Jag har grubblat en del på varför jag har så svårt med Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. I princip är det en bok jag borde gilla, en brett upplagd släktskildring med ett myller av karaktärer. Miljön är en bruksort med allt vad därtill hörer av klassklyftor och brist på jämställdhet, högst intressant med andra ord.
Ändå är det utan entusiasm jag fortsätter läsa boken. Jag läser ut den närmast av nyfikenhet på om den inte i något skede trots allt ska öppna sig för mig. Men det gör den inte. Varför?
För det första känns personerna i boken underligt abstrakta. De har visserligen egenskaper och karaktärsdrag, men ändå är de suddiga i konturen. När de råkar ut för tragedier är jag därför totalt oberörd. Till saken hör att samtliga karaktärer verkar lida av något slags depression. Det ligger en dyster stämning över hela boken som gör att den känns tung och otillgänglig.
För det andra är boken på tok för mångordig. Här finns långa stycken som man i praktiken bara skummar eftersom de känns fullkomligt onödiga. Kvasifilosoferande som inte säger något alls. Slumpmässigt slår jag upp första bästa sida och hittar genast ett typiskt citat: "Det är inte slöseri att göra sig av med sådant som hindrar en människas framfart. Det är motsatsen. Man har till exempel inte en matsalsmöbel eller ett bokskåp framför dörren, det skulle betraktas som vansinne." Hmm? Varför vill författaren belasta läsaren med sådana självklarheter?
Ett par gånger kommer berättelsen in på spår som väcker mitt intresse, till exempel den unga kvinnan som till synes medvetet låter sig misshandlas av sin blivande make. Men så fort det gnistrar till glider författaren redan över på följande person, utan att på minsta sätt tillfredsställa läsarens nyfikenhet.
Trots mina invändningar har boken fått pris och goda recensioner, så den måste ha något som jag inte lyckades upptäcka.
Ändå är det utan entusiasm jag fortsätter läsa boken. Jag läser ut den närmast av nyfikenhet på om den inte i något skede trots allt ska öppna sig för mig. Men det gör den inte. Varför?
För det första känns personerna i boken underligt abstrakta. De har visserligen egenskaper och karaktärsdrag, men ändå är de suddiga i konturen. När de råkar ut för tragedier är jag därför totalt oberörd. Till saken hör att samtliga karaktärer verkar lida av något slags depression. Det ligger en dyster stämning över hela boken som gör att den känns tung och otillgänglig.
För det andra är boken på tok för mångordig. Här finns långa stycken som man i praktiken bara skummar eftersom de känns fullkomligt onödiga. Kvasifilosoferande som inte säger något alls. Slumpmässigt slår jag upp första bästa sida och hittar genast ett typiskt citat: "Det är inte slöseri att göra sig av med sådant som hindrar en människas framfart. Det är motsatsen. Man har till exempel inte en matsalsmöbel eller ett bokskåp framför dörren, det skulle betraktas som vansinne." Hmm? Varför vill författaren belasta läsaren med sådana självklarheter?
Ett par gånger kommer berättelsen in på spår som väcker mitt intresse, till exempel den unga kvinnan som till synes medvetet låter sig misshandlas av sin blivande make. Men så fort det gnistrar till glider författaren redan över på följande person, utan att på minsta sätt tillfredsställa läsarens nyfikenhet.
Trots mina invändningar har boken fått pris och goda recensioner, så den måste ha något som jag inte lyckades upptäcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar