Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren väckte ju ett enormt medietumult när den kom ut för ett tag sedan. Alla saftiga detaljer har valsat runt i medierna, men jag var ändå nyfiken på vilken bild man skulle få av författaren/dottern.
Boken, Felicia försvann, är tunn och jag läste den på några timmar. Den är råddigt uppbyggd med ideliga hopp fram och bak i tiden, massor med namn som man inte får något grepp om, men tragiken i själva berättelsen är trots det gripande. I traditionell romanform skulle det ha blivit en verkligt stark historia, nu blir det alltför fragmentariskt. Boken håller inte riktigt i sig själv, den kräver komplettering - och efter att jag avslutat den började jag genast surfa på gamla recensioner och intervjuer med författaren.
Skurken i boken, Anna Wahlgren, har själv gett ut en bok där hon går till motangrepp mot dottern. Den lär vara nästan 500 sidor lång. På sätt och vis känner jag mig lite lockad att läsa också den, men formatet avskräcker, och enligt recensionerna är den obalanserad, oanalytisk och direkt dålig.
Många före mig har konstaterat att sympatierna i den här upprivande striden mellan mor och dotter ohjälpligen hamnar på dotterns sida. Som uppvuxen på 70-talet har jag ändå ett litet litet korn av sympati också för Wahlgren och hennes hippieliv - även om hon uppenbarligen inte var någon äkta hippie till sin läggning, utan snarare en diktator.
Det moraliskt riktiga i att vika ut sina anhöriga har diskuterats mycket i det här fallet. Själv tror jag böckerna kan hjälpa människor att ta tag i sina egna familjeproblem. I den meningen tycker jag snarare det är modigt och berömvärt att våga visa sin svaghet offentligt.
Boken, Felicia försvann, är tunn och jag läste den på några timmar. Den är råddigt uppbyggd med ideliga hopp fram och bak i tiden, massor med namn som man inte får något grepp om, men tragiken i själva berättelsen är trots det gripande. I traditionell romanform skulle det ha blivit en verkligt stark historia, nu blir det alltför fragmentariskt. Boken håller inte riktigt i sig själv, den kräver komplettering - och efter att jag avslutat den började jag genast surfa på gamla recensioner och intervjuer med författaren.
Skurken i boken, Anna Wahlgren, har själv gett ut en bok där hon går till motangrepp mot dottern. Den lär vara nästan 500 sidor lång. På sätt och vis känner jag mig lite lockad att läsa också den, men formatet avskräcker, och enligt recensionerna är den obalanserad, oanalytisk och direkt dålig.
Många före mig har konstaterat att sympatierna i den här upprivande striden mellan mor och dotter ohjälpligen hamnar på dotterns sida. Som uppvuxen på 70-talet har jag ändå ett litet litet korn av sympati också för Wahlgren och hennes hippieliv - även om hon uppenbarligen inte var någon äkta hippie till sin läggning, utan snarare en diktator.
Det moraliskt riktiga i att vika ut sina anhöriga har diskuterats mycket i det här fallet. Själv tror jag böckerna kan hjälpa människor att ta tag i sina egna familjeproblem. I den meningen tycker jag snarare det är modigt och berömvärt att våga visa sin svaghet offentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar