Familjeproblem av sällsynt slag

Sällan stöter man på en bok som det är så svårt att skriva om som Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Nästan alla bloggare och recensenter som skrivit om den konstaterar samma sak.

Orsaken är inte att boken i sig skulle vara svår, men den är uppbyggd så att man först långt in i läsningen förstår vad den handlar om. Själva temat är ovanligt och skulle vara intressant att filosofera kring, men gör man det så kan man inte undgå att "spoila" boken, dvs förstöra läsupplevelsen för folk genom att avsjöja för mycket.

För egen del måste jag erkänna att mitt intresse för boken avtog en aning när jag fattade vad det hela gick ut på. Men visst är det en bok man gärna läser, den är humoristisk, den beskriver familjelivets svårigheter på ett medryckande sätt, person- och miljöskildringen sitter rätt bra. 

Ändå är jag inte helt övertygad. Själva "temat", som jag alltså inte ska nämna vilket det är, blir trots allt ganska ytligt behandlat. Författaren borde ha fokuserat mer på det. I stället kastas läsaren hit och dit, och belastas ställvis av ett irriterande pladder.

Med tidsmaskin till Fattigsverige

Vissa gamla böcker är som reportage från en svunnen värld. Att läsa Harry Martinsons Nässlorna blomma är som att  åka tidsmaskin till Fattigsverige. 

Boken är självbiografisk och handlar om Martinsons uppväxt som utarrenderat kommunalt fattighjon. Tre gårdar och till sist fattighuset självt beskrivs in i minsta detalj. Människor, djur, miljöer, allt blir tydligt för läsarens blick.

Även om Martinson försöker undvika att låta självömkande är det klart att berättelsen är oerhört gripande. Ett barn som växer upp utan kärlek och utsätts för ständigt våld betraktas i våra dagar som ett barnskyddsfall, men på den här tiden tycks det som vi idag ser som anständighet och humanism inte ha varit något man brydde  sig om.

Nog är det smått otroligt att Sverige på bara hundra år har gått från omänsklighet i den här skalan till  dagens moraliska medvetenhet.

Nässlorna blomma är också skönlitterärt en fin upplevelse. Författaren har ju fått Nobelpriset. Särskilt imponerad är jag över kombinationen av ett glasklart berättande där läsaren aldrig behöver fundera på vad som egentligen avses, samtidigt som poesin flödar. Lite trögt kommer boken igång men sedan är det full fart hela vägen. Stor litteratur håller för tidens förändringar. 

Varför blev farmor och farfar nazister?

Nej, inte ytterligare en högklassig prisbelönt bok utan liv, tänker jag en bra bit in i Jupiters öga av Oline Stig. Och det räcker verkligen farligt länge innan romanen lyfter. Men i det här fallet lönar det sig att kämpa, för när romanen äntligen tar fart så gör den det med besked, och därefter kan man inte sluta läsa.

Jupiters öga bygger på verkligheten. Författaren får reda på att hennes farföräldrar blev medlemmar i det norska nazistpartiet år 1942, mitt under brinnande krig. Hon besluter sig för att försöka förstå varför de gjorde ett sådant val.

Romanen är uppbyggd på ett ganska speciellt vis, fiktiva avsnitt varvas med rapporter om författarens sökande i arkiv och hennes funderingar kring nazismen överhuvudtaget. Jag tycker det funkar bra, förutom i ett fall som känns ganska trist för läsaren. Då avslöjar författaren nämligen att en av personerna är helt påhittad. Det ville jag verkligen inte veta mitt under pågående läsning! Gärna efteråt förstås, i en intervju till exempel.

Nå, det var en liten om än förarglig detalj. I övrigt är Jupiters öga en otroligt färgstark, spännande och intellektuellt utmanande bok. Särskilt nu under pågående flykting- och rasistdebatt känns den rykande aktuell, fastän den kom ut redan 2010. Själv har jag vetat väldigt lite om Norge under kriget, så också den biten blev en riktig aha-upplevelse.

Succéförfattare tappar greppet

Visserligen är verkligheten underbarare än dikten och i princip kan vad som helst hända. Men när en bok börjar smaka konstruktion ryggar jag tillbaka. En kvinna som först efter fyra års äktenskap avslöjar för sin man att hon har en mor i livet, till exempel. Låter inte alls trovärdigt i mina öron.

Det finns en hel del annat mindre smickrande att säga om När förnuftet sover av Inger Alfvén. I min ungdom var Alfvén omåttligt populär. Jag läste allt hon skrev och älskade det, börjande från Dotter till en dotter från 1977. Nu har jag inte läst henne på kanske tjugo år och tänkte det var dags att återuppta bekantskapen. Men har hon tappat greppet?

Boken handlar om en åldrande kvinna som faller och behöver hemhjälp. Hennes man är författare och kämpar med sin bok. Huvudpersonerna är riktigt knoppiska för att använda en hederlig finlandism, och man har svårt att förstå att de står ut med varandra. Boken känns alltför utdragen och pladdrig, först mot slutet börjar den ta sig en aning.

Psykologiskt finns här för all del vissa snuttar som känns spännande och äkta - som då båda makarna drabbas av en - naturligtvis helt hopplös - förälskelse i den unga flyktingkvinna som blir hustruns hemvårdare. Också avsnitten där författaren kämpar med sin skräck för åldrande och död känns relevanta.

Men i övrigt vågar jag inte rekommendera den här boken. Folk har så ont om tid så man vill ju inte lura nån att läsa något som inte känns livsnödvändigt.