Jag minns Vladislav Savic som en trevlig prick från hans tid som Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors. Föga kunde man då ana vilket fasansfullt öde han skulle drabbas av.
I boken En korrespondents bekännelser berättar Vladde att han idag är arbetslös, bostadslös och utstött ur sina tidigare sociala sammanhang. Orsaken är att han fick sparken från radion efter att som spelmissbrukare ha förskingrat stora summor av arbetsgivarens pengar.
I boken blickar Vladde bakåt i sitt liv för att få syn på orsaken till det skedda. Hårda år som krigskorrespondent, en kämpig invandrarbakgrund, och inte minst, arbetsgivarens oförmåga att uppskatta hans insatser - där ser han åtminstone en del av förklaringen.
För mig som journalist är skildringen av arbetsvillkoren förstås intressant. Vladde beskriver ärligt den bitterhet han känner när cheferna inte tycks förstå vilket fantastiskt jobb han gör. En viss bitterhet tror jag är rätt vanlig särskilt bland äldre journalister. Jag har ibland tänkt att det kanske beror på att vi träffar så många framgångsrika människor - kända artister, tuffa politiker, rika affärsmän, snygga idrottare. Själva står vi där med våra mikrofoner och anteckningsblock och rapporterar om andras prestationer.
Bitterheten är förstås inte den enda förklaringen till att det gick som det gick i Vladdes fall. Spelberoende är en komplicerad företeelse, och bokens främsta budskap är naturligtvis att varna för speldjävulen.
En korrespondents bekännelser är en bok som man sträckläser. Det finns alltid ett ångestfyllt sug i självbiografiska skildringar av en människas väg till botten. Beskrivningen av hur goda vänner säger upp bekantskapen är särskilt berörande. Ändå ger boken ett lite halvfärdigt intryck. Den kunde ha varit mer analytisk, och själv skulle jag ha önskat fler skildringar av upplevelserna under korrespondenttiden.
I boken En korrespondents bekännelser berättar Vladde att han idag är arbetslös, bostadslös och utstött ur sina tidigare sociala sammanhang. Orsaken är att han fick sparken från radion efter att som spelmissbrukare ha förskingrat stora summor av arbetsgivarens pengar.
I boken blickar Vladde bakåt i sitt liv för att få syn på orsaken till det skedda. Hårda år som krigskorrespondent, en kämpig invandrarbakgrund, och inte minst, arbetsgivarens oförmåga att uppskatta hans insatser - där ser han åtminstone en del av förklaringen.
För mig som journalist är skildringen av arbetsvillkoren förstås intressant. Vladde beskriver ärligt den bitterhet han känner när cheferna inte tycks förstå vilket fantastiskt jobb han gör. En viss bitterhet tror jag är rätt vanlig särskilt bland äldre journalister. Jag har ibland tänkt att det kanske beror på att vi träffar så många framgångsrika människor - kända artister, tuffa politiker, rika affärsmän, snygga idrottare. Själva står vi där med våra mikrofoner och anteckningsblock och rapporterar om andras prestationer.
Bitterheten är förstås inte den enda förklaringen till att det gick som det gick i Vladdes fall. Spelberoende är en komplicerad företeelse, och bokens främsta budskap är naturligtvis att varna för speldjävulen.
En korrespondents bekännelser är en bok som man sträckläser. Det finns alltid ett ångestfyllt sug i självbiografiska skildringar av en människas väg till botten. Beskrivningen av hur goda vänner säger upp bekantskapen är särskilt berörande. Ändå ger boken ett lite halvfärdigt intryck. Den kunde ha varit mer analytisk, och själv skulle jag ha önskat fler skildringar av upplevelserna under korrespondenttiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar