Underbara Mark

Konstigt nog hade jag inte läst en enda av Mark Levengoods böcker förrän jag nu läste Rosor, min kära, bara rosor. Däremot har jag förstås lyssnat till honom när han uppträtt på bokmässor eller i teve, så hans specialitet, blandningen av humor och filosofi, var nog bekant för mig från förut.

Ändå blev jag faktiskt överraskad när jag läste Rosor. Att han är så här bra! Jag vet inte riktigt vad genren ska kallas, är det kåserier eller essäer? Hur som helst är det helt bedårande, det är roligt så man skrattar högt, det är klokt och tankeväckande, det är språkligt briljant.

Men är det så att Mark inte betraktas som en seriös författare? På nätet hittar jag inga recensioner av boken, bara en massa blogginlägg i stil med mitt eget, där skribenterna uttrycker sin förtjusning och beundran, också för Mark som person. "Boken är tillägnad Marks vänner Henrik och Pia, vem är dom? Jag vill också vara vän med Mark", och så vidare.

Ja, vem skulle inte vilja vara vän med Mark. När jag gick med i Facebook år 2009 skickade jag ut vänförfrågningar till höger och vänster, också till Mark. Han accepterade inte min förfrågan, däremot fick jag ett automatsvar från FB: "Denna person har redan tillräckligt med vänner."

Nu ska jag läsa Marks tidigare böcker och så väntar jag på följande. Han har inte gett ut någon efter Rosor, men knappast var det väl den sista boken han skrev. Hoppas han i något skede får tid att skriva en roman, för den kommer att vara underbar.

Tre systrar

Som teaterälskare tycker jag att upplägget i Lars Sunds roman är genialt. Att ha en amatörteaterpjäs som utgångspunkt är en strålande idé. Däremot gillar jag inte idén med en extra berättare. För mig skulle Lars Sund själv ha dugt alldeles utmärkt som berättare utan någon draghjälp.

Tre systrar och en berättare är en brett upplagd episk roman med ett myller av karaktärer i både huvud- och biroller. De tre "systrarna" känns högst autentiska och också tidsandan är på pricken. Till och med den lesbiska kärlekshistorien är trovärdigt skildrad, vilket i mitt tycke är en prestation av en manlig författare.

Sunds underfundiga berättarstil kommer bäst till sin rätt i de många skrönorna, av vilka vissa är oemotståndligt roliga. Min favorit är kvinnan med den skräckinjagande förmågan att förvandla karlar till svin!

Som helhet lider boken en smula av att den inte är en helhet - utan endast en tredjedel. Vad jag förstår är den tänkt som första delen i en trilogi. Men det dröjer ju förmodligen ganska länge innan följande del kommer ur trycket, så vissa delar av paketet borde ha knutits ihop redan nu.

Ändå är det helt klart att boken, precis som Minkriket, hade förtjänat en Finlandia-kandidatur. Den höjer sig en bra bit över flera av kandidaterna, så orsaken måste ligga i språket. Orättvist!

En fräsch klassiker

Jag läste romanen Fru Marianne från 1887 av Victoria Benedictsson samtidigt som jag följde med realityserien Ensitreffit alttarilla (Gift vid första ögonkastet) i teve. Vissa stämningar och företeelser i romanen kändes på något sätt väldigt bekanta, och plötsligt kom jag på att jag kände igen dem från teveserien.

Fru Marianne handlar nämligen om en ung dam som gifter sig med en totalt okänd man. Vi får följa de första stapplande stegen på äktenskapets steniga stig, innan de tu har anpassat sig till varandra - precis som i teveserien.

I romanen handlar det dessutom om klasskillnader. Fru Marianne kommer från en "förnäm" men fattig familj medan maken Börje är bonde - och rik. Författaren har en rent fenomenal förmåga att skildra olikheterna i uppfostran, karaktär och intressen. Psykologiskt känns det hela tiden hundraprocentigt trovärdigt.

Också bokens övriga karaktärer är heltigenom äkta. Intrigen är så spännande att man sträckläser. På köpet får man en skildring av tidsandan på 1800-talet, sedd med en blick som känns otroligt modern.

En fantastisk roman som känns absolut fräsch med andra ord. För en gångs skull var vi eniga i bokcirkeln, den här boken kan man inte vara likgiltig för. I början av 2000-talet gjordes det i Sverige en teveserie utgående från boken. Den vore det intressant att se nu.

En ofräsch klassiker

Jag läste den norska klassikern Kranes konditori av Cora Sandel för evigheter sedan men mindes inte särskilt mycket av den. Nu läste jag om den eftersom vi skulle diskutera den i bokcirkeln.

Boken handlar om en småstadssömmerska som är överlupen av arbete och i moderna termer "går i väggen". Hon barrikaderar sig i det inre rummet i ortens konditori och super sig full tillsammans med en av småstadens
alkoholister. Under tiden beskärmar sig ortsborna på andra sidan dörren.

Hela upplägget förefaller väldigt underligt, även om det förstås på den här tiden ansågs omoraliskt att kvinnor drack alkohol. Men att en massa människor inte skulle ha haft annat att göra i två hela dagar än att bevaka det supande paret och diskutera deras situation? Intrigen känns varken trovärdig eller engagerande.

Författaren tog på sin tid starkt ställning för samhällets små och förtryckta, vilket är sympatiskt, men det här, det är bara för konstruerat. Ibland är klassiker allt annat än fräscha.

I bokcirkeln fanns det några som såg vissa förtjänster med boken, men de flesta tyckte ungefär som jag.Undrar hur väl författarens på sin tid populära Alberte-serie har stått sig. Vet inte om man vågar kolla...

Knausgård sexan

Min kamp 1 läste jag för ungefär fyra år sedan, och nu är läsprojektet avslutat. För det mesta har det varit givande, särskilt ettan, tvåan, femman och nu då sexan.

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård kan grovt indelas i tre teman: reaktionerna på de fem tidigare delarna, Hitlers liv, hustrun Lindas sjukdom.

För mig som själv har gett ut några böcker är skildringen av författarens vånda när böckerna utkommer i viss mån bekant. Visst är man orolig - känner någon igen sig, blir någon sårad? I Knausgårds fall var det solklart att många skulle blir sårade. Hans uttalade ambition var ju att vara absolut ärlig, även i fråga om identiteten på de personer han berättade om.

I sexan avslöjar han att han trots allt hade prutat en del på ärligheten. Till exempel del fyra är tydligen en riktigt traditionell roman i den meningen att namn och andra markörer är utbytta så att det inte ska framgå vilka personer det handlar om. Ur läsarens synvinkel tror jag ändå inte det spelar någon större roll. Åtminstone upplevde jag del fyra som precis lika trovärdig som de övriga delarna. Slutsatsen blir kanske då att även en "fiktiv" roman kan vara autentisk.

Avsnittena om hur romanen tas emot av läsarna, av kritikerna och av dem som figurerar i böckerna är oerhört underhållande, ibland nästan farsartat roliga, trots att Knausgård själv oupphörligt har förskräcklig  ångest. Hans sätt att skildra sin egen ångest är helt enkelt obetalbar.

Problemet med sexan är, som många har konstaterat före mig, den fruktansvärt sega och utdragna Hitler-essän. Precis som om Knausgård plötsligt tappat tron på sitt eget projekt, att berätta om sitt liv. Sitt liv, inte Hitlers liv. Konstigt. I och för sig är essän tidvis ganska intressant, för det är klart att en person som Hitler är intressant. Men den är alltför lång och råddig. Tio sidor skulle ha räckt utmärkt för att föra fram budskapet.

Men efter det störande elementet blir Knausgård lyckligtvis sig själv igen, och den avslutande beskrivningen av hustruns sjukdom är helt mästerlig. En eloge till Linda som gått med på att detta publicerades! Någonstans läste jag att hon hade sagt: Det hemska är inte att han skrev om det, det hemska är att det hände.

Och det kunde ju stå som motto för hela den beundransvärda, uppriktiga, självutlämnande romansviten, som jag tror har tröstat många människor med jobbiga liv. Skönlitteratur när den är som bäst, skönlitteratur som tröst och rentav ett slags vägledning.