Bokälskarböcker

Det finns en kategori av böcker som kunde kallas bokälskarböcker. De handlar om folk som älskar att läsa, folk som till exempel startar bokhandlar eller går med i bokcirklar. Jag har inte forskat desto mer i fenomenet, men enligt min fingertoppskänsla landar bokälskarböckerna ofta i underhållningsgenren.

Det senaste jag läst i bokälskarväg är Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Boken är skriven av den svenska debutanten Katarina Bivald och utspelar sig i en liten stad i USA, dit en ung svensk kvinna flyttar och, ja, grundar en bokhandel förstås.

Romanen har en viss charm. Här finns träffande beskrivningar av småstadslivet, här finns roliga och småfilosofiska formuleringar, och här finns entusiastiska boktips, som sig bör i en bokälskarbok.

Men tyvärr har boken också rent katastrofala brister. Intrigen saknar all trovärdighet, men inte på ett trevligt absurt utan på ett irriterande sätt. Karaktärerna är endimensionella. Vidare är den på tok för tjock, nästan 400 sidor, vilket är minst dubbelt för mycket. Som feelgoodbok är den alltför långrandig.

Inget jag på minsta vis vill rekommendera alltså. Noteras kan dock att flera av mina bokbloggarkolleger har tyckt riktigt bra om boken. "Den är en härlig och småputtrig historia, med varma karaktärer och ständiga referenser till nya och gamla böcker. Romantik blandas med vänskap och allvarligare frågor som om livet verkligen är bättre än böcker", skriver en av dem.

Får man ha sex fast man inte är förälskad?

Efter att ha läst två dåliga romaner av Lena Andersson beslöt jag att i fortsättningen skippa hennes författarskap. Men när hon dök upp som gumman i lådan med Augustpriset i högsta hugg och plötsligt var på allas läppar var jag förstås tvungen att ompröva mitt beslut.

Nu har jag alltså läst Egenmäktigt förfarande. Sträckläst, närmare bestämt. Det är utan tvekan en riktigt bra roman som är både intellektuellt spännande och psykologiskt genuin. Den handlar om en ung kvinna, Ester, som blir dödligt förälskad i en äldre konstnär, Hugo. De inleder ett förhållande, men han är betydligt mindre intresserad än hon, och dessutom en riktig mansgris. Ett klassiskt relationsdrama, men skrivet med ovanlig analytisk skärpa. Passionen dissekeras in i minsta detalj, vilket är fascinerande.

Lena Andersson är förstås inte den första  som skildrar en okontrollerbar och ensidig passion. Tvärtom är det väl ett av de vanligaste ämnena i litteraturhistorien. Jag kommer specifikt att tänka på två andra böcker. Sinnenas tid av Annie Ernaux skrevs innan mobiltelefonen slog igenom. I boken måste den olyckligt förälskade kvinnan sitta hemma vid telefonen utan att ens kunna gå ut och handla. Precis som i Esters fall kretsar hennes liv kring väntandet.

Och en bok av ännu äldre datum är W.Somerset Maughams Människans slaveri, en bok som har etsat sig fast i minnet fastän det snart är trettio år sedan jag läste den. Där är det en man som är vanvettigt förälskad i en kvinna, trots att han precis som Ester lider svårt av den älskades likgiltighet. Men det hjälper inte. Passionen är en sinnessjukdom.

I Sverige har boken väckt en viss moraldebatt. Är inte Hugo en skurk då han har sex med Ester utan att vara allvarligt intresserad av henne? Ester börjar rentav fråga sig om inte den stränga hederskultur som finns i vissa länder i själva verket är till för att skydda den svagare parten i ett förhållande, det vill säga den olyckligt förälskade. Hon efterlyser en strikt hederskodex där man inte tillåts inleda ett förhållande om man inte menar allvar, en absurd tanke som visar djupet av hennes desperation. Intressant att flera generationer av genusdebatt inte har gjort en skärpt kvinna som Ester mer på sin vakt mot manschauvinism. Passionen är obeveklig när den slår till och följer inte förnuftets röst.

Fasansfulla händelser i Finlands historia

Då och då stöter man på finlandssvenska rollfigurer i finska böcker, mera sällan dock som huvudpersoner. Men i romanen Malmi, 1917 av Jenni Linturi är det två svenskspråkiga systrar, Elisabeth och Ingeborg Karlqvist, som står i fokus.

Romanen utspelar sig strax före inbördeskriget i Malm, idag en förort till Helsingfors men på den tiden ett lantligt bysamhälle. Förutom de två finlandssvenska systrarna kretsar handlingen också kring tre finskspråkiga bröder, söner till ortens nämndeman. Inbördeskriget har ännu inte brutit ut men i Malm förekommer redan blodiga sammandrabbningar mellan utblottade arbetslösa och traktens besuttna.

Eftersom huvudpersonernas språktillhörighet ofta nämns i boken var jag först orolig för att författaren skulle omhulda den gamla klichén om "svenskatalande bättre folk". Så är det lyckligtvis inte. Finsk- och svenskspråkiga är lika goda kålsupare då det gäller att slå ner de fattiga - vilkas språktillhörighet i sin tur inte betonas i boken. Bra så. Det fanns ju gott om svenskspråkiga i arbetarklassen i Helsingfors på den tiden.

Jag liksom säkert många andra har fällt många tårar då jag läst om de hjärtslitande händelserna under inbördeskriget. Men den här romanen lämnar mig fullkomligt oberörd. De mest fasansfulla händelser skildras kliniskt och korthugget. Personernas repliker känns stela och konstlade. Det är som om ingen skulle reagera på det som händer, inte ens författaren själv. I början av boken beskrivs till exempel mordet på familjen Karlqvists hushållerska och faderns älskarinna, men händelsen passerar utan någon större uppmärksamhet. Mycket underligt.

Jag får intrycket att författaren har ansträngt sig för att skapa ett kylslaget, vackert språk. Men det språket passar inte alls in på en så här upprörande berättelse. Boken har prisats i många recensioner, men för mig är den stendöd.

Elak alkoholist och dålig författare

Det finns alkoholister som är otroligt rara och snälla, men den svenske författaren och konstnären Stig Claesson (känd också under signaturen Slas) hörde uppenbarligen inte till dem. Av boken Blåbärsmaskinen att döma var han snarare en ganska elak alkoholist.

Boken är skriven av sonen Nils Claesson och utkom för några år sedan. Porträttet av den populära Stig Claesson är föga smickrande. Han var egocentrisk och manipulativ. Ändå är sonens bild av fadern inte heltigenom dyster, här finns försonande drag. Stig var färgstark och hade en absurd humor. "Det kunde finnas ett tillstånd av lekfullt allvar hos familjen Claesson. Stig kunde titta på någon av sina mer abstrakta målningar och säga att den föreställde ett stekt ägg i rymden."

In i det sista tog Nils hand om sin gravt alkoholiserade pappa. Slutkapitlen om de sista åren i Slas liv är gripande.

Efter att ha läst Nils skildring av den berömda fadern blev jag förstås nyfiken på hans böcker. Stig gav ut nästan hundra böcker, så hur ska man välja? Nils har själv rekommenderat en handfull, men just dem fick jag inte tag på. Jag valde i stället fyra stycken som råkade finnas på Helmet.

Tyvärr måste jag säga att ingen av de fyra var i min smak. Jag tyckte faktiskt de var riktigt dåliga, trots intressanta teman. Män i min ålder (1992) och Det lyckliga Europa (2001) skildrar Stigs resor i Ungern och Jugoslavien och kunde följaktligen ha varit väldigt intressanta, men stilen är krystad och tillkämpat korthuggen på ett sätt som allvarligt stör själva berättelsen.

Man måste det man önskar (1997) är en kärlekshistoria mellan två äldre människor i en liten by, ett bra ämne men förstört av den sönderhackade berättarstilen. Bäst av de fyra är kanske Sov du så diskar jag (2004), också den en kärlekshistoria mellan två äldre personer. Här finns vissa roliga formuleringar om äktenskapet som höjer poängen. Boken är illustrerad av författaren, och av teckningarna att döma var han definitivt bättre som konstnär än som författare.

Det är ju möjligt att jag råkat välja ut de fyra sämsta böckerna av Slas, men den saken får förbli outredd. Fler böcker av Stig Claesson blir det knappast för min del. Däremot gillade jag Blåbärsmaskinen. Den kändes ärligare och mer angelägen än faderns böcker.

Obama är svart

Världssuccén Americanah av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie är en bok som gör att världen känns lite mer hemtam. Ett avlägset land som Nigeria där jag aldrig har satt min fot börjar kännas som om jag hade bott där ett bra tag.

Huvudpersonen i romanen studerar och jobbar några år i USA för att sedan återvända till hemlandet Nigeria. I USA skriver hon en uppmärksammad blogg om rasism, och rasism är också det grundläggande temat i hela boken.

Författaren har en fenomenal förmåga att förmedla sina iakttagelser till läsaren, under nästan 600 sidor formligen bombarderas man med intryck, analyser och nya insikter. Ibland blir det lite för mycket av det goda, antalet personer är till exempel allt för stort för att man ska kunna hålla reda på alla. Men det gör inget, skildringen flyter på och man blir aldrig uttråkad. Det är som att höra en god vän berätta om sina upplevelser och samtidigt bjuda på en intressant tolkning av dem. Författarens stil är realistisk utan all mystik och poesi, men texten känns trots det inte ytlig och platt utan tvärtom intelligent och analytisk.

Vad USA-delen beträffar blev det för min del aha-upplevelser i långa banor. Rasism är absurt, för det handlar om utseende, konstaterar huvudpersonen i sin blogg. Påståendena om att Barack Obama skulle vara "vit" eftersom han haft en "vit" uppväxt avvisas bestämt: "Barack Obama, med sitt utseende, skulle varit tvungen att sitta längst bak i bussen för femtio år sen." Rasism handlar inte om vad man har för bakgrund, utan hur man ser ut, helt enkelt.

I romanen finns för övrigt ett avsnitt om Obamas valseger och vad den betydde för de svarta. Visst har man hört det förut, men skildrat så här, i skönlitterär form, blir det levande och oerhört gripande.

Också Nigeria-avsnittet bjuder på massor av intressanta iakttagelser, om korruption och klasskillnader bland annat. Kort sagt, Americanah är en i högsta grad givande bok och dessutom underhållande. Det enda som stör lite grann är den banala kärlekshistorien, men den får man ta på köpet.

En sen debut

Årets första bok är en riktig slumpbok. Jag hade ingen aning om att den fanns när jag fick den av en redaktör på finska kulturnyheterna som hade ett överlopps exemplar.

Mitt intresse väcktes genast när jag såg att den var skriven av en 64-årig debutant. Någonstans har jag läst att vi i framtiden kommer att uppleva allt fler debuterande pensionärer, i takt med att det blir svårare att försörja sig som författare. Vilken typ av böcker kommer dessa debuterande pensionärer att skriva?

Den saken är säker att romanen Ihmisten asiat av Pertti Lassila inte skulle ha kunnat skrivas av en ung människa. Knappast kommer yngre personer heller att läsa den. Den handlar om en åldrande kvinna som blickar tillbaka på sitt liv, hennes bästa vän dör, hennes man dör, hon blir ensam med sina minnen. Egentlig handling saknas, mest blir det fragmentariska episoder utan synbart sammanhang.

Det låter kanske inte så spännande, men på något vis sugs man in i bokens meditativa stämning. Små händelser beskrivs på ett enkelt och vackert sätt, det är vilsamt och poetiskt.

Däremot har jag lite svårt att smälta huvudpersonens livssyn. Hon har ingen glöd, inga ambitioner, inget intresse för människor. Hon låter livet föra henne dit det råkar. Hon är inte olycklig, men inte särskilt lycklig heller. Hon verkar underligt likgiltig för det mesta omkring henne - en inställning som är totalt främmande för mig själv, och därför känns hela boken rätt förbryllande för mig. Ändå finns det säkert människor som lever sitt liv just såhär, utan större engagemang, fullt belåtna med sina rutiner.