Kritik av kolonialismen?

I princip älskar jag klassiker, men ibland blir man besviken. Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta från 1902 upplever jag inte som särskilt angelägen.

Romanen handlar om en ångbåtsresa längs en flod i Afrika under kolonialismen. Som en tidsskildring från slaveriets dagar har den sina poänger, men intrigen känns rätt fånig. Båtens besättning ska hitta en mytisk elfenbensjägare som härskar över trakten nästan som en gud. Det blir lite pojkboksstuk över det hela och alltihop känns ganska dammigt.

I själva verket är det efterordet som blir den största behållningen av boken. Där placeras texten in i ett samhälleligt sammanhang. Vi får veta att romanen på sin tid betraktades som starkt kritisk till kolonialismen, medan det senare har påpekats att boken inte på minsta vis ser förhållandena ur de drabbades synvinkel. Själv är jag böjd att hålla med det sistnämnda. Boken känns helt enkelt föråldrad.

Reselektyr

När jag hoppade på tåget till Köpenhamn för att därifrån ta mig vidare till Grönland kändes det rätt att börja läsa Jenny Diskis resebok Främling på Tåg (2002).  I den reser författaren först med båt över Atlanten och sedan två varv runt USA med tåg.

Diskis varumärke är att mer beskriva de människor hon  träffar än själva platserna hon besöker. Den ena personen originellare än den andra passerar revy. Var är alla vanliga människor, undrar författaren ibland. Å andra sidan bär ju alla människor på en historia, funderar hon.
Och på resor öppnar sig folk. På Köpenhamnståget råkade jag tjuvlyssna på två svenskar som började berätta sin livshistoria för varandra. Han var VD, hon operasångerska, hörde jag med diskret flaxande öron.

Hur man kan skildra människor man möter utan att såra dem förstår jag däremot inte riktigt. En del av de personer Diski berättar om har nog anledning att bli lite sura. Eller är det egentligen ändå fiktion hon skriver? Hur som helst är Främling på tåg en oerhört underhållande resebok.

Konstnär i kostym

Förhållandet mellan konstnärens liv och hens verk är ett knepigt kapitel. Kan en glad och lycklig konstnär skapa god konst? Eller krävs det lidande för att konsten ska bli tillräckligt djup? Den klassiska frågan grubblar Nobelpristagaren J.M. Coetzee över i sin självbiografiska roman Ungdomsår från 2002.        

Det är 60-tal, den blivande författaren har flyttat från Sydafrika till London och jobbar som dataprogrammerare på IBM. Kan man faktiskt bli konstnär om man går klädd i kostym, frågar han sig oroligt. Å andra sidan, varför skulle inte det lidande det innebär att ha ett tråkigt jobb vara lika meriterande för ett äkta konstnärskap som ett mer traditionellt konstnärslidande med fattigdom och elände?

Coetzee resonerar kring konstnärskapets villkor med glimten i ögat. Samtidigt får man intrycket att han faktiskt hade det jobbigt i sin ungdom, delvis kanske på grund av en viss blyghet. Boken ger också en bra bild av hur svårt det är att bli hemmastadd i ett främmande land.

Ungdomsår är en härlig liten roman som lyckas med konststycket att samtidigt vara både rolig och intellektuellt stimulerande.

Finlandssvenskt i toppklass

Jag har aldrig förstått hur det kan komma sig att Margit von Willebrand-Hollmerus är så bortglömd som hon är. Allt jag läst av henne har varit toppklass. När jag läste Sin egen domare från 1962 (införskaffad på loppis) fick jag Vilhem Moberg-vibbar. Nog är det ironiskt att de enda av hennes verk som ihågkoms av den stora allmänheten är böckerna om Stormskärs Maja. De skrevs ju till stor del av henne trots att Anni Blomqvist står som officiell författare.

Sin egen domare utspelar sig i Finland på 1700-talet. Huvudperson är herrgårdsfrun Susanne som förlorar sin egendom och tvingas bygga upp sitt liv på nytt från grunden. Författaren måste ha gjort en grundlig research, för minsta detalj i boken känns trovärdig. Också i övrigt sitter allt där det ska i den här romanen. Miljöskildringen är gedigen, personerna känns äkta, intrigen är spännande. Den sociala och historiska verkligheten skildras på ett sätt som känns fräscht och modernt i denna dag.

Kanske Margit von Willebrand-Hollmerus ännu kommer att uppleva en renässans? Jag kan tänka mig att hennes romaner när de kom ut betraktades som "underhållning". Men idag är det just så här seriösa (och framgångsrika) författare skriver. Stark intrig och trovärdig psykologi är receptet.