Ibland undrar man verkligen vad det är för perversa sadister som sitter i Svenska Akademien. Gång på gång ger de nobelpriset till författare som skriver vidriga böcker om hjärtlösa känslokalla människor som begår hemska handlingar. Efter att ha läst ett sådant mästerverk är man deprimerad, lamslagen och övertygad om att världen är en faslig plats. Dessutom känner man att man aldrig mer vill läsa en bok i sitt liv.
Så känner jag just nu efter att ha kämpat mig igenom Det röda fältet av fjolårets nobelpristagare Mo Yan. Det är nästan 500 sidor våld och blod. Variga sår, yxor som spräcker skallar, småflickor som mördas, folk som styckas och flås levande, hjärnsubstans som sprutar, stinkande lik, flygande kroppsdelar, våldtäkter, misshandel, utslagna tänder etc etc. Allt detta refereras utan att man har någon som helst kontakt till de människor som drabbas, de passerar förbi i en aldrig sinande ström och som läsare är man inte det minsta berörd av deras öden.
Det finns fina krigsskildringar som berör en djupt. Det här är inte en av dem. Jag vet inte vad det här är. Vem vill läsa sådant här? Varför har författaren belönats med nobelpriset?
Så känner jag just nu efter att ha kämpat mig igenom Det röda fältet av fjolårets nobelpristagare Mo Yan. Det är nästan 500 sidor våld och blod. Variga sår, yxor som spräcker skallar, småflickor som mördas, folk som styckas och flås levande, hjärnsubstans som sprutar, stinkande lik, flygande kroppsdelar, våldtäkter, misshandel, utslagna tänder etc etc. Allt detta refereras utan att man har någon som helst kontakt till de människor som drabbas, de passerar förbi i en aldrig sinande ström och som läsare är man inte det minsta berörd av deras öden.
Det finns fina krigsskildringar som berör en djupt. Det här är inte en av dem. Jag vet inte vad det här är. Vem vill läsa sådant här? Varför har författaren belönats med nobelpriset?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar