443 sidor om u-landsbistånd, det kan låta träigt. Men Helena Thorfinns roman Innan floden tar oss är en fullträff. Jag sträckläste den, fascinerad och imponerad.
Boken handlar om en kvinnlig biståndsexpert som får ett uppdrag i Bangladesh och flyttar dit med sin familj. Vi får en helt otrolig inblick i biståndets bisarra värld, där välmående i-landsexperter lever sitt lyxliv omgivna av utblottade sluminvånare. Visst finns det de som drivs av idealism, andra skor sig sorglöst på de fattiga.
Den här boken ger så många insikter, så många aha-upplevelser, att åtminstone min syn på u-landsproblematiken förändrades totalt. Samtidigt är boken något så sällsynt som en roman om en arbetsplats. Var och en som någon gång haft ett jobb känner igen de olika människotyperna som gör livet på en arbetsplats så komplicerat och samtidigt - ibland - så komiskt.
Som om inte allt detta vore nog bjuder boken dessutom på en andlöst spännande parallellberättelse om två bangladeshiska kvinnor som de svenska huvudpersonerna kommer i kontakt med. De avsnittena hade jag svårt med, att läsa om orättvisor och grymheter är ju tungt, men jag stålsatte mig. Vilken otrolig prestation av författaren att beskriva sluminvånarnas liv precis lika inkännande som hon beskriver de bortskämda i-landsmänniskorna.
Nej, det finns inget att tillägga, den här boken har allt.
Boken handlar om en kvinnlig biståndsexpert som får ett uppdrag i Bangladesh och flyttar dit med sin familj. Vi får en helt otrolig inblick i biståndets bisarra värld, där välmående i-landsexperter lever sitt lyxliv omgivna av utblottade sluminvånare. Visst finns det de som drivs av idealism, andra skor sig sorglöst på de fattiga.
Den här boken ger så många insikter, så många aha-upplevelser, att åtminstone min syn på u-landsproblematiken förändrades totalt. Samtidigt är boken något så sällsynt som en roman om en arbetsplats. Var och en som någon gång haft ett jobb känner igen de olika människotyperna som gör livet på en arbetsplats så komplicerat och samtidigt - ibland - så komiskt.
Som om inte allt detta vore nog bjuder boken dessutom på en andlöst spännande parallellberättelse om två bangladeshiska kvinnor som de svenska huvudpersonerna kommer i kontakt med. De avsnittena hade jag svårt med, att läsa om orättvisor och grymheter är ju tungt, men jag stålsatte mig. Vilken otrolig prestation av författaren att beskriva sluminvånarnas liv precis lika inkännande som hon beskriver de bortskämda i-landsmänniskorna.
Nej, det finns inget att tillägga, den här boken har allt.
Låter mycket intressant! Man skulle ju gärna själv jobba med bistånd, eller nåt slags välgörenhet - men jag tror många har en skev bild av mycket kring det där.
SvaraRaderaBiståndet har ju rätt dåligt rykte. I denhär boken får man en mer nyanserad bild!
SvaraRadera