Cilla Naumann är kanske en av Sveriges skickligaste romanförfattare. Jag har läst mycket av henne, nu senast Springa med åror som nominerades till Augustpriset ifjol. Ingen tvekan om att boken är bra, och jag sträckläste den.
Men hundraprocentigt förtjust är jag ändå inte. Boken utspelar sig på två plan, dels handlar den om en barndomsvänskap, dels om ett jobbigt moderskap. Bokens huvudperson får en lätt utvecklingsstörd son, och beskrivningen av hennes ångest för att det ska gå illa för pojken är gastkramande. Så gastkramande att jag t.o.m. drömde mardrömmar under den tid då jag läste boken.
Till råga på allt är det här en bok där författaren redan på första sidan låter läsaren veta att det kommer att sluta illa. Som läsare har man alltså inget hopp alls om ett lyckligt slut.
Ur författarens konstnärliga perspektiv förstår jag mycket väl att den här boken måste sluta som den gör. Men som läsare (och mamma!) vill jag bara protestera.
Vissa böcker är fantastiskt bra, men om de gör en illa till mods är de kanske inte bra just för en själv.
Jag ska kanske inte jämföra Keplers Sandmannen med den här boken. Den gav mig inte mardrömmar, men jag var ofta så illa till mods efter att ha läst en del kapitel om en pervers skitstövel, att jag tvingades ta kapitlen så där pö om pö.
SvaraRaderaBra då författare väcker känslor - ja. Men vill man ha allt det där obehaget? Nej.
Inte i fiktiva berättelser. Men däremot tycker jag ibland att det är alla skyldighet att läsa om grymheter som hänt på riktigt.
Jo, man ska ju inte blunda för verkligheten. Men ibland vill man ha en liten strimma ljus i allt elände...
SvaraRadera