Livet i en beduinby

Yles nyhetsfotograf Elise Tykkyläinen har skrivit två böcker om sina år i Egypten. Elise förälskade sig i tjugoårsåldern i en beduin, fick barn med honom och flyttade in hos hans familj i en liten by i öknen. Det är en berättelse ur verkliga livet som helt enkelt måste skrivas ner. 

De här böckerna - "Uuden elämän alku" och "Paluu aavikolle" - läser man inte för det briljanta språkets skull. I ett fullkomligt avväpnande kapitel i del två berättar Elise om den kritik hon fick för språk- och slarvfelen i del ett. Hon förklarar att hon inte hade kunnat föreställa sig att någon annan än den närmaste bekantskapskretsen skulle läsa boken. Det stora intresset överraskade henne. Hon lovar att vara noggrannare i del två, och den ger faktiskt ett betydligt mer genomarbetat intryck.

Styrkan i Elises två böcker ligger inte på det skönlitterärar planet, däremot ger de en intressant inblick i egyptiskt familjeliv. I just den här familjen förekommer kvinnomisshandel, men Elise ser det inte som ett kulturellt utan ett som individuellt fenomen. Som läsare berörs man ändå illa av hur ovilliga alla i omgivningen verkar vara att ta itu med saken. 

Som helhet är Elises två böcker hårresande läsning för den som är uppvuxen med det finländska jämställdhetsidealet.

Nu ska här bloggas!

Dethär är mitt livs första blogg. Den ska uteslutande handla om böcker.

Folk brukar fråga mig hur jag har tid att läsa så mycket. Svaret är enkelt: jag kockar inte, jag sportar inte och jag har inte hund. Då blir det massor av tid över.

Jag är en slumpläsare, dvs jag läser de böcker jag råkar snubbla över. Ibland får jag ett ryck och försöker läsa systematiskt, t ex genom att pricka för i "Vi läser". Det var på så vis jag kom att läsa Elin Olofssons "Då tänker jag på Sigrid", en splitterny roman skriven av en debutant.

Jag insåg genast att Elins språk är jättefint, lite ålderdomligt på ett mysigt sätt. Storyn är i princip medryckande, ung kvinna återvänder till släktgård på landsbygden efter olycklig kärlekshistoria med gift man.

Ruskiga släktingar och otrohet är två av mina favoritteman i litteraturen, så det här borde vara mitt i prick. Men riktigt så blir det inte. Släktingarna är inte tillräckligt ruskiga, och otrohetsstoryn får alltför lite utrymme för min smak.

Faktum är att jag blir lite uttråkad av den här boken, trots bra språk och intressanta ämnen. Nånting fattas.