En bortglömd berättare

Jag köpte sex romaner av Sigge Stark på loppis, och i ett huj hade jag läst dem alla. Sigge Stark är väl idag så gott som bortglömd, men på 1940-50-60-talen var hon Sveriges kanske mest lästa författare. Hennes böcker såldes i miljonupplagor, och hon skrev faktiskt 115 romaner!

Sigge Starks författaröde känns ändå sorgligt att läsa om. Hon betraktades som en värdelös underhållningsförfattare, och förlagen skinnade henne hänsynslöst. Någon upprättelse har hon väl egentligen aldrig fått, än idag anses mig veterligen hennes böcker vara litterärt undermåliga.

De sex romaner jag i rask takt plöjde igenom gav ändå en lite annan bild av det föraktade författarskapet. Visst är det frågan om underhållningslitteratur, men som sådan högklassig och njutbar. Karaktärerna är inte alldeles endimensionella, intrigen är dramaturgiskt intressant, miljöskildringen träffande. Handlingen utspelar sig alltid på landsbygden, myter och skrönor spelar en viss roll, naturens skönhet finns i bakgrunden. Ibland kommer man rentav att tänka på Selma Lagerlöf.  Sigge Stark är kanske något av en "Selma Lagerlöf light".

De sex romaner som jag läste heter Bortbytingen, När månblekan blommar, Inga skymmande skuggor, Drömmaren och torvan, Kärlekens makt samt Bert Bertilson.

Av dem tyckte jag särskilt mycket om Drömmaren och torvan, som handlar om ett högst omaka par, en drömsk poet och en jordnära bondflicka. Gammaldags romantik förvisso, men samtidigt en  träffande sociologisk studie.

Sigge Stark är också politiskt korrekt - i När månblekan blommar tar kärleken slut då huvudpersonen
får veta att hans fästmö vägrat hjälpa judar att fly från det ockuperade Norge.

Nobelprisäckel

Ibland undrar man verkligen vad det är för perversa sadister som sitter i Svenska Akademien. Gång på gång ger de nobelpriset till författare som skriver vidriga böcker om hjärtlösa känslokalla människor som begår hemska handlingar. Efter att ha läst ett sådant mästerverk är man deprimerad, lamslagen och övertygad om att världen är en faslig plats. Dessutom känner man att man aldrig mer vill läsa en bok i sitt liv.

Så känner jag just nu efter att ha kämpat mig igenom Det röda fältet av fjolårets nobelpristagare Mo Yan. Det är nästan 500 sidor våld och blod. Variga sår, yxor som spräcker skallar, småflickor som mördas, folk som styckas och flås levande, hjärnsubstans som sprutar, stinkande lik, flygande kroppsdelar, våldtäkter, misshandel, utslagna tänder etc etc. Allt detta refereras utan att man har någon som helst kontakt till de människor som drabbas, de passerar förbi i en aldrig sinande ström och som läsare är man inte det minsta berörd av deras öden.

Det finns fina krigsskildringar som berör en djupt. Det här är inte en av dem. Jag vet inte vad det här är. Vem vill läsa sådant här? Varför har författaren belönats med nobelpriset?

Mardrömslikt om moderskap

Cilla Naumann är kanske en av Sveriges skickligaste romanförfattare. Jag har läst mycket av henne, nu senast Springa med åror som nominerades till Augustpriset ifjol.  Ingen tvekan om att boken är bra, och jag sträckläste den.

Men hundraprocentigt förtjust är jag ändå inte. Boken utspelar sig på två plan, dels handlar den om en barndomsvänskap, dels om ett jobbigt moderskap. Bokens huvudperson får en lätt utvecklingsstörd son, och beskrivningen av hennes ångest för att det ska gå illa för pojken är gastkramande. Så gastkramande att jag t.o.m. drömde mardrömmar under den tid då jag läste boken.

Till råga på allt är det här en bok där författaren redan på första sidan låter läsaren veta att det kommer att sluta illa. Som läsare har man alltså inget hopp alls om ett lyckligt slut.

Ur författarens konstnärliga perspektiv förstår jag mycket väl att den här boken måste sluta som den gör. Men som läsare (och mamma!) vill jag bara protestera.

Vissa böcker är fantastiskt bra, men om de gör en illa till mods är de kanske inte bra just för en själv.

Glädjebud: en rolig författare!

Mitt tyska projekt framskrider. Nu har jag bekantat mig med 2 av de 18 tyska författare som kommer till bokmässan i Helsingfors i höst.

Fast någon tvättäkta tysk är Vladimir Kaminer inte. Han flyttade till Berlin från Ryssland som 23-åring, i samband med Sovjetunionens upplösning.

Jag läste först Militärmusik och sedan debutboken Ryssdisco - i den ordning jag fick dem från bibban. Det visade sig vara kronologiskt helt rätt, för Militärmusik handlar om författarens liv i Sovjet medan Ryssdisco utspelar sig strax efter ankomsten till Tyskland.

Medan jag läste de här båda böckerna småkluckade jag hela tiden av skratt. De är så vansinnigt roliga! Kaminer är en av de där gudabenådade författarna som får en att undra varför man själv går omkring och är irriterad och ångestladdad  när livet ändå är en helkomisk historia.

Tyvärr såg jag på Wikipedia att bara två av Kaminers böcker har översatts till svenska. Hoppas det är fel. Jag vill läsa fler!!!

Om en frustrerad hemmapappa

När det gäller finsk skönlitteratur är jag verkligen en slumpläsare. Romanen Gallup av Pauliina Vanhatalo hade jag aldrig hört talas om när jag hittade den i återanvändningsrummet på jobbet. Ja, inte hade jag hört talas om författaren heller. Men bokens tema verkade intressant så jag plockade den med mig.

Gallup handlar om en kvinnlig riksdagsledamot vars man stannar hemma och sköter barnen. Det låter inte som nån thriller precis och det är det inte heller. Det här är en roman där realismen drivs till sin spets - vi får varje blöjbyte, varje dagishämtning beskrivna för oss i minsta detalj.

Det låter tråkigt. Och jo, det är faktiskt ganska tråkigt. Tyvärr, för själva konflikten är ju evigt aktuell - småbarnsmamman som slits mellan hem och karriär, hemmapappan som blir allt mer frustrerad. Boken är skriven ur hemmapappans perspektiv, vilket tidvis blir lite intressant. Fortfarande är hemmapapparollen tydligen ofta förknippad med en känsla av misslyckande och skam.

Uppenbarligen har författaren en viss insyn i politikerlivet, men den kunde hon ha utnyttjat betydligt bättre. Politikern i boken känns så färglös att man undrar hur hon alls kunde bli invald i riksdagen.

Boken gav inte mersmak beträffande Pauliina Vanhatalo. Synd, hon kanske har skrivit bättre böcker, den här är hennes tredje. Men knappast för slumpen något verk av henne i min väg fler gånger.

En journalists bitterhet

Jag minns Vladislav Savic som en trevlig prick från hans tid som Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors. Föga kunde man då ana vilket fasansfullt öde han skulle drabbas av.

I boken En korrespondents bekännelser berättar Vladde att han idag är arbetslös, bostadslös och utstött ur sina tidigare sociala sammanhang. Orsaken är att han fick sparken från radion efter att som spelmissbrukare ha förskingrat stora summor av arbetsgivarens pengar.

I boken blickar Vladde bakåt i sitt liv för att få syn på orsaken till det skedda. Hårda år som krigskorrespondent, en kämpig invandrarbakgrund, och inte minst, arbetsgivarens oförmåga att uppskatta hans insatser - där ser han åtminstone en del av förklaringen.

För mig som journalist är skildringen av arbetsvillkoren förstås intressant. Vladde beskriver ärligt den bitterhet han känner när cheferna inte tycks förstå vilket fantastiskt jobb han gör. En viss bitterhet tror jag är rätt vanlig särskilt bland äldre journalister. Jag har ibland tänkt att det kanske beror på att vi träffar så många framgångsrika människor - kända artister, tuffa politiker, rika affärsmän, snygga idrottare. Själva står vi där med våra mikrofoner och anteckningsblock och rapporterar om andras prestationer.

Bitterheten är förstås inte den enda förklaringen till att det gick som det gick i Vladdes fall. Spelberoende är en komplicerad företeelse, och bokens främsta budskap är naturligtvis att varna för speldjävulen.

En korrespondents bekännelser är en bok som man sträckläser. Det finns alltid ett ångestfyllt sug i självbiografiska skildringar av en människas väg till botten. Beskrivningen av hur goda vänner säger upp bekantskapen är särskilt berörande. Ändå ger boken ett lite halvfärdigt intryck. Den kunde ha varit mer analytisk, och själv skulle jag ha önskat fler skildringar av upplevelserna under korrespondenttiden.

En bokfanatikers dröm

Vi bokfanatiker kan ibland bli lätt paranoida. Vi kanske får för oss att det viskas bakom ryggen på oss. Och då alltså inte typ "Åh, vad bildad och beläst hon är!"  utan snarare typ "Har hon inget liv? Bara läser och läser, stackars människa". 

Lyckligtvis finns det en hel del böcker som handlar uttryckligen om bokfanatiker, och de böckerna är ju rena terapin för oss. 

Den senaste i raden heter Drömbokhandeln, skriven av den franska författaren Laurence Cossé. Boken tycks ha blivit en riktig hit för den kommenteras flitigt på FB. Själv fick jag låna den av en annan bokälskare i bekantskapskretsen, tack för tipset! 

Drömbokhandeln handlar om några bokälskare som öppnar en bokhandel där man enbart säljer god litteratur. Någon definition på vad god litteratur är har de blivande bokhandlarna inte att gå efter, utan urvalet sker med hjälp av en expertkommitté bestående av författare. 

För mig som bokfanatiker skulle boken ha varit helt tillräckligt spännande även om den bara bestått av diskussioner kring vilka böcker som ska väljas, kryddat med beskrivningen av hur framgångsrik bokhandeln blir. Men konstigt nog tycker författaren att det inte räcker till!!!??? I stället späder hon på med lite thrillerelement och våldsamheter, plus en otroligt irriterande kärlekshistoria. Så onödigt! Ironiskt nog skrev en recensent ungefär såhär: "Om Drömbokhandeln fanns i verkligheten skulle boken Drömbokhandeln inte säljas där." 

Jag är böjd att hålla med. Drömbokhandeln är ingen särskilt bra roman. Men det hindrar inte att jag gillar den skarpt. Huvudpersonernas fanatiska kärlek till böcker är träffande beskriven, och det är huvudsaken i just den här boken. Vi bokfanatiker behöver vår terapi. 

Boken har dessutom en annan utomordentlig funktion - den innehåller långa listor med boktips. Visserligen en stor del enbart på franska, men tillräckligt många översatta till svenska för att hålla oss fanatiker sysselsatta i någon månad, kanske mer.