Humor från Brasilien

Brasilien är temaland på bokmässan i Göteborg i år. För oss som inte deltar betyder det att vi åtminstone får tillgång till en del nyöversatt brasiliansk litteratur, och det är ju kul.

Först ute för min del är Vanessa Barbara med romanen Salladsnätter. Den unga författaren lär vara kändis i sitt hemland, verksam även som journalist.

Salladsnätter är en roman med många absurda inslag. "Skruvad humor" står det på bakpärmen. Eftersom jag gillar absurd humor är jag tidvis rätt så förtjust i boken. Här finns vissa dråpligheter som verkligen lockar till skratt - apoteksbiträdet som är maniskt intresserad av läkemedlens biverkningar, det åldrande paret som tittar på de mest bisarra naturfilmer på teve. Språket är färgstarkt, ibland just precis "skruvat".

Ändå är Salladsnätter inte någon vidare bra roman. Roligheterna upprepas ofta intill tjatighet, vissa avsnitt är bara tråkiga. Intrigen är inte absurd på ett skickligt utan på ett enbart råddigt sätt. Synd, för boken har nog potential.

Otrohetsdrama i modern tappning

Therese Bohmans debutroman Den drunknade gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Nu har hon gett ut sin andra roman som jag förstås hade stora förväntningar på.

Den andra kvinnan tar upp den klassiska konstellationen "ung vacker kvinna - äldre gift man". Hur ofta det temat än behandlas blir det knappast utslitet. Fenomenet kvarstår helt säkert, trots åratal av jämställdhetsdebatt.

Bohman tar itu med ämnet på ett oefterhärmligt sätt. Det är ingen banal kärlekshistoria hon serverar, här handlar det om livets grundläggande frågor: människovärde, ensamhet, gemenskap.

Också jämställdhetstemat kommer upp. Huvudpersonen känner sig obekväm med den rådande kvinnosynen i samhället som hon uppfattar som alltför snävt feministisk. Mot slutet blir författaren i alla fall mer politiskt korrekt på den punkten.

Bohmans nya är inte lika fascinerande kuslig som Den drunknade. Men den är ändå ett mästerverk: spännande, elegant, intellektuell.

Ung ångest

Det är lite förargligt att det finns två kända svenska författare med förnamnet Hjalmar. Jag blandar alltid ihop dem. Bergman och Söderberg, vem skrev nu vad egentligen? Jag har läst båda med oregelbundna mellanrum ända sedan ungdomstiden och vad jag minns alltid tyckt om det jag läst.


Nu var det i alla fall Hjalmar Söderbergs debutroman jag råkade hitta på loppis. Förvillelser heter den och handlar om en ung man som driver omkring i Stockholm.


Det exemplar jag läste var ett nytryck i pocket, men med oförändrad gammal stavning. Trots ålderdomligheten i språket känns romanen fräsch, som en klassiker ju ofta gör. Stämningen i boken är ungdomligt melankolisk, det grubblas och has ångest. Ibland bränner det till, och jag minns flyktigt hur svårt det faktiskt kunde vara att vara ung.


Och den saken har inte förändrat sig. När jag läser den här lilla romanen tänker jag på hur otroligt viktigt det är att unga människor får hjälp då de hamnat i en återvändsgränd.


Förvillelser är ingen storslagen roman, men visst anar man tidvis den kommande mästaren i det klassiskt enkla språket.

Den dråpliga folkpensionen

Det var en kollega till mig som i tiden insisterade på att jag skulle läsa Ivar Lo-Johansson. Insisterade, faktiskt, för jag var inte särskilt pigg på det. Associerade namnet med glesbygdselände och tristess.


Sedan dess har jag skänkt min kollega mången tacksam tanke, för vem vet hur det skulle ha gått utan hans tips. Kanske skulle jag ha missat en av Sveriges bästa författare.


Vid det här laget har jag eventuellt läst största delen av Ivar Los självbiografiska verk. Jag säger eventuellt, för det är ganska knepigt att hålla reda på alla hans olika memoarböcker. Han har inte bara skrivit en utan hela två självbiografiska serier. Det är som om Knausgård skulle besluta sig för att sätta igång och skriva ytterligare en självbiografisk svit.


(På tal om Knausgård har jag ända sedan hans sexdelade självbiografiska romanserie utkom undrat över varför den betraktas som så unik. Ivar Lo-Johansson hade ju gjort exakt samma sak femtio år tidigare, det vill säga skrivit tusentals sidor om sig själv och sin släkt.)


Lyckligtvis behöver man inte läsa Lo-Johansson i kronologisk ordning. Man kan sätta igång med vilken som helst av hans böcker och efter två rader är man helt absorberad. Nu senast läste jag Pubertet, en lite missvisande titel eftersom minst hälften av boken handlar om författarens barndom ända från spädbarnsåren. Det är en helt bedårande bok som tar läsaren rakt in i det fattigaste Fattig-Sverige, statarnas och torparnas sedan länge försvunna värld.


Det är något magiskt med Lo-Johansson. Hans språk är så fräscht och modernt att böckerna kunde vara skrivna igår. Han får en att se minsta detalj i torparstugorna så tydligt som om man själv var på plats. Bokens karaktärer är stigna ut levande livet, och alltid skildrade med mer eller mindre mild humor. När Ivar Lo berättar om hur hans mormor första gången fick folkpension bara vrider man sig av skratt. Jag vet, det låter inte särskilt roligt. Men det är det. När Ivar Lo beskriver det.

Rasism i välfärdssamhället

Dagen efter att Sverigedemokraterna fått 13 % av rösterna i det svenska valet känner jag mig förvirrad. Hur gick det här till? Betyder valresultatet att 13 % av svenskarna är rasister?


De flesta som röstar på SD förnekar säkert den saken. "Jag är inte rasist, men..." Vilket får mig att tänka på komikern Özz Nujens påpekande: Ingen skulle säga "Jag är inte pedofil, men..."


I skrivande stund befinner jag mig i Sverige. Jag är omgiven av välmående svenskar, bland dem många som ser ut att "ha invandrarbakgrund". Alla verkar nöjda, oberoende av etnicitet, och någon segregering syns inte utåt.


Men under ytan finns ändå rasismen. Jag lyssnade till en debatt där journalisten och författaren Lena Sundström satt i panelen. Hon och två andra debattörer, alla tre med "icke-svenskt" utseende, vittnade samstämmigt om den rasism de dagligen möter i det svenska samhället.


För några år sedan skrev Lena Sundström boken Världens lyckligaste folk, som handlar om Danmark. Där söker hon svar på frågan varför de gemytliga danskarna har blivit så rasistiska, efter att länge ha betraktats som ovanligt liberala och toleranta.


Boken handlar mycket om Dansk Folkeparti, danskarnas motsvarighet till SD. Hur kommer det sig att partiets popularitet bara ökar? Någon korrelation med fattigdom och arbetslöshet verkar inte finnas. Också i välbärgade medelklassområden har partiet ett starkt stöd.


I själva verket tycks främlingsfientligheten bygga på föreställningar och attityder som inte härrör ur människors egna erfarenheter, menar Sundström. Hur uppstår då sådana attityder? Enligt Sundström är det politikerna och medierna som tillsammans skapar och förmedlar en förvrängd bild av situationen.


Sundströms bok är oerhört underhållande trots det allvarliga temat. Den känns också högst aktuell fastän den har några år på nacken. Samma frågor som författaren ställer om Danmark vill man ställa om Sverige idag.

Klimakteriekärringar

"När gick jag från attraktiv, ung och lovande kvinna till gammal bitter klimakteriekärring?" Det  citatet ur antologin Kerstin Thorvall Book Club ger en rätt bra bild av vad den handlar om. I boken ger tolv kända svenska kvinnor sin syn på klimakteriet och allt vad det för med sig.


Idén till antologin föddes då kvinnorna i sin bokklubb läste Kerstin Thorvalls roman Det mest förbjudna från 1976. Den som läser antologin lockas obönhörligt att även läsa romanen, som har ansetts vara startskottet för den så kallade bekännelselitteraturen i Sverige.


De tolv antologiskribenterna tar upp alla tänkbara aspekter på klimakteriet, det handlar alltså inte bara om svettningar, vallningar och den sista mensen. Intressant är till exempel vittnesmålen om hur till och med de här stiliga och framgångsrika kvinnorna förlorar en del av sitt värde både i sina egna och männens ögon då de går in i klimakterieåldern.


Huvudsakligen är boken ändå skriven i en glad kampanda och själv tycker jag den är uppmuntrande. Åldrande kvinnor kan ha hur kul som helst - och, naturligtvis, fortsätta att vara kreativa och oumbärliga i samhället. Boken är dessutom mycket välskriven och medryckande.


Uppmuntrande kan man däremot inte säga att Thorvalls Det mest förbjudna är, trots att det var den som inspirerade hela antologiprojektet. Romanen handlar om Kerstin Thorvalls alter ego som kastar sig in i ett hejdlöst sexliv. Jag läste boken med ett visst medlidande, för den känns nog mer som en sjukdomsberättelse än en berättelse om kvinnlig frigörelse. Men som roman och familjeskildring är den oerhört stark och intensiv i all sin tragik.

Tragisk familjehistoria

Richard Ford var en okänd storhet för mig, men efter alla lovord som östs över hans senaste roman Kanada kände jag mig manad att bekanta mig med honom.

Kanada är en tragisk historia om en familj som det går riktigt illa för. Trots det är den osentimentalt skriven och man slipper besväret att hela tiden snyta sig, vilket jag i viss mån uppskattar. Ändå känns den torrt redogörande stilen ibland lite för återhållsam. Jag sugs aldrig riktigt in i berättelsen och jag hade inga problem att lämna boken hemma under en resa för att återuppta läsandet senare.

Men visst fattar jag att boken är ett mästerverk i den realistiska genren. Miljö- och personskildringen är trovärdig, även om själva intrigen kanske är i konstigaste laget för min smak.

Mot slutet ökar intensiteten i berättandet och de sista kapitlen är gripande. Jag uppskattar särskilt den hoppfullhet som boken inger alla dem som har fasliga släkt- och familjeförhållanden i bagaget.