I-landsmänniskans dilemma

Varje gång jag besöker Sverige brukar jag hitta någon pocketbok skriven av en svensk författare jag aldrig hört talas om. Så även denna gång. I reakorgen utanför en bokhandel ligger Parmiddag av Josefin Ahlström, som jag börjar sträckläsa redan på flygplatsen.

Ahlström visar sig vara en i raden av lysande svenska vardagsskildrare; Helena von Zweigbergk, Moa Herngren, Sara Kadefors osv.

Parmiddag handlar om ett par i karriären med barn, villa och hela raden i-landsproblem. Dagiset med den rätta ideologin visar sig ställa orimliga krav på föräldrarna. Chefer och arbetskamrater är jobbiga. Inredning och matlagning slukar alltför mycket av kvalitetstiden med barnen. Drömmen om perfektion skapar stress och avund.

Det handlar om satir, och författaren överdriver hejdlöst - men under satiren finns förmodligen ett stort korn av sanning. Just så här ser Välfärdssverige ut idag, åtminstone verkar det så då man tittar på det utifrån.

Parmiddag är en rolig, träffsäker och lättläst bok om i-landsmänniskans dilemma: Livet är bra, men man kan inte njuta av det.

Tyvärr är boken behäftad med en del irriterande slarvfel och språkliga klumpigheter. Den har ursprungligen kommit ut på ett för mig okänt förlag, som uppenbarligen inte har haft resurser till korrektur och redigering.

Finsk medvetandeström i Österrike

Finsk skönlitteratur blir det inte ofta av att läsa, med undantag av ett par intensiva veckor på hösten då jag försöker läsa Finlandiakandidaterna. 

Att jag nu också har bekantat mig med författaren Satu Taskinens produktion beror på att jag råkade träffa henne på en fest. Hon berättade att hon är bosatt i Österrike och har gett ut två romaner, vilket gjorde mig nyfiken.

Debutromanen Täydellinen paisti hör till kategorin romaner där allt utspelar sig under en enda dag. I det här fallet handlar det om en släktfest där värdinnan, en invandrarkvinna från Finland, ska bjuda svärmor med familj på stek. Vi får följa förberedelserna för festen, tillredningen av steken, ätandet av steken och vissa andra små händelser som att grannen kommer på besök. Samtidigt tar del av vi huvudpersonens funderingar och minnen.

Satu Taskinen skriver bra och boken bjuder på en del aha-upplevelser, men ibland känns funderingarna inte så originella. En viss ångestladdad stämning vilar över hela släktkalaset och som läsare undrar man vad det egentligen beror på - är det någonting typiskt österrikiskt över atmosfären, eller är det snarare huvudpersonens finskhet som får henne att känna sig så obekväm på sitt eget kalas?

Gärna skulle jag ha fått en mer konkret inblick i hur man som finländare anpassar sig till Österrike. Överhuvudtaget är Österrike en vit fläck på min karta, lika mycket nu som innan jag läste boken. Men författarens avsikt är absolut inte att bjuda på någon vardagsrealism. Konceptet är snarare en form av medvetandeström.

Författarens andra roman Katedraali utkom ifjol, Här är upplägget liknande, allt sker under en och samma dag då en familj samlas till begravning. Också här får vi följa huvudpersonens funderingar i en ändlös medvetandeström.

Hur det nu kommer sig är mitt tålamod mindre med bok nummer två. Jag kommer ideligen på mig med att glida iväg i min egen medvetandeström, långt bort från bokens värld. Till sist ger jag bara upp och för boken halvläst tillbaka till bibban.

Som läsare är jag intrigcentrerad, måste jag medge. Ska jag läsa en bok utan dramaturgi måste den vara fullkomligt briljant. Den måste blixtra av poesi, av träffande formuleringar, av psykologisk insikt, av visdom. Vem klarar av att skriva en sådan? Inte många. Intrigen är nog skelettet som håller ihop de flesta böcker. Ja, hur många böcker har man inte läst som varit språkligt och till och med psykologiskt urusla men ändå trollbundit tack vare en spännande intrig.

Kulturtant på kryssning

En vacker dag låg Oscar Levertins vänner av Martina Montelius på mitt skrivbord på jobbet. En kollega hade misstänkt att detta var boken för mig. Och onekligen - vad skulle kunna intressera mig mer än en roman om en kulturtant på litteraturkryssning!

Upplägget i boken är delikat - mängder av jobbiga intellektuella, både författare och läsare, konfronteras med varandra på en Finlandskryssning. Huvudpersonen har grundat föreningen Oscar Levertins vänner, men förhåller sig passionerat också till många andra författare. Bland annat börjar hon på fullt allvar planera ett mordförsök på en kryssningsdeltagare som inte förstår att uppskatta Joyce Carol Oates.

Oscar Levertins vänner är alltså så långt en satirisk bok som driver med oss bokälskare och våra små egenheter. Upprördheten när någon ogillar ens egna favoriter känns så väl igen! 

Litteraturhänvisningar finns det förstås gott om i boken, och ibland är som bekant verkligheten underbarare än dikten. Romanen "Blod och tarmar i plugget" trodde jag var ett av författarens mer lyckade skämt, men den existerar faktiskt i verkligheten. Också Oscar Levertin har funnits på riktigt, vilket jag för säkerhets skull kollade upp på Google.

Språkligt är boken mästerlig. Författaren måtte ha slipat och mejslat varje formulering som i en dikt. (Hon är förresten dotter till den berömda poeten Kristina Lugn.)

Trots allt detta kan jag inte helhjärtat tycka om boken, av två orsaker.

För det första ogillar jag sexskildringar med naturalistisk beskrivning av organ och kroppsvätskor. Sådana finns det alltför många av i boken, till råga på allt med mängder av riktigt groteska detaljer. Den unga författaren tycks tycka att sex mellan människor i övre medelåldern är oerhört motbjudande.

För det andra har jag svårt att smälta den eviga incesten som är så populär i skönlitteraturen. Att huvudpersonen är ett incestoffer gör att skrattet, som det heter, fastnar i halsen. Visst kan humor och satir rentav fördjupa en berättelse om våld och förtryck, men i det här fallet blir diskrepansen mellan lustigheterna på kryssningen och huvudpersonens mardrömslika uppväxt alltför stor.

Så småningom får man en känsla av att boken egentligen inte alls är humoristisk, som den gav intryck av i början. Ett originellt upplägg mynnar ut i klicheer. Det blir inte den dråpliga och samtidigt inkännande skildringen av en kulturtants själsliv som man hade hoppats på, utan det blir en sedvanlig skildring av incest och kvinnoförtryck. Men visst skiljer sig boken trots detta från mängden, på grund av det färgstarka språket.

Thriller om trist äktenskap

Hustrun av A.S.A. Harrison är en roman om ett trist gammalt äktenskap. Makarna har fastnat i ett destruktivt beroendeförhållande som författaren skildrar med både språklig och psykologisk skicklighet. Boken är spännande från första stund och har tydligen blivit en internationell bestseller.

Några invändningar har jag ändå. Boken innehåller thrillerelement som i mitt tycke är lite klumpiga. För min del skulle författaren ha fått fokusera mer på hustruns yrke som psykoterapeut än på hennes mordplaner.  

Tyvärr lyckas författaren inte heller undvika klichéer. Den obligatoriska dosen incest finns naturligtvis med... Så fantasilöst. Som om det inte skulle finnas andra orsaker till folks problem än att de utsatts för incest i sin barndom.

Som helhet är Hustrun ändå både läsvärd och lättläst. Jag höll på med en annan roman, en djupsinnig och jobbig bok som jag bara klarade av i småbitar, och plockade upp Hustrun i en paus. Sedan sträckläste jag den. Nog är det underbart ibland med böcker som totalt saknar "tuggmotstånd".

Blek studentskildring

Böcker som utspelar sig i välbekanta finlandssvenska miljöer blir man alltid glad åt. Om de dessutom har flyt och är lättlästa är det ännu bättre. I romanen Närhelst hon kommer av Jolin Slotte är båda villkoren uppfyllda. Följaktligen är det inga problem att ta sig igenom den.

Boken handlar om en 24-årig studerande som driver omkring på krogar, dricker för mycket, förälskar sig. Ett helt vanligt studentliv med andra ord. Så vanligt att man ibland undrar varför författaren egentligen har velat skriva den här boken. Vilken är den historia hon vill berätta? Två våldtäktsfall finns visserligen med i intrigen, men underligt oengagerat skildrade. Jag får intrycket att våldtäkterna är inströdda i texten för att få in dramatik i den annars rätt bleka berättelsen.

Också personskildringen känns blek. Ingendera av de två huvudpersonerna har några särdrag eller egentligen några karaktärsdrag överhuvudtaget.

På plussidan finns som sagt ett visst flyt i texten och vissa fyndiga formuleringar. Dialogen känns tidvis äkta. Ibland kan texten bli riktigt tät, som när räddningen av de chilenska gruvarbetarna fungerar som parallellberättelse. Men ställvis är språket vacklande och man undrar var förlagsredaktören har hållit hus.

Som helhet känns boken tunn. Slottes debutbok Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer hade en stark intrig, och det saknar jag den här gången.

Konstruerat om konst

Den lysande världen av Siri Hustvedt är en roman som luktar konstruktion på långt håll. Intrigen är så artificiell att man inte ett ögonblick tror på den, och det gör att man inte rycks med och känner empati för huvudpersonen.

Principiellt är boken ändå intressant. Den handlar om en kvinnlig konstnär som vill testa om hennes konstverk skulle få större uppmärksamhet ifall de var gjorda av en man. Hon låter tre män presentera hennes verk som sina egna.

Författaren verkar drivas av en stark vrede över de kvinnliga konstnärernas villkor. Säkert har hon en poäng, men kanske problemet är större i USA än i vårt jämställda Norden? Åtminstone lyckas inte jag uppamma någon helig vrede över den orättvisa som drabbar den fiktiva konstnären. Däremot gillar jag konstbeskrivningarna som sådana, eftersom konst intresserar mig.

Det hela skulle ha kunnat bli ganska lyckat, om det inte vore för att smaken av skrivbordsprodukt var så genomträngande. Oändliga filosofiska resonemang och mängder av fotnoter ska ge sken av att boken är en äkta rapport om huvudpersonens bluffprojekt, men i stället för trovärdigt blir det bara tråkigt.

Vissa avsnitt är ändå bättre än andra, och visst skiner det igenom att Hustvedt på många sätt är en bra författare. Slutet med dödsscenen blir nästan berörande, trots att man dittills inte har trott på huvudpersonen som verklig människa. 

Vår bokcirkelledare bad var och en av oss beskriva boken med två ord. Jag sa konstruerad och utmattande. Vi var alla överens om att boken är oerhört tungläst. En del tyckte ändå att man fick lön för mödan, själv är jag tveksam.

Isländsk skräck av sämsta slag

Nej nej nej, vad är det med isländsk litteratur? Alltid tycks man bli besviken.

Den här gången såg det bra ut till en början. Höglandet av Steinar Bragi inleds suggestivt med två par på bilutflykt i de mest otillgängliga delarna av Island. Efter att bilen kraschat blir det knepigt att ta sig tillbaka till civilisationen.

Spännande utgångspunkt, och författaren lyckas också bra med de obligatoriska tillbakablickarna på huvudpersonernas liv. Det är psykologiskt intressant, och också beskrivningen av det isländska samhället under det mångomtalade ekonomiska uppsvinget ger ett klart mervärde. Det är ju inte så ofta man läser något från Island
överhuvudtaget.

Sedan barkar det tyvärr åt skogen. Berättelsen blir allt underligare, realism och logik kan man inte ens tala om, och det värsta är att författaren riktigt vräker sig i vidrigheter. En del av skräckskildringarna baseras på gamla isländska sagor, vilket som idé är helt utmärkt, men varför måste författaren ösa på med blodiga smaklösa
detaljer.

Ingen tvekan om att Bragi är en skicklig författare. Beskrivningen av den övergivna staden mitt i ödemarken är till exempel väldigt fin. Men i bokcirkeln var vi alla av samma åsikt, helheten blev alltför konstig och detaljerna alltför motbjudande för att man skulle ha kunnat uppskatta detta verk. 

Nobbad av det Finlandssvenska Förlaget

Det är alltid spännande att ta itu med en bok som har refuserats och sedan kommit ut på eget förlag. Ibland förstår man mer än väl förlagets beslut, ibland misstänker man att förlaget begått ett misstag.

När det gäller Asta Hamnström är det nog så att ett misstag har skett. Hennes två romaner Resor med Julia och Projekt Frihet håller sådan kvalitet att de borde ha klarat tröskeln med god marginal. Samtidigt skulle de ha blivit ännu bättre med lite hjälp på traven av en förlagsredaktör.

Resor med Julia handlar om två medelålders ensamstående väninnor som har som hobby att resa. Det är ändå inget jämbördigt förhållande som råder mellan de två, utan den ena utövar ett slags psykisk terror mot den andra. Stämningen i boken är genomgående rätt otäck, även om allting utspelar sig i en på ytan trygg finlandssvensk vardag.

Projekt Frihet har en mer utpräglad intrig, som knappast är avsedd att vara trovärdig, utan snarare utgör ett tankeexperiment. Det handlar om fem män som planerar att bryta upp ur sina äktenskap och flytta ihop i ett kollektiv, vilket naturligtvis leder till komplikationer. Det osannolika händelseförloppet är så realistiskt skildrat att läsaren lätt lever sig in i de fem männens situation.

Båda böckerna utspelar sig i en fiktiv finlandssvensk verklighet, de tar upp välbekanta fenomen som rutinartade äktenskap, vänskap i kris, resandets besvärligheter och annat som alldeles säkert intresserar den läsande finlandssvenska publiken.Vidare är Hamnströms språk njutbart och stilsäkert, hon har ett personligt tonfall och böckerna är spännande. Konstigt att förlaget inte insåg potentialen.

Det som en förlagsredaktör kunde ha hjälpt författaren med gäller närmast vissa problem i intrigen. Projekt Frihet har för många personer och blir mot slutet för spretig. Resor med Julia känns mer som
en färdig helhet. Den är skriven efter Projekt Frihet, vilket tyder på att författarens utveckling gått i rätt riktning.

Jag hittade inte böckerna på Helmet, inte heller vet jag om författaren har skrivit fler än de här två. Synd att läsarna inte får tag på dem, åtminstone alldeles enkelt. Jag är redo att låna ut mina exemplar till den som är intresserad.