Förhållandet mellan konstnärens liv och hens verk är ett knepigt kapitel. Kan en glad och lycklig konstnär skapa god konst? Eller krävs det lidande för att konsten ska bli tillräckligt djup? Den klassiska frågan grubblar Nobelpristagaren J.M. Coetzee över i sin självbiografiska roman Ungdomsår från 2002.
Det är 60-tal, den blivande författaren har flyttat från Sydafrika till London och jobbar som dataprogrammerare på IBM. Kan man faktiskt bli konstnär om man går klädd i kostym, frågar han sig oroligt. Å andra sidan, varför skulle inte det lidande det innebär att ha ett tråkigt jobb vara lika meriterande för ett äkta konstnärskap som ett mer traditionellt konstnärslidande med fattigdom och elände?
Coetzee resonerar kring konstnärskapets villkor med glimten i ögat. Samtidigt får man intrycket att han faktiskt hade det jobbigt i sin ungdom, delvis kanske på grund av en viss blyghet. Boken ger också en bra bild av hur svårt det är att bli hemmastadd i ett främmande land.
Ungdomsår är en härlig liten roman som lyckas med konststycket att samtidigt vara både rolig och intellektuellt stimulerande.
Det är 60-tal, den blivande författaren har flyttat från Sydafrika till London och jobbar som dataprogrammerare på IBM. Kan man faktiskt bli konstnär om man går klädd i kostym, frågar han sig oroligt. Å andra sidan, varför skulle inte det lidande det innebär att ha ett tråkigt jobb vara lika meriterande för ett äkta konstnärskap som ett mer traditionellt konstnärslidande med fattigdom och elände?
Coetzee resonerar kring konstnärskapets villkor med glimten i ögat. Samtidigt får man intrycket att han faktiskt hade det jobbigt i sin ungdom, delvis kanske på grund av en viss blyghet. Boken ger också en bra bild av hur svårt det är att bli hemmastadd i ett främmande land.
Ungdomsår är en härlig liten roman som lyckas med konststycket att samtidigt vara både rolig och intellektuellt stimulerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar