När det gäller finsk skönlitteratur är jag verkligen en slumpläsare. Romanen Gallup av Pauliina Vanhatalo hade jag aldrig hört talas om när jag hittade den i återanvändningsrummet på jobbet. Ja, inte hade jag hört talas om författaren heller. Men bokens tema verkade intressant så jag plockade den med mig.
Gallup handlar om en kvinnlig riksdagsledamot vars man stannar hemma och sköter barnen. Det låter inte som nån thriller precis och det är det inte heller. Det här är en roman där realismen drivs till sin spets - vi får varje blöjbyte, varje dagishämtning beskrivna för oss i minsta detalj.
Det låter tråkigt. Och jo, det är faktiskt ganska tråkigt. Tyvärr, för själva konflikten är ju evigt aktuell - småbarnsmamman som slits mellan hem och karriär, hemmapappan som blir allt mer frustrerad. Boken är skriven ur hemmapappans perspektiv, vilket tidvis blir lite intressant. Fortfarande är hemmapapparollen tydligen ofta förknippad med en känsla av misslyckande och skam.
Uppenbarligen har författaren en viss insyn i politikerlivet, men den kunde hon ha utnyttjat betydligt bättre. Politikern i boken känns så färglös att man undrar hur hon alls kunde bli invald i riksdagen.
Boken gav inte mersmak beträffande Pauliina Vanhatalo. Synd, hon kanske har skrivit bättre böcker, den här är hennes tredje. Men knappast för slumpen något verk av henne i min väg fler gånger.
Gallup handlar om en kvinnlig riksdagsledamot vars man stannar hemma och sköter barnen. Det låter inte som nån thriller precis och det är det inte heller. Det här är en roman där realismen drivs till sin spets - vi får varje blöjbyte, varje dagishämtning beskrivna för oss i minsta detalj.
Det låter tråkigt. Och jo, det är faktiskt ganska tråkigt. Tyvärr, för själva konflikten är ju evigt aktuell - småbarnsmamman som slits mellan hem och karriär, hemmapappan som blir allt mer frustrerad. Boken är skriven ur hemmapappans perspektiv, vilket tidvis blir lite intressant. Fortfarande är hemmapapparollen tydligen ofta förknippad med en känsla av misslyckande och skam.
Uppenbarligen har författaren en viss insyn i politikerlivet, men den kunde hon ha utnyttjat betydligt bättre. Politikern i boken känns så färglös att man undrar hur hon alls kunde bli invald i riksdagen.
Boken gav inte mersmak beträffande Pauliina Vanhatalo. Synd, hon kanske har skrivit bättre böcker, den här är hennes tredje. Men knappast för slumpen något verk av henne i min väg fler gånger.
Men det där återvinningrummet ger mersmak. jag hittade där matka hanoihin (som inte handlar om rörmokeri utan om Vietnam år 1965) av Susan Sontag - en dokumentär text, och romanen Jag och min son av Sara Lidman, som handlar om Sydafrika under apartheid. Fantastiska böcker båda två.
SvaraRaderaJo, jag har också fyndat en del där!
SvaraRadera