En helt vanlig finlandssvensk arbetsplats

Jag gillar arbetsplatsromaner, men det verkar inte finnas så många av dem. Det kanske beror på att de flesta författare inte känner till någon annan arbetsplats än det egna skrivbordet i ett hörn av sovrummet.

Lärarrummet av Annika Luther är alltså något av en raritet. Här skildras livet på en finlandssvensk arbetsplats med en sådan inlevelse och realism att man verkligen är som en fluga i taket. Igenkänningsfaktorn är skyhög, man minns sin egen skoltid och man minns sina barns skoltid. Man trivs, men har onekligen en aning ångest också...

Lärarrummet är en kollektivroman och man lär känna nästan hela lärarkåren. Persongalleriet känns absolut äkta - de där lärarna har man träffat! Luther skriver med en rätt bitsk humor, ibland blir det härlig situationskomik, ibland bara lite småabsurt.

Min enda invändning gäller det förfärliga mobbningsfallet, som jag tycker faller ur ramen. Det är helt enkelt för grymt för att passa in i bokens lättsamma stil.

I övrigt får boken fulla poäng, precis som de tidigare finlandssvenska romaner jag läst i höst - Teir, Lång, Westö. Gemensamt för dem alla är att de är spännande, lättlästa och har en gedigen personskildring. Westö är förstås tungviktaren bland dem, och fullt berättigat valdes hans bok idag till kandidat för Augustpriset.

Förbjudna tankar

Klassikerdags i läsecirkeln - vi läste dystopin Kallocain från 1940 av Karin Boye. Flera av oss hade läst romanen redan under skoltiden, men vi konstaterade att vi hade glömt det mesta. Kanske boken vinner på att läsas med en viss livserfarenhet.

Romanen skildrar en stenhård diktatur där egna tankar och till och med känslor är förbjudna. Kallocain är namnet på ett kemiskt medel som bokens makthavare injicerar i misstänkta personer - ämnet får en att yppa sina hemligaste tankar. 

Vilka kopplingar finns det till dagens värld? Boye hade besökt Sovjetunionen innan hon skrev boken och fick säkert inspiration där. Sovjetunionen finns ju lyckligtvis inte längre, men visst kommer man att tänka på Nordkorea. Som evig optimist ser jag ändå idag Kallocains värld snarare som något förgånget än som en framtidsvision.

Å andra sidan kanske Edward Snowdens avslöjanden om hur Storebror ser allt vi skriver på nätet kan kännas lite Kallocain-aktigt? Personligen känner jag mig inte hotad, men kanske jag är blåögd?

Hur som helst var läsecirkeln imponerad av bokens fräschör trots att den har drygt 70 år på nacken. Inget under att den blivit en klassiker, den är enkel och spännande, och den tar upp de väsentligaste frågorna i människolivet på ett medryckande sätt. 

Kjell levererar

Kjell Westös nyaste roman Hägring 38 kommer säkert att diskuteras i mången bokcirkel. Här finns massor att fundera på, själv skulle jag gärna höra vad folk har tyckt om slutet. I recensioner får man ju inte avslöja hur en bok slutar och därför har alla recensioner jag plöjt igenom inte kunnat ge mig någon tolkningshjälp när det gäller bokens upplösning.

Hur som helst så är Hägring 38 igen ett mästerverk av Westö. Hans varumärke är ju grundligt researchad tidsskildring, och det bjuds vi på även den här gången i rikligt mått.

Persongalleriet med alla de framgångsrika männen är intressant, men också bokens kvinnliga huvudperson är fint skildrad. Westö har ibland anklagats för att inte kunna skildra kvinnor på ett trovärdigt sätt, men den här gången har han lyckats. 

Romanen utspelas strax före andra världskriget och nazismen sticker upp sitt huvud även i de finlandssvenska kretsarna. Människans ansvar för sin medmänniska, svårigheten att våga motarbeta orättvisor och förtryck, det är bokens ständigt aktuella teman. Men någon moralkaka är det inte som vi serveras utan en spännande och underhållande berättelse som man sträckläser.

En detalj som jag för min del helt skulle ha missat ifall jag inte hade läst en recension  av Trygve Söderling är att Tove Jansson finns med i boken, incognito. Jag säger som Söderling - kul!

Norrländsk tsunami

Jag har inte läst något av Mikael Niemi sedan braksuccén Populärmusik från Vittula. Men nu var det dags igen, eftersom bokcirkeln hade bestämt sig för att ta itu med hans nyaste roman Fallvatten.

Boken handlar om en tsunami som drabbar byar och städer kring Lule älv då dammarna i älven brister. Vi följer några av invånarna kring älven och deras kamp för sin överlevnad.

Fallvatten är alltså en riktig katastrofroman och man kan inte förneka att den är spännande. Det är dramatik för hela slanten och man är tvungen att läsa vidare för att få veta hur det går. Niemi har dessutom ett mustigt språk, till och med lite väl mustigt ibland då han skildrar uppsvällda lik, lösslitna ben och krossade skallar.

Särskilt berörande känns boken ändå inte. Personerna är alltför många för att man ska hinna bli bekant med dem innan de redan flyter vidare. Någon djuplodande berättelse om hur mänsklig värdighet och humanism går upp i rök i katastrofsituationer blir det inte heller.

Men bokcirkeln var ändå relativt nöjd. God underhållning är inte att förakta!

Den finlandssvenska herrgårdsromanen lever!

Eftersom den finlandssvenska herrgårdsromanen tillhör mina favoritgenrer var jag redan från början ganska säker på att jag skulle gilla Flickorna på Nappari av Fredrik Lång.

Och det gjorde jag. Boken har allt som man kan kräva av en god herrgårdsroman - en spännande kärlekshistoria, en trovärdig historisk kontext samt ett myller av intressanta karaktärer, av vilka en del har funnits i verkligheten.

Händelserna i romanen utspelar sig under en gastkramande tidpunkt i Finlands historia, den ryska förtryckspersioden i början av 1900-talet. En av bifigurerna i boken är självständighetsaktivisten Konni Zilliacus, journalist, politiker och äventyrare.

När jag läste Långs bok kom jag ihåg att jag hade en bok av Konni Zilliacus stående oläst i hyllan, den självbiografiska Från ofärdstid och oroliga år. Jag passade på och läste den i samma veva, en fascinerande bok om kampen för Finlands självständighet som fördes med de mest otroliga medel. Så går det ju ofta då man läser historiska romaner, man blir inspirerad att också ta sig an icke-fiktiva verk.

För att återgå till Långs roman så har jag hört spekulationer om att den kanske skulle bli den finlandssvenska kandidaten för årets Finlandiapris. Fullt möjligt, är min bedömning. 

Det finns inga britter

De flesta finländare tycker antagligen att Storbritannien känns väldigt bekant. Många har varit där, och man har ju läst så många böcker och sett så många teveserier därifrån.

Men när jag läste Charlotta Buxtons splitternya rapportbok Det finns inga britter slog det mig hur lite jag faktiskt vet om landet. Det Storbritannien Charlotta beskriver skiljer sig en hel del från turistklichén. Hon skriver om rasism och intolerans, om knutpatriotism och trångsynthet, men också om brokig mångkulturalism och vänskap mellan människor av de mest olika slag. Hon beskriver typiska brittiska fenomen som cricket och fotboll, men också mindre kända fenomen som det utbredda drogmissbruket och och alkoholismen.

Charlotta tar läsaren med till avlägset belägna byar och öar som man aldrig har hört talas om förut. Hon besöker Wales och berättar om walesarnas kamp för sitt eget språk - särskilt intressant för oss finlandssvenskar. Allt detta gör hon på ett smått humoristiskt, lättillgängligt språk utan några krångligheter.

Kort sagt är boken lättläst och underhållande, samtidigt som den är skriven med kunskap och insikt. En läsvärd liten bok.

Ett roligare vinterkrig

Hur kan Philip Teir ha skrivit den här romanen? Enligt pärmtexten är han född 1980 och bör alltså vara c 34 år gammal. Men Vinterkriget handlar om ett par i sextioårsåldern och är så insiktsfull och trovärdigt skriven att man häpnar.

I början påverkades min läsupplevelse en aning av att jag visste att boken är skriven av en ung  finlandssvensk man, inte av en medelålders kvinnlig litteratur- eller psykologiprofessor från USA, vilket vanligen brukar vara fallet med böcker i den här stilen som jag läser.

Men efter ett tag hade jag helt glömt vem som skrivit boken och lät mig ryckas med av intrigen. Förutom det medelålders paret handlar boken också om deras vuxna döttrar, vi får ta del av huvudpersonernas äktenskapsproblem och livsdrömmar. Romanen är oavbrutet fängslande, personerna känns äkta och den milt humoristiska tonen är sympatisk.Som extrabonus får läsaren dessutom intressanta funderingar kring sociologi, konst, miljöpolitik, med mera. Det är bildat och livsklokt, men också dråpligt och underhållande.

Vinterkrig är helt enkelt en jättebra och rolig bok. Vi har helt uppenbart fått en ny stjärna på vår finlandssvenska himmel!