Absurdistan - aktuellt om Ryssland

En av mina vänner som vistats mycket i Ryssland brukar tala om vårt kära grannland som Absurdistan. I Gary Shteyngarts roman Absurdistan är det ändå inte stora Ryssland utan en liten före detta sovjetrepublik vid Kaspiska havet som heter så.

Författaren själv är rysk jude, men flyttade redan som sjuåring till USA. Tydligen känner han ändå bra till Ryssland, för beskrivningen av rysk politik, ekonomi och överhuvudtaget det ryska tänkesättet verkar trovärdig. Idag då Ukrainakrisen har lyft fram den ryska nationalismen i rubrikerna känns boken häpnadsväckande aktuell trots att den kom ut redan 2006. Man kunde citera hur mycket som helst, men här ett exempel, en replik uttalad av en alkoholist på gatan:

"De kan slå Ryssland om och om igen, men hon kommer aldrig att falla. Hon kanske går ner för räkning på trottoaren precis som vi...ja för att ta ett järn...Men hon kommer aldrig att bli uträknad."

Författaren driver hejdlöst med fenomen i det moderna Ryssland som klasskillnaderna, rasismen och kriminaliteten. Men också beskrivningen av inbördeskriget i den kaukasiska republiken Absurdistan känns bekant från den senaste tidens Ukrainarapporter.

Trots att Absurdistan är en både humoristisk och tänkvärd bok är jag inte helt förtjust i den. Den första delen som utspelas i "S:t Leninsburg" är ännu helt skojig, men då handlingen förflyttas till Absurdistan blir det för mycket av det goda. Händelserna och personerna är så groteska att de inte länge känns intressanta. Också den mansgrisiga berättarstilen irriterar mig. Bokens kvinnor beskrivs i grovt sexistiska termer. Inte roligt! Också de oändliga beskrivningarna av olika kroppsliga fenomen och defekter blir enbart motbjudande.

Synd, för visst är boken på många sätt genialisk. Men jag tror att man får mest ut av den om man själv har vistats en del i Ryssland.

Ditt och datt om nationaliteter

Romanen Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grjasnowa fick översvallande recensioner när den kom ut på svenska ifjol, översatt från tyska.

Författaren är född i Azerbajdjan och numera bosatt i Tyskland, precis som bokens huvudperson Masja. Masja är jude, förälskar sig i män och kvinnor av olika nationaliteter, bland dem en tysk som dör. Hon far till Israel för att jobba men känner sig obekväm med den israelisk-palestinska konflikten och återvänder till Tyskland.

Teman som invandring, judendom, kulturkrockar, tyskhet, ryskhet, Mellanöstern och så vidare är utan tvekan intressanta, men författaren lyckas inte behandla ett enda av sina ämnen på ett intressant sätt. Händelser och människor glider in och ut i berättelsen utan att man får något grepp om dem. Inte ens pojkvännens tragiska död känns berörande.

Jag fattar inte hur det kommer sig att alla fallit så totalt i farstun för denna virriga historia. Ingredienserna till en fängslande berättelse finns, men de flyter lösryckta omkring i soppan. En och annan vitsig formulering räcker inte till för en fullödig roman.

Jag kommer att tänka på en pro gradu-avhandling som min gamla professor Göran von Bonsdorff en gång berättade om. Den handlade om påvestolen och hade en mycket utförlig titel. Men enligt professorn skulle en korrektare titel ha varit "Ditt och datt om påvestolen". Så känner jag också inför denna roman.

Incest, prostitution, misshandel, självmord etc.

Undrar om jag någonsin har läst en isländsk bok som jag riktigt skulle ha tyckt om. I så fall har jag glömt det. Det mesta jag minns av isländsk litteratur har varit dystert och ganska trist.

Priset i dysterhetsgenren torde tas av Vigdis Grimsdottirs roman Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon från 1989. Det är en fullkomligt nattsvart historia om en flicka som växer upp i en svårt sjuk familj. Pappan är bipolär och begår självmord, mamman är deprimerad, dottern råkar ut för incest, hon prostituerar sig, blir misshandlad osv osv. Det är faktiskt ingen ände på eländet och inte en enda ljusglimt lyser upp karaktärernas hopplösa liv under berättelsens gång.

Nu är det ju inte så att jag inte skulle kunna gilla böcker med svåra teman. Men det finns en gräns. Det måste finnas något slags hopp, något slags värme, som det finns också i själva livet. Annars känns det inte trovärdigt och intressant helt enkelt.

Vi läste romanen i min bokcirkel och påminde oss den gamla sanningen att det är svårt att göra bra litteratur av idel lycka och glädje. Men litteratur om hemskheter och fasor blir inte automatiskt bra. Dock var inte alla i cirkeln lika negativt inställda som jag. En del tyckte att författarens språk är så suggestivt att man sugs in i berättelsen.

Depression

Statistiken över antalet finländare som drabbas av svår depression stämmer till eftertanke. Hur kommer det sig att så många mår så otroligt dåligt?

Någon förklaring kommer Tiina Raevaara inte med i romanen Laukaisu, däremot ger hon en detaljerad och nästan outhärdligt tydlig bild av hur depressionen ser ut. En lägenhet i kaos, odiskade kärl, mängder av meningslösa föremål i råddiga högar. En förlamande oförmåga att ta itu med saker och reda upp. Och värst av allt, barnen som skriker och gnäller, vanskötta med tovigt hår och smutsiga kläder.

Laukaisu beskriver en kvinna som är absolut oförmögen att ordna upp sitt liv, en kvinna som borde få hjälp. Varför hon inte får det framgår inte. Barnen går på dagis, men där reagerar ingen. Huvudpersonen vandrar omkring i en mörk och kuslig värld där ingen hjälp finns att få.

Romantekniskt är Laukaisu inte så lyckad. Emellanåt träder författaren in i texten med kommentarer och frågor på ett sätt som i mitt tycke inte ger något mervärde utan tvärtom inverkar störande på den mörka, täta berättelsen.

Laukaisu är en hjärtskärande, men också mycket informativ bok. Vi som läst den vet nu precis hur den verklighet ser ut som leder till familjevåld och så kallade "utvidgade självmord".

Min och Westös gamla favorit

Ända sedan jag första gången slog upp en bok av Anne Tyler - antagligen någon gång på 80-talet - har hon varit en av mina absoluta favoriter. Och jag var inte den enda som gillade henne. Jag minns att till och med Kjell Westö nämnde henne som en förebild i en intervju, eventuellt på 90-talet. I ett skede tycktes hennes böcker finnas överallt, man såg dem i högar på vartenda lopptorg - hon hade varit en bokklubbsförfattare vars böcker i tusental postades ut till den läsande allmänheten.

Jag tror jag har läst alla Tylers romaner som översatts till svenska. Men när jag för några år sedan läste Och var hör du hemma? blev jag lite orolig. Det verkade som om Tyler tappat stinget. Samma känsla fick jag när jag läste hennes senaste, Farväl för nybörjare. Den är visserligen småtrevlig men också lite småtråkig.

Farväl för nybörjare handlar om en lätt handikappad man som förlorar sin hustru på ett överraskande sätt. Efter den dramatiska inledningen bär det utför - och det ovanliga händer att en Tyler lämnar mig oberörd. Hennes karaktärer som brukar vara oemotståndliga i sin charmiga vardaglighet känns plötsligt riktigt ointressanta. Skrämmande!

Nervöst beslöt jag mig för att genast läsa den föregående Tylern som hade blivit oläst - Påminnerskan heter den. Lättad kunde jag konstatera att det här igen var den gamla goda Anne Tyler. Ett myllrande familjeliv, originella karaktärer, rolig dialog, och framför allt, kloka funderingar om livet och ödet. Allt väl alltså. Förutom att det här ju inte är hennes nyaste bok. Hoppas följande igen blir en fullträff.