Det var en kollega till mig som i tiden insisterade på att jag skulle läsa Ivar Lo-Johansson. Insisterade, faktiskt, för jag var inte särskilt pigg på det. Associerade namnet med glesbygdselände och tristess.
Sedan dess har jag skänkt min kollega mången tacksam tanke, för vem vet hur det skulle ha gått utan hans tips. Kanske skulle jag ha missat en av Sveriges bästa författare.
Vid det här laget har jag eventuellt läst största delen av Ivar Los självbiografiska verk. Jag säger eventuellt, för det är ganska knepigt att hålla reda på alla hans olika memoarböcker. Han har inte bara skrivit en utan hela två självbiografiska serier. Det är som om Knausgård skulle besluta sig för att sätta igång och skriva ytterligare en självbiografisk svit.
(På tal om Knausgård har jag ända sedan hans sexdelade självbiografiska romanserie utkom undrat över varför den betraktas som så unik. Ivar Lo-Johansson hade ju gjort exakt samma sak femtio år tidigare, det vill säga skrivit tusentals sidor om sig själv och sin släkt.)
Lyckligtvis behöver man inte läsa Lo-Johansson i kronologisk ordning. Man kan sätta igång med vilken som helst av hans böcker och efter två rader är man helt absorberad. Nu senast läste jag Pubertet, en lite missvisande titel eftersom minst hälften av boken handlar om författarens barndom ända från spädbarnsåren. Det är en helt bedårande bok som tar läsaren rakt in i det fattigaste Fattig-Sverige, statarnas och torparnas sedan länge försvunna värld.
Det är något magiskt med Lo-Johansson. Hans språk är så fräscht och modernt att böckerna kunde vara skrivna igår. Han får en att se minsta detalj i torparstugorna så tydligt som om man själv var på plats. Bokens karaktärer är stigna ut levande livet, och alltid skildrade med mer eller mindre mild humor. När Ivar Lo berättar om hur hans mormor första gången fick folkpension bara vrider man sig av skratt. Jag vet, det låter inte särskilt roligt. Men det är det. När Ivar Lo beskriver det.
Sedan dess har jag skänkt min kollega mången tacksam tanke, för vem vet hur det skulle ha gått utan hans tips. Kanske skulle jag ha missat en av Sveriges bästa författare.
Vid det här laget har jag eventuellt läst största delen av Ivar Los självbiografiska verk. Jag säger eventuellt, för det är ganska knepigt att hålla reda på alla hans olika memoarböcker. Han har inte bara skrivit en utan hela två självbiografiska serier. Det är som om Knausgård skulle besluta sig för att sätta igång och skriva ytterligare en självbiografisk svit.
(På tal om Knausgård har jag ända sedan hans sexdelade självbiografiska romanserie utkom undrat över varför den betraktas som så unik. Ivar Lo-Johansson hade ju gjort exakt samma sak femtio år tidigare, det vill säga skrivit tusentals sidor om sig själv och sin släkt.)
Lyckligtvis behöver man inte läsa Lo-Johansson i kronologisk ordning. Man kan sätta igång med vilken som helst av hans böcker och efter två rader är man helt absorberad. Nu senast läste jag Pubertet, en lite missvisande titel eftersom minst hälften av boken handlar om författarens barndom ända från spädbarnsåren. Det är en helt bedårande bok som tar läsaren rakt in i det fattigaste Fattig-Sverige, statarnas och torparnas sedan länge försvunna värld.
Det är något magiskt med Lo-Johansson. Hans språk är så fräscht och modernt att böckerna kunde vara skrivna igår. Han får en att se minsta detalj i torparstugorna så tydligt som om man själv var på plats. Bokens karaktärer är stigna ut levande livet, och alltid skildrade med mer eller mindre mild humor. När Ivar Lo berättar om hur hans mormor första gången fick folkpension bara vrider man sig av skratt. Jag vet, det låter inte särskilt roligt. Men det är det. När Ivar Lo beskriver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar