Finlandssvensk doldis ger ut ny bok

Undrar just om folk numera vet vad en ljugarbänk är för något. Själv förknippar jag ordet med min barndoms skärgårdsö, där det fanns en ljugarbänk ovanför handelsboden. På bänken satt det alltid tätt med gubbar (satt där faktiskt aldrig några gummor?) och man anade att deras diskussioner var spännande och intressanta, men vad det riktigt var de pratade om fick man inte veta.

Idén att skriva en bok utgående från diskussionerna på en ljugarbänk är ju fenomenal, och nu har det gjorts. Lena Silváns pinfärska lilla roman Ljugarbänken består av skrönor, funderingar och livsvisdomar som ventileras av människorna på ljugarbänken. Konceptet är fyndigt eftersom det möjliggör berättelser av de mest varierande slag. Boken är i själva verket ett slags mellanting mellan roman och novellsamling.

Vissa av berättelserna är mörka och tragiska, andra är lätta och humoristiska, precis som det är i livet. Personerna är mestadels luggslitna glesbygdsfigurer av den typ som man hittar i varje liten by. Själv skulle jag ha önskat mig en tjockare bok - många av människorna är personligheter som man gärna vill lära känna bättre.

Lena Silván är en författare som mig veterligen inte är särskilt känd här i Svenskfinland, säkert beroende på att hon är bosatt i Luxemburg och inte har synts till på bokmässor o.dyl. Jag minns att jag gillade hennes debutroman Sotiga vingslag som kom ut för några år sedan. Hoppas hon så småningom börjar få den uppmärksamhet hon är värd.

När kommunismen kom till Kina

Det mesta jag läst från Kina har varit historiska romaner som handlat om förtryck eller krig. Vanligen har det varit antingen outhärdligt eller bara deprimerande. Därför blev jag glatt överraskad när jag läste Chun-chan Yehs klassiker En by i bergen, som åtminstone enligt Wikipedia är den enda av författarens böcker som översatts till svenska. Boken är nämligen allt annat än dyster.

Chun-chan Yeh föddes 1914 på den kinesiska landsbygden. Han var forskare i engelsk litteratur men stannade ändå kvar i Kina efter revolutionen. Särskilt under kulturrevolutionen hade han det säkert inte alltför lätt, kan man föreställa sig.

En by i bergen handlar om hur det gick till då kommunismen fick fotfäste på den kinesiska landsbygden. Händelserna beskrivs ur de ständigt lika förbryllade bybornas perspektiv, vilket ger berättelsen en galghumoristisk ton. Dialogen är helt underbar - som här, när den gamla farbror Pan som bara bryr sig om sin ko har blivit förd till omskolningsläger:

-Men säg mig nu, när kommer de att låta honom ge sig hem?
-När han är grundligt omskolad och aktiv revolutionär.
-Aktiv revolutionär! Kan han bli det?

Någon ensidig revolutionskritik är det ändå inte frågan om. Byborna fick minsann lida även under den tidigare regimen. Men när de plötsligt blev av med sina förtryckare var de snarare häpna än lyckliga - och det visade sig snart att svårigheterna ingalunda var över.

Tack vare den osentimentala och humoristiska stilen klarar man av att läsa boken trots all tragik. Annars skulle de sympatiska bybornas öden ha varit svåra att stå ut med.

Kuslig kärlek

Uj vilken ruskig historia Jessica Suni har skrivit. Hennes debutroman Hoito handlar om en terapeut med högst alternativa metoder som inleder ett förhållande med sin klient. Det tar ett tag innan läsaren fattar vad det hela går ut på, men så småningom utvecklar det sig till en verkligt spännande psykologisk skräckhistoria.

Jag kan inte nog förundra mig över hur skickligt Suni skriver. Hon framstår som en verkligt driven författare trots att detta är hennes debut. Berättelsen framskrider till hundra procent trovärdigt, och läsaren har svårt att lägga boken ifrån sig.

Det tunga temat lättas lyckligtvis ibland upp av författarens diskreta humor, och lite mysigt mitt i allt det hemska känns det att få en inblick i gröna medborgaraktivisters livsstil och tänkesätt. Suni har själv varit aktiv inom De gröna och är det kanske fortfarande, så hon vet vad hon talar om.

En aning ensidig blir förstås en berättelse där huvudpersonen är heltigenom ond. Man vill ju tro på att det finns något gott i varje människa. Men gränsen mellan ondska och sjukdom är väl inte alltid lätt att dra, och man tvivlar inte på att det finns människor som bokens huvudperson i verkliga livet.

Utmattande textmassor

Fransk-algeriska Nina Bouraoui hör till dem som har nämnts i Nobelprissammanhang. Det skulle inte alls förvåna mig om hon en vacker dag får priset eftersom hon skriver på just det tillkrånglade vis som Svenska Akademien tycks älska.

Den tunna romanen Kärlekens geografi handlar ovanligt nog om en lycklig kärlek. Det är en passionerad kärlekshistoria mellan en kvinnlig författare och en 16 år yngre manlig konstnär, vilket i och för sig är trevligt. Men trots att jag gillar temat i princip, och trots det vackra poetiska språket, känns intrigen ändå ganska trist.

Och värre blir det. Mina onda tankar orkade jag faktiskt inte läsa till slut. Det är frågan om en flödande textmassa som jag aldrig riktigt förstår vad den handlar om. Bakpärmen ger inga ledtrådar - där finns bara ett långt citat. Man grips av misstanken att inte heller förlagsredaktören har fått något grepp om boken så att hen kunde ha skrivit några sammanfattande rader.

Båda böckerna är skrivna i ett enda stycke vilket är extremt jobbigt för läsaren. För min del blir det inga fler Bouraoui, Nobelpris eller ej.

Mona och Stoner

Först läste jag Anneli Jordahls pinfärska roman om ett hembiträde: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Sedan läste jag John Williams nyupptäckta klassiker Stoner. Jag älskade båda, och tyckte att de påminde en hel del om varandra.

Romanen om Mona utspelar sig i Östersund, Norrland, på 1950-talet. Mona kommer från fattiga förhållanden och tvingas ta anställning som hembiträde i en familj som utnyttjar henne till max - utan att direkt vara illvillig. Det är tidens sed helt enkelt. Just tidsandan beskrivs oerhört bra i boken, det skoningslösa arbetslivet, den totala bristen på jämställdhet, men också den begynnande ungdomskulturen.

I boken om Stoner förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till 1900-talets första hälft. Också Stoner kommer från knappa förhållanden, en småbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern. Men Stoner gör akademisk karriär och lämnar fattigdomen bakom sig.

Både Mona och Stoner har otur med kärleken, båda fastnar för totalt olämpliga, egocentriska partners. Båda får ett enda barn. Också stämningen i de båda böckerna är lite likartad - berättelsen framskrider enkelt och rakt på sak men ändå oavbrutet fängslande. Huvudpersonerna är fångade i sitt öde och verkar inte ha några medel att ta tag i sin situation.

Berättelsen om Mona tar ändå slut på mitten, medan vi får följa Stoner ända till slutet. Kanske det är därför som Stoner är den av de två som griper mig mest. Romanens historia är i sig otrolig - när den kom ut år 1965 föll den snabbt i glömska, men nu, femtio år senare, har den plötsligt gjort världssuccé. Med all orsak. I den svenska nyutgåvan har Philip Teir skrivit ett jättefint förord - som man naturligtvis bör läsa sist.

Åländsk favorit byter förlag?

På bokmässan i Helsingfors hörde jag att det åländska förlaget PQR planerar att drastiskt minska sin utgivning. Jag började genast undra hur det då ska gå för min åländska favoritförfattare Leo Löthman som har gett ut sina sex senaste böcker på PQR.

Inte för att jag tvivlar en sekund på att vilket förlag som helst skulle vilja överta en så fenomenal författare. I själva verket tycker jag Löthman är förvånansvärt okänd i Svenskfinland för att vara så bra som han är. Hans nyaste roman Transportflotte Speer från 2011 var till och med nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Transportflotte Speer utspelar sig under andra världskriget och handlar om en åländsk galeas som envist trotsar krigets faror för att på känt åländskt vis kunna fortsätta att förtjäna pengar.

Berättelsen är helt oemotståndlig. Manskapet ombord på båten består av riktiga original, handlingen är ställvis riktigt ruskigt spännande, och alltihop beskrivs med Löthmans avväpnande humor. Det enda jag har att anmärka på är att det ett par gånger blir lite väl mycket tekniska detaljer för min smak.

Nu ser jag fram emot nästa Löthman. Det ska bli spännande att se vilket förlag som ger ut den.

Tortyr i Afrika

Johannes Anyuru är en av Sveriges mest kända författare "med invandrarbakgrund" som det brukar heta. Hans roman En storm kom från paradiset gjorde succé när den kom ut för några år sedan.

Boken handlar om författarens pappas fruktansvärda liv i Afrika. Som barn blir han ständigt misshandlad av en sadistisk bror, som vuxen vistas han i fasansfulla fångläger. Inte undra på att han blir svårt traumatiserad och sedan inte klarar av ett vanligt liv i Sverige.

Trots det tragiska temat lyckas boken ändå inte engagera mig. Huvudpersonen känns inte riktigt verklig, hans upplevelser är så extrema att jag inte förmår relatera till dem. Bokens övriga karaktärer förblir totalt anonyma. De korta glimtarna av författarens liv i Sverige, präglat av faderns grymma öde, känns oerhört mycket intressantare än den enahanda beskrivningen av lägerlivets tristess.

Hoppas Anyuru återkommer till invandrarlivet i senare romaner. Det är jag rätt övertygad om att han gör, hans författarkarriär är bara i början än så länge.

I min bokcirkel var jag dock helt ensam om min något tveksamma bedömning av En storm kom från paradiset. Alla andra tyckte romanen var både gripande och intressant.