Boken om monstermamman

Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren väckte ju ett enormt medietumult när den kom ut för ett tag sedan. Alla saftiga detaljer har valsat runt i medierna, men jag var ändå nyfiken på vilken bild man skulle få av författaren/dottern.

Boken, Felicia försvann, är tunn och jag läste den på några timmar. Den är råddigt uppbyggd med ideliga hopp fram och bak i tiden, massor med namn som man inte får något grepp om, men tragiken i själva berättelsen är trots det gripande. I traditionell romanform skulle det ha blivit en verkligt stark historia, nu blir det alltför fragmentariskt. Boken håller inte riktigt i sig själv, den kräver komplettering - och efter att jag avslutat den började jag genast surfa på gamla recensioner och intervjuer med författaren.

Skurken i boken, Anna Wahlgren, har själv gett ut en bok där hon går till motangrepp mot dottern. Den lär vara nästan 500 sidor lång. På sätt och vis känner jag mig lite lockad att läsa också den, men formatet avskräcker, och enligt recensionerna är den obalanserad, oanalytisk och direkt dålig.

Många före mig har konstaterat att sympatierna i den här upprivande striden mellan mor och dotter ohjälpligen hamnar på dotterns sida. Som uppvuxen på 70-talet har jag ändå ett litet litet korn av sympati också för Wahlgren och hennes hippieliv - även om hon uppenbarligen inte var någon äkta hippie till sin läggning, utan snarare en diktator.

Det moraliskt riktiga i att vika ut sina anhöriga har diskuterats mycket i det här fallet. Själv tror jag böckerna kan hjälpa människor att ta tag i sina egna familjeproblem. I den meningen tycker jag snarare det är modigt och berömvärt att våga visa sin svaghet offentligt.

Om mödan av att resa

Jag har länge tänkt läsa något av reseskildraren Jenny Diski men det har helt enkelt inte blivit av. Inte förrän nu, då jag råkade hitta en av hennes böcker i återanvändningsrummet på jobbet. Jag är ju i hög grad en slumpläsare, som sagt.

Den bok jag snubblade över heter Den motvilliga resenären. I den skildrar Diski tre av sina resor, en till Nya Zeeland, en ut på den engelska landsbygden och en till svenska Lappland.

Det är fullt möjligt att just den här boken inte är den bästa inkörsporten till Diskis författarskap, åtminstone blev inte jag överdrivet entusiastisk. Långa stycken kändes lite småtrista. Upplevelserna i Lappland är säkert exotiska för engelska läsare, medan vi finländare har läst liknande skildringar av samernas liv otaliga gånger, sett det på teve och i många fall t.o.m. upplevt det själva.

Jag irriterade mig också på hennes ständiga betonande av hur hemskt och obekvämt det är att resa. Visst är det ju humoristiskt att en reseskildrare avskyr att resa, men det håller inte att bygga en hel bok kring.

Ändå glimtar det nog till ibland. Roliga formuleringar, underbara naturbeskrivningar, ett sympatiskt filosoferande kring åldrande och kroppsligt förfall. Jag kommer att läsa flera Diski, men kanske inte inom den allra närmaste framtiden.

J.K. Rowling i vuxenvärlden

Jag vet att det finns vuxna som läser Harry Potter, men jag hör inte till dem. Däremot var jag som säkert miljontals andra nyfiken på J.K. Rowlings första vuxenbok, Den tomma stolen.

Några speciella förväntningar hade jag inte, jag var beredd på precis vad som helst. Och det jag fick var en gedigen roman med spännande intrig och trovärdiga karaktärer. Inte så illa!

Den tomma stolen är en väldigt ambitiös roman. Författaren vill ge en bred bild av ett helt samhälle, av invånarnas inbördes relationer i en liten stad, och framför allt av det politiska beslutsfattandet. Det är inte alla dagar man läser en roman där handlingen kretsar kring fyllnadsvalet till ett kommundelsfullmäktige! Lyckas man göra det intressant så är man nog en skicklig författare. 

Och det är J.K. Rowling minsann. Jag tycker hon har lyckats i sitt uppsåt. Staden Pagford är levande och äkta, och många av karaktärerna är tagna på kornet. Livsvisdom saknas inte, och framför allt, det blir aldrig långtråkigt.

Krambambuli

Sigrid Backman räknas till de finlandssvenska klassikerna. Att läsa henne känns lite sorgligt - hon är så bra, och hon är så bortglömd. Hon dog år 1938, och i början av 60-talet gavs två av hennes romaner ut i nytryck - Ålandsjungfrun och Bostadsbolaget Sjuan i Lergränden. Och redan då, för femtio år sedan, stod det i förordet: Hennes små böcker står visst mest på antikvariatens hyllor och försvinner kanske småningom också från denna sista reträttplats på bokmarknaden.

Ålandsjungfrun utspelar sig namnet till trots i Östnyland. Den handlar om hur inbördeskriget drabbar en idyllisk liten by. Bostadsbolaget Sjuan igen handlar om invånarna i ett hus i Helsingfors, förmodligen Rödbergen där författaren själv var bosatt.

Böckerna känns fortfarande fräscha, som klassiker ska göra, personerna är äkta och man får en fascinerande inblick i finlandssvensk vardag för hundra år sedan. Här finns också roliga ord som jag minns  från min barndom och som inte längre används särskilt mycket, om alls - behej, krambambuli, nippertippa.

Att Sigrid Backmans romaner inte längre blir lästa på samma sätt som t.ex. Sally Salminens Katrina har kanske ändå sin förklaring i att de inte är så storslaget episka. De tar slut för snabbt. Läsaren skulle gärna ha följt personernas liv under en längre tid.

Klaustrofobisk seglats

Min farfar drunknade en stormig natt på 30-talet. Kanske den tragiska händelsen i släkthistorien förklarar min fascination för berättelser om dramatiska färder på det livsfarliga havet.

Och sådana finns det gott om.  Den senaste jag läst heter Gale och är skriven av den svenska romandebutanten Karl Eder. Boken handlar om fyra personer som seglar över Atlanten, och den lär bygga på författarens egna erfarenheter.

Gale är en roman i det lilla formatet, men den är intensiv och spännande. Det är inte bara havet som är farligt här - också den psykologiska utsattheten i den lilla båten blir ett allt större hot ju längre seglatsen framskrider. Som läsare drabbas man av en krypande klaustrofobi.

Jag läste ett par recensioner av boken i svenska tidningar och kunde konstatera att en del ansåg boken mästerlig, andra tyckte den var tråkig. Själv var jag oavbrutet fascinerad, både av berättelsen i sig och av det fina språket.

Ett äktenskap i kris

Vad jag vet är kvinnor kring 50-60 de flitigaste bokläsarna. Ändå finns det betydligt fler romaner som handlar om 30-åriga singelkvinnor på jakt efter en partner, än vad det finns romaner om mormödrar med krisande äktenskap.

Nu har jag i alla fall hittat en riktig godbit för femtiplussare - Torsdagarna i parken av Hilary Boyd. Den handlar om en 60-årig yrkeskvinna vars man blir väldigt besvärlig när han blir pensionerad. Boken är en bladvändare och jag kunde inte lägga den ifrån mig innan jag läst ut den.

Något skönlitterärt mästerverk kan man knappast ändå kalla boken. Jag irriterades av vissa alltför konstruerade svängar i händelseförloppet, och någon humor att tala om finns här inte. Men karaktärerna känns äkta och beskrivningen av det jobbiga äktenskapet är trovärdig. "Har kärleken ett bästföredatum?" frågas det på pärmen.

Vi får också veta att det är den brittiska författarens skönlitterära debut. En riktig fullträff!