste jag debutromanen Smuts från 2007.

Och Smuts höll mig verkligen i spänning från första sidan till den sista. Boken handlar om prostitution och människohandel och är oerhört skickligt skriven. Den är helt enkelt omöjlig att lägga ifrån sig - inte bara för den spännande intrigens skull, utan också för att den är så verklighetstrogen och psykologiskt gedigen. Egentligen är den ännu mer fenomenal som äktenskapsskildring än som "spänningsroman".

Smuts gav alltså mersmak. Följande bok av Wennstam heter Dödergök och handlar om en polis som misshandlar sin hustru till döds.

Här sa det sedan stopp. Där debutromanen hade känts äkta kändes den här som raka motsatsen. Krånglig, artificiell intrig, människor som beter sig konstigt. Dessutom är den oändligt lång och full med motbjudande detaljer. Också författarens budskap till läsaren blir alltmer tröttande. Män är förtryckare. Gäsp.

Jag vet att Wennstam har gett ut fler böcker efter de här båda, men för min del var det nu finito med henne.

Arvsskiften, gamla hus, släkthemligheter

Elsie Johansson var i ett skede en storfavorit. Hennes trilogi om Nancy var underbar. Men hennes senaste böcker har inte varit något vidare, och Sagas bok från 2014 gillar jag inte alls.

I princip intresserar bokens tema mig. Arvsskiften, gamla hus, släkthemligheter, det är riktigt min melodi. Mitt eget liv är fullt av just sådana fenomen. Men den här gången krånglar författaren till det alltför mycket. Texten är pratig och artificiell. Man tror inte alls på själva storyn, inte för att den skulle vara direkt osannolik, utan för att den är så töntigt skildrad.

Ibland vaknar mitt intresse ändå upp, till exempel då det handlar om renoveringen av den gamla släktgården. Helst skulle hela boken ha fått handla om renovering. Ok, jag vet  - jag lider för tillfället av så kallad stugböbighet, på finska mökkihöperyys.

På plussidan i boken kan man ändå räkna en viss charm och poesi i beskrivningen av det svenska glesbygdslandskapet.

Stormskärs Maja i Norge

De flesta av oss med rötter i skärgården har väl en viss förkärlek för skärgårdsromaner. Allt är så välbekant, den karga naturen, stormarna, båtarna, fiskafänget. Det är sina egna förfäders historia man läser när man läser Stormskärs Maja, eller varför inte en norsk motsvarighet - De osynliga av Roy Jacobsen.

De osynliga skiljer sig ändå en del från den traditionella skärgårdsromanen. Jag väntar till exempel hela tiden nervöst på den ofrånkomliga drunkningsdöden - som dock till min glädje uteblir.

Romanen lär ha blivit väldigt populär både i Norge och Sverige. Själv är jag inte helhjärtat förtjust. Jag gillar beskrivningen av naturen och vädret, men personskildringen känns ytlig. Människornas tankar, känslor och samtal bara antyds, kargt och poetiskt visserligen, men samtidig oengagerande och alltför kyligt för min smak.

Någon stor läsupplevelse blev De osynliga inte för mig, trots det välbekanta temat.

Sidvändarterapi

Vilken underbar bok! Jag har alltid varit intresserad av psykoterapi så det här är rena drömmen för mig. En roman som från första sidan till den sista handlar om terapi i olika former.

Fuskaren som försvann av Per Naroskin handlar om en psykoterapeut som dels tar emot klienter, dels går på vidareutbildning. Att få sitta som en fluga i taket under en terapisession är fascinerande. Författaren är själv terapeut och texten känns absolut trovärdig. Som roman är den dessutom spännande med en fängslande intrig, den är välskriven, rolig, lättläst.

Mest sympatiskt är kanske att författaren är så totalt opretentiös. Han krånglar inte till det, han briljerar inte med sina kunskaper. Språket är omsorgsfullt men enkelt, människoskildringen är rakt på sak utan att ändå kännas ytlig.

En extra pluspoäng får författaren för att det inte klichemässigt visar sig ligga incest i barndomen bakom alla problem och trauman!

Sidvändarterapi, har en recensent kallat boken. Och det är just vad den var för mig.

Dysterkvistarnas Norrland

Konstigt. Ida Linde tycks ha skrivit hela fem böcker bakom min rygg innan jag upptäckte henne på Hammarlands bibliotek.

Lindes senaste roman Norrut åker man för att dö inleds med att ett ungt par slumpmässigt skjuter ihjäl tre personer. Sedan handlar det om människor som på olika sätt berörs av morden, släktingar och bekanta till offren och förövarna.

Konceptet där en händelse eller plats fungerar som sammanhållande länk för olika berättelser kan funka hur bra som helst. Särskilt på film brukar det vara lyckat. Men i det här fallet funkar det inte alls. Berättelserna känns lösryckta och personerna likgiltiga.

På plussidan noteras i alla fall författarens personliga språk. Men ibland blir det krystat. Vad betyder till exempel det här: "De levande behöver så lite. De döda nästan allt." Risken med att uttrycka sig fyndigt är att det bara blir meningslöst.

Som Norrlandsskildring är romanen klichemässigt fokuserad på elände. Mörker, kyla, ensamhet, depression etc. Igen förundrar jag mig över att världens mest välmående land lyckas åstadkomma så gnälliga författare.