Familjeproblem av sällsynt slag

Sällan stöter man på en bok som det är så svårt att skriva om som Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Nästan alla bloggare och recensenter som skrivit om den konstaterar samma sak.

Orsaken är inte att boken i sig skulle vara svår, men den är uppbyggd så att man först långt in i läsningen förstår vad den handlar om. Själva temat är ovanligt och skulle vara intressant att filosofera kring, men gör man det så kan man inte undgå att "spoila" boken, dvs förstöra läsupplevelsen för folk genom att avsjöja för mycket.

För egen del måste jag erkänna att mitt intresse för boken avtog en aning när jag fattade vad det hela gick ut på. Men visst är det en bok man gärna läser, den är humoristisk, den beskriver familjelivets svårigheter på ett medryckande sätt, person- och miljöskildringen sitter rätt bra. 

Ändå är jag inte helt övertygad. Själva "temat", som jag alltså inte ska nämna vilket det är, blir trots allt ganska ytligt behandlat. Författaren borde ha fokuserat mer på det. I stället kastas läsaren hit och dit, och belastas ställvis av ett irriterande pladder.

Med tidsmaskin till Fattigsverige

Vissa gamla böcker är som reportage från en svunnen värld. Att läsa Harry Martinsons Nässlorna blomma är som att  åka tidsmaskin till Fattigsverige. 

Boken är självbiografisk och handlar om Martinsons uppväxt som utarrenderat kommunalt fattighjon. Tre gårdar och till sist fattighuset självt beskrivs in i minsta detalj. Människor, djur, miljöer, allt blir tydligt för läsarens blick.

Även om Martinson försöker undvika att låta självömkande är det klart att berättelsen är oerhört gripande. Ett barn som växer upp utan kärlek och utsätts för ständigt våld betraktas i våra dagar som ett barnskyddsfall, men på den här tiden tycks det som vi idag ser som anständighet och humanism inte ha varit något man brydde  sig om.

Nog är det smått otroligt att Sverige på bara hundra år har gått från omänsklighet i den här skalan till  dagens moraliska medvetenhet.

Nässlorna blomma är också skönlitterärt en fin upplevelse. Författaren har ju fått Nobelpriset. Särskilt imponerad är jag över kombinationen av ett glasklart berättande där läsaren aldrig behöver fundera på vad som egentligen avses, samtidigt som poesin flödar. Lite trögt kommer boken igång men sedan är det full fart hela vägen. Stor litteratur håller för tidens förändringar. 

Varför blev farmor och farfar nazister?

Nej, inte ytterligare en högklassig prisbelönt bok utan liv, tänker jag en bra bit in i Jupiters öga av Oline Stig. Och det räcker verkligen farligt länge innan romanen lyfter. Men i det här fallet lönar det sig att kämpa, för när romanen äntligen tar fart så gör den det med besked, och därefter kan man inte sluta läsa.

Jupiters öga bygger på verkligheten. Författaren får reda på att hennes farföräldrar blev medlemmar i det norska nazistpartiet år 1942, mitt under brinnande krig. Hon besluter sig för att försöka förstå varför de gjorde ett sådant val.

Romanen är uppbyggd på ett ganska speciellt vis, fiktiva avsnitt varvas med rapporter om författarens sökande i arkiv och hennes funderingar kring nazismen överhuvudtaget. Jag tycker det funkar bra, förutom i ett fall som känns ganska trist för läsaren. Då avslöjar författaren nämligen att en av personerna är helt påhittad. Det ville jag verkligen inte veta mitt under pågående läsning! Gärna efteråt förstås, i en intervju till exempel.

Nå, det var en liten om än förarglig detalj. I övrigt är Jupiters öga en otroligt färgstark, spännande och intellektuellt utmanande bok. Särskilt nu under pågående flykting- och rasistdebatt känns den rykande aktuell, fastän den kom ut redan 2010. Själv har jag vetat väldigt lite om Norge under kriget, så också den biten blev en riktig aha-upplevelse.

Succéförfattare tappar greppet

Visserligen är verkligheten underbarare än dikten och i princip kan vad som helst hända. Men när en bok börjar smaka konstruktion ryggar jag tillbaka. En kvinna som först efter fyra års äktenskap avslöjar för sin man att hon har en mor i livet, till exempel. Låter inte alls trovärdigt i mina öron.

Det finns en hel del annat mindre smickrande att säga om När förnuftet sover av Inger Alfvén. I min ungdom var Alfvén omåttligt populär. Jag läste allt hon skrev och älskade det, börjande från Dotter till en dotter från 1977. Nu har jag inte läst henne på kanske tjugo år och tänkte det var dags att återuppta bekantskapen. Men har hon tappat greppet?

Boken handlar om en åldrande kvinna som faller och behöver hemhjälp. Hennes man är författare och kämpar med sin bok. Huvudpersonerna är riktigt knoppiska för att använda en hederlig finlandism, och man har svårt att förstå att de står ut med varandra. Boken känns alltför utdragen och pladdrig, först mot slutet börjar den ta sig en aning.

Psykologiskt finns här för all del vissa snuttar som känns spännande och äkta - som då båda makarna drabbas av en - naturligtvis helt hopplös - förälskelse i den unga flyktingkvinna som blir hustruns hemvårdare. Också avsnitten där författaren kämpar med sin skräck för åldrande och död känns relevanta.

Men i övrigt vågar jag inte rekommendera den här boken. Folk har så ont om tid så man vill ju inte lura nån att läsa något som inte känns livsnödvändigt.

Inte världens bästa Stockholmsskildring

Ambitiöst är ordet.  Louise Boije af Gennäs Stockholmsskildring Högre än alla himlar är första delen i en trilogi som ska omspänna hela 00-talet. Jag vet inte hur det har gått med de två övriga delarna men jag har nu läst del 1 på 500 sidor som kom ut 2010.

Början på boken är otroligt tråkig och fick mig att tveka. Men det blev snabbt bättre och ganska snart lärde jag mig att hålla reda på personerna. Visserligen kommer det snart nya downperioder i berättandet, men emellanåt känns texten igen fräsch och till och med lite gripande.

Att boken är tänkt som en tidsskildring framgår av att decenniets alla stora händelser finns med och påverkar huvudpersonerna. Men också deras privatliv beskrivs förstås. De är alla överklass eller övre medelklass men någon klasskildring är boken inte. Huvudpersonerna diskuterar och filosoferar, men sällan just om klassfrågan.

I princip gillar jag boken. Här finns lite Stockholmsatmosfär, här finns lite sorglös inrednings- och matlagningsporr, här finns tidvis nästan djupsinniga diskussioner, här finns smånostalgiska tillbakablickar på ett decennium som på många sätt var dramatiskt.

Men något irriterar. Huvudpersonerna kommer en inte in på livet, de förblir teoretiska konstruktioner. Diskussionerna blir ofta träiga och abstrakta. Humor saknas. Skillnaden mellan god och dålig underhållningslitteratur är svår att definiera, man bara känner den i ryggmärgen. Boken har också fått dåliga recensioner. Faktiskt tråkigt att författarens ambitiösa projekt inte riktigt ser ut att ha lyckats.

En lesbisk Dostojevskij

Det känns som att jag mest har klagat på det jag läst denna sommar. Men nu blir det lovord. "Jag kan inte komma på en enda negativ sak att säga om boken" står det i ett recensionscitat på pärmfliken, och jag instämmer.

Hyresgästerna av Sarah Waters handlar om en tidigare välbärgad familj som förlorat sin förmögenhet och tvingas ta hyresgäster, ett ungt par. Dottern i familjen och den kvinnliga hyresgästen blir förälskade. Det hela utspelar sig i London på 1920-talet, då lesbisk kärlek ännu var oacceptabelt.

Mer än så säger jag inte om intrigen eftersom det handlar om en spänningsroman.  Samtidigt håller boken ändå hög litterär kvalitet. Allt sitter rätt - personpsykologin, de historiska miljöerna, den otroligt skickligt uppbyggda intrigen.

Boken har dessutom en moralisk dimension som emellanåt för mina tankar till Dostojevskijs Brott och straff. Mycket riktigt har författaren också jämförts med Dostojevskij.

Trots 600 sidor kändes boken inte för lång. Ett mästerverk, helt enkelt.

Träig släktskildring

Jag har grubblat en del på varför jag har så svårt med Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. I princip är det en bok jag borde gilla, en brett upplagd släktskildring med ett myller av karaktärer. Miljön är en bruksort med allt vad därtill hörer av klassklyftor och brist på jämställdhet, högst intressant med andra ord.

Ändå är det utan entusiasm jag fortsätter läsa boken. Jag läser ut den närmast av nyfikenhet på om den inte i något skede trots allt ska öppna sig för mig. Men det gör den inte. Varför?

För det första känns personerna i boken underligt abstrakta. De har visserligen egenskaper och karaktärsdrag, men ändå är de suddiga i konturen. När de råkar ut för tragedier är jag därför totalt oberörd. Till saken hör att samtliga karaktärer verkar lida av något slags depression. Det ligger en dyster stämning över hela boken som gör att den känns tung och otillgänglig.

För det andra är boken på tok för mångordig. Här finns långa stycken som man i praktiken bara skummar eftersom de känns fullkomligt onödiga. Kvasifilosoferande som inte säger något alls. Slumpmässigt slår jag upp första bästa sida och hittar genast ett typiskt citat: "Det är inte slöseri att göra sig av med sådant som hindrar en människas framfart. Det är motsatsen. Man har till exempel inte en matsalsmöbel eller ett bokskåp framför dörren, det skulle betraktas som vansinne." Hmm? Varför vill författaren belasta läsaren med sådana självklarheter?

Ett par gånger kommer berättelsen in på spår som väcker mitt intresse, till exempel den unga kvinnan som till synes medvetet låter sig misshandlas av sin blivande make. Men så fort det gnistrar till glider författaren redan över på följande person, utan att på minsta sätt tillfredsställa läsarens nyfikenhet.

Trots mina invändningar har boken fått pris och goda recensioner, så den måste ha något som jag inte lyckades upptäcka.

Orden som befriar

Orden som befriar var boken som alla kvinnor läste på 70-talet. Jag läste den också och minns att den gjorde ett djupt intryck på mig. Trots det hade jag nästan helt glömt vad den handlade om, konstaterade jag när jag råkade få syn på den på en loppis. Dags för omläsning.

Marie Cardinal, bokens författare, växte upp i Algeriet då landet ännu var en fransk koloni. Familjen tillhörde överklassen och tvingades flytta till Frankrike då Algeriet blev självständigt. Tyvärr finns Cardinal inte längre ibland oss, hon dog redan 2001.

Orden som befriar sägs vara självbiografisk, men efter de senaste årens Knausgårdsdebatt är man ju inte längre säker på vad som är verkligt och vad som är fantasi eller förvrängda minnen i böcker av det här slaget. Hur som helst handlar boken om Cardinals sju år i psykoanalys, och den känns onekligen i högsta grad självupplevd.

Den röda tråden är som så ofta skildringen av den kyliga och stränga modern, som inte förmår älska sin dotter. Temat kan låta uttjatat, men berättelsen känns absolut fräsch. Språket är starkt och övertygande.  Alltihop inleds dramatiskt med att Cardinal håller på att förblöda -  en åkomma som visar sig vara helt och hållet psykosomatisk.

Jag sögs direkt in i texten och kunde inte släppa boken innan den var slutläst. När man läser en bok av den här kalibern förstår man varför somliga böcker blir klassiker.

Deckare med budskap

Katarina Wennstam är en av otaliga svenska deckarförfattare som jag hade tänkt strunta i. Men så var det en FB-vän som tyckte att hon inte är någon vanlig deckarförfattare, och jag beslöt att kolla upp henne. Först läste jag debutromanen Smuts från 2007.

Och Smuts höll mig verkligen i spänning från första sidan till den sista. Boken handlar om prostitution och människohandel och är oerhört skickligt skriven. Den är helt enkelt omöjlig att lägga ifrån sig - inte bara för den spännande intrigens skull, utan också för att den är så verklighetstrogen och psykologiskt gedigen. Egentligen är den ännu mer fenomenal som äktenskapsskildring än som "spänningsroman".

Smuts gav alltså mersmak. Följande bok av Wennstam heter Dödergök och handlar om en polis som misshandlar sin hustru till döds.

Här sa det sedan stopp. Där debutromanen hade känts äkta kändes den här som raka motsatsen. Krånglig, artificiell intrig, människor som beter sig konstigt. Dessutom är den oändligt lång och full med motbjudande detaljer. Också författarens budskap till läsaren blir alltmer tröttande. Män är förtryckare. Gäsp.

Jag vet att Wennstam har gett ut fler böcker efter de här båda, men för min del var det nu finito med henne.

Arvsskiften, gamla hus, släkthemligheter

Elsie Johansson var i ett skede en storfavorit. Hennes trilogi om Nancy var underbar. Men hennes senaste böcker har inte varit något vidare, och Sagas bok från 2014 gillar jag inte alls.

I princip intresserar bokens tema mig. Arvsskiften, gamla hus, släkthemligheter, det är riktigt min melodi. Mitt eget liv är fullt av just sådana fenomen. Men den här gången krånglar författaren till det alltför mycket. Texten är pratig och artificiell. Man tror inte alls på själva storyn, inte för att den skulle vara direkt osannolik, utan för att den är så töntigt skildrad.

Ibland vaknar mitt intresse ändå upp, till exempel då det handlar om renoveringen av den gamla släktgården. Helst skulle hela boken ha fått handla om renovering. Ok, jag vet  - jag lider för tillfället av så kallad stugböbighet, på finska mökkihöperyys.

På plussidan i boken kan man ändå räkna en viss charm och poesi i beskrivningen av det svenska glesbygdslandskapet.

Stormskärs Maja i Norge

De flesta av oss med rötter i skärgården har väl en viss förkärlek för skärgårdsromaner. Allt är så välbekant, den karga naturen, stormarna, båtarna, fiskafänget. Det är sina egna förfäders historia man läser när man läser Stormskärs Maja, eller varför inte en norsk motsvarighet - De osynliga av Roy Jacobsen.

De osynliga skiljer sig ändå en del från den traditionella skärgårdsromanen. Jag väntar till exempel hela tiden nervöst på den ofrånkomliga drunkningsdöden - som dock till min glädje uteblir.

Romanen lär ha blivit väldigt populär både i Norge och Sverige. Själv är jag inte helhjärtat förtjust. Jag gillar beskrivningen av naturen och vädret, men personskildringen känns ytlig. Människornas tankar, känslor och samtal bara antyds, kargt och poetiskt visserligen, men samtidig oengagerande och alltför kyligt för min smak.

Någon stor läsupplevelse blev De osynliga inte för mig, trots det välbekanta temat.

Sidvändarterapi

Vilken underbar bok! Jag har alltid varit intresserad av psykoterapi så det här är rena drömmen för mig. En roman som från första sidan till den sista handlar om terapi i olika former.

Fuskaren som försvann av Per Naroskin handlar om en psykoterapeut som dels tar emot klienter, dels går på vidareutbildning. Att få sitta som en fluga i taket under en terapisession är fascinerande. Författaren är själv terapeut och texten känns absolut trovärdig. Som roman är den dessutom spännande med en fängslande intrig, den är välskriven, rolig, lättläst.

Mest sympatiskt är kanske att författaren är så totalt opretentiös. Han krånglar inte till det, han briljerar inte med sina kunskaper. Språket är omsorgsfullt men enkelt, människoskildringen är rakt på sak utan att ändå kännas ytlig.

En extra pluspoäng får författaren för att det inte klichemässigt visar sig ligga incest i barndomen bakom alla problem och trauman!

Sidvändarterapi, har en recensent kallat boken. Och det är just vad den var för mig.

Dysterkvistarnas Norrland

Konstigt. Ida Linde tycks ha skrivit hela fem böcker bakom min rygg innan jag upptäckte henne på Hammarlands bibliotek.

Lindes senaste roman Norrut åker man för att dö inleds med att ett ungt par slumpmässigt skjuter ihjäl tre personer. Sedan handlar det om människor som på olika sätt berörs av morden, släktingar och bekanta till offren och förövarna.

Konceptet där en händelse eller plats fungerar som sammanhållande länk för olika berättelser kan funka hur bra som helst. Särskilt på film brukar det vara lyckat. Men i det här fallet funkar det inte alls. Berättelserna känns lösryckta och personerna likgiltiga.

På plussidan noteras i alla fall författarens personliga språk. Men ibland blir det krystat. Vad betyder till exempel det här: "De levande behöver så lite. De döda nästan allt." Risken med att uttrycka sig fyndigt är att det bara blir meningslöst.

Som Norrlandsskildring är romanen klichemässigt fokuserad på elände. Mörker, kyla, ensamhet, depression etc. Igen förundrar jag mig över att världens mest välmående land lyckas åstadkomma så gnälliga författare.

Beckomberga - en bok om människans lidande

Sara Stridsberg hade jag redan avslutat min relation med eftersom jag inte klarade av att läsa hennes krångliga romaner. Men när jag hörde att hon skrivit en roman om det legendariska mentalsjukhuset Beckomberga beslöt jag mig för ett nytt försök. Psykisk sjukdom har alltid intresserat mig.

Beckomberga - ode till min familj har höjts till skyarna av kritiken, och jag instämmer. Boken är både vacker och sympatisk. Det är faktiskt helt häpnadsväckande hur inkännande författaren beskriver patienterna på sjukhuset. De är inte konstiga, inte obegripliga, inte motbjudande. De är människor. Boken är skriven med tvättäkta empati.

Någon socialrealism är det inte frågan om, temat till trots. Och visst kommer jag på mig med att emellanåt undra: hur var det på riktigt? Stridsbergs stoff kunde i andra händer ha blivit rena socialmisären. En far som ideligen hotar att begå självmord. En dotter som ensam besöker pappa på mentalsjukhuset, år efter år.

Dessutom finns här händelser som om de verkligen hade inträffat på ett svenskt mentalsjukhus skulle bli rena guldgruvan för den grävande journalistiken: En hustrumördare på permission som har samlag med en minderårig. En läkare som nattetid festar vilt med sina svårt sjuka patienter.

Men som sagt, detta är inte en bok där författaren upprörs och moraliserar. Detta är poesi. Här beskrivs människans lidande, inte hennes ondska.

Den sanna historien om en massmördare

Tidigare blandade jag ihop de två amerikanska författarna Jayne Anne Phillips och Joyce Carol Oates. Liknande namn och liknande sätt att skriva, tyckte jag. Men av Phillips har jag inte läst något på kanske tjugo år. När jag nu återupptar bekantskapen med henne känns hon inte alls som en författare i klass med nobeltippade Oates.

Phillips senaste roman Historien om Quiet Dell handlar om en solochvårare som nästlade in sig hos medelålders änkor och sedan mördade dem, i ett fall även änkans barn. Romanen bygger på verkliga händelser i USA på 1930-talet. Fiktiv huvudperson är en kvinnlig journalist som rapporterar om rättegången mot mördaren.

Storyn är naturligtvis intressant men Phillips lyckas inte levandegöra de berörda personerna. Den mördade barnfamiljen stiger aldrig fram ur de gulnade tidningsartiklar där författaren förmodligen hittat den. Och psykopaten själv förblir en ondskefull gåta som läsaren inte får minsta grepp om.

Underligt oberörd läser man denna fasansfulla berättelse. Den fiktiva kärlekshistorien känns dessutom irriterande påklistrad, och irriterande är också beskrivningen av hur journalisten jobbar - i strid med alla journalistiska grundregler. Fast det kan i och för sig vara så journalister gjorde på den tiden, vad vet jag.

Att vara 60

Själv är jag inte riktigt ännu där men snart nog. Fyller 60 om några år.

Så det föll sig helt naturligt att köpa Cecilia Hagens essäbok Kulla-Gulla stretar vidare när jag fick syn på den på Emmaus. Den handlar om att vara kvinna och 60. Visserligen var jag inte så jätteförtjust i Hagens förra där Kulla-Gulla var i klimakteriet. Den läste jag ifjol, så den hade ju många år på nacken och kändes föråldrad.

Den här är från 2008 och känns betydligt fräschare. Kanske Hagens humor bättre kommer fram här. Hon berättar en hel del anekdoter från sitt spännande liv i den svenska kultureliten, och fokuseringen på åldersfrågan känns inte så dominerande som i den förra.

En del känns lite tjatigt och kunde med fördel ha strukits, men i det stora hela är det en rolig och underhållande bok som jag läste i ett nafs. Lite påminner Hagens sätt att skriva om Merete Mazzarellas, fast Hagen är ytligare.

Om en argsint finlandssvensk pappa

Jag har läst Ann-Mari Lindbergs tidigare böcker med förtjusning och därför blev jag väldigt glad när jag råkade sitta bredvid henne på teatern och hon berättade att hon har gett ut en bok till. Jag hade inte läst den, och hon lovade skicka den till mig. Ibland har man tur!

Boken är en barndomsskildring med titeln Pappa vet bäst. Det är inte frågan om en roman utan snarare en memoar, där Lindberg berättar om hur hon och hennes sex syskon växte upp i arbetarstadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Pappan som hade jobbat sig upp och blivit förmögen var en hetlevrad och auktoritär person, vilket gjorde barnens tillvaro högst besvärlig. Någon eländesskildring är boken ändå inte. Också pappans bättre sidor får utrymme i berättelsen.

Precis som Lindbergs tidigare böcker är också den här medryckande, lättläst och charmig. Författaren har en härlig humor och en alldeles speciell personlig berättarstil som jag som sagt är väldigt tilltalad av. Lite djupare tycker jag ändå hon kunde ha gått in på familjens uppenbara problem och svårigheter. I sina tidigare böcker har hon visat att hon är en mästare på att skildra traumatiska livserfarenheter.

Men på det hela taget alltså en läsvärd bok - inte minst lokalhistoriskt sett. I paketet som Lindberg skickade mig fanns också kopior på tre mycket välvilliga recensioner. Men Hbl lär inte ha recenserat boken som kom ut år 2013. Det var författaren ledsen över.

Svensk och rysk kulturgrädda

Om man har varit kompis med Nobelpristagaren Joseph Brodsky och med poeten Majakovskijs älskarinna Lili Brik, om man har fått ett antal målningar av den legendariska modernisten Kazimir Malevitj i present och smugglat ut dem ur Sovjetunionen, och om man dessutom är bästis och bundis med halva Svenska Akademien - ja då finns det väl rätt goda förutsättningar för en intressant självbiografi!

Bengt Jangfeldt blev som ung intresserad av det ryska språket och kom sedan att vistas mycket i Sovjetunionen. Hans självbiografiska bok En rysk historia handlar till stor del om alla de kulturpersonligheter han träffat, främst i Sovjetunionen (och sedan Ryssland) men också på annat håll.

Boken är tjock, nästan 500 sidor, men man läser den i ett nafs. Den är så spännande, så rolig, så underhållande och samtidigt så full av lärdom och livserfarenhet att man bara slukar den. Dessutom ger den en otroligt fascinerande inblick i det svunna Sovjetunionen.

Jangfeldt har tidigare skrivit flera biografier, bland annat om Raoul Wallenberg, och ett par gånger har han belönats med Augustpriset. För mig var den här ryska historien ändå första bekantskapen med hans verk. Vilken beläst och kunnig kulturpersonlighet!

Men Jangfeldt är inte bara kunnig, han hyser också en djup kärlek till det ryska. Boken som är alldeles pinfärsk utmynnar därför i en sorg och uppgivenhet över utvecklingen i Ryssland idag. Han förebrår sig att han låtit sig förblindas av önsketänkande - för visst har han ju hela tiden sett vad som var att vänta. "Hjärtat ville inte fullt ut acceptera det som ögat och hjärnan registrerade."

Men boken handlar som sagt också om annat än Ryssland. Jangfeldt är en gudabenådad berättare. Han kan beskriva arkivforskning så att det blir rena thrillern. Sällan är väl kulturhistoria så här underhållande!

Heidi hade rätt

Jag minns att jag tyckte Heidi Hautalas pamflett Venäjäteesit kändes onödigt negativ och pessimistisk då den kom ut år 2008.

Nu fick jag syn på boken i hyllan samma dag som det kom fram att Hautala finns på Rysslands svarta lista över personer som inte beviljas inresa i landet. Nyfiket bläddrade jag lite i den och plötsligt hade jag läst den helt och hållet.

Den här gången förefaller den inte det minsta pessimistisk, tvärtom. Den bild av Ryssland som Hautala målade upp redan år 2008 känns idag fullkomligt realistisk. Förtrycket av oppositionen, de politiska morden, paranoian för utländska agenter, osv. Alltihop fanns där redan då, för den som vågade se. Heidi hörde till de få som vågade.

Sorgligt nog känns de demokratifrämjande metoder som Hautala räknar upp i slutet av boken närmast omöjliga i dagens Ryssland. Som att vi borde stöda Rysslands medborgarorganisationer och demokratiska partier. Finns det ens sådana längre?

Moskva, jag älskar dig inte

Jag vet inte om Sergej Minajev har inspirerats av den ryska klassikern Tolv stolar, där huvudpersonerna jagar en förmögenhet som har gömts i en stolsits. Åtminstone kom jag att tänka på den när jag läste Minajevs satir Moskva, jag älskar dig inte. I den jagar huvudpersonerna en förmögenhet i en portfölj. Nästan ett århundrade skiljer de två böckerna åt, men den fartfyllda satiren och samhällskritiken är densamma. Minajevs bok är ändå betydligt mörkare i tonen.

Jag brukar klaga på att det är svårt att få tag på rysk skönlitteratur (i översättning) som utspelar sig i nutid. Minajevs roman från 2012 är troligen den första ryska bok jag läst där ordet Facebook förekommer. Någon realistisk vardagsskildring av rikssvensk typ är det ändå absolut inte frågan om, utan det är nattsvart satir för hela slanten.

Jag gillar visserligen författarens humor, men jag trivs inte alls med den kalla stämningen i boken. Personerna skildras fragmentariskt; skurkar, mördare, prostituerade, knarkare passerar revy i en aldrig sinande ström. Korruption och gangsterism präglar samhället. Om det verkligen går till så här i Moskva förstår man bra att författaren inte älskar staden.

Ett korn av sanning ligger det antagligen i beskrivningen. Åtminstone förefaller dagens Ryssland inte vara någon humanismens högborg. Romanens titel skulle kunna passa in på en bok av helt annat slag som jag läste ungefär samtidigt - Kalle Kniiviläs fantastiska reportagebok Krim tillhör oss.

Kniivilä åkte omkring på Krim strax efter annekteringen och talade med massor av människor som alla ger sin syn på det skedda. Den bild man får av händelseförloppet och hur det drabbat de berörda är fasansfull.  Moskva, jag älskar dig verkligen inte efter att ha läst detta. Men vilken otrolig journalistisk insats Kniivilä har gjort. I den här boken susar historiens vingslag.

En hemmafru jag känner

Nu har jag läst sista delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. De tidigare delarna läste jag när de kom ut, vilket redan är några år sen.

Det känns som att det inte skulle finnas så mycket att säga om trilogin. Allting har liksom redan sagts, den har höjts till skyarna, del tre blev belönad med Augustpriset. Det är bara att instämma i berömmet.

Böckerna handlar om livet i Sverige på 40- och 50-talen, sett ur tvåbarnsmamman Majs synvinkel.
För mig är Maj en känd figur - kvinnor som henne minns jag från barndomen, kvinnor som satte en ära i att kunna baka, laga mat, sköta ett hushåll. Böckerna kretsar kring vardagslivet, de små detaljerna som livet sist och slutligen är uppbyggt av.

I bokcirkeln tyckte en del att särskilt del tre blev lite väl utdragen, rentav tjatig. Själv hade jag inga problem med den, jag slukade den precis som de två tidigare.

I mina ögon är trilogin inget mindre än ett mästerverk. Psykologiskt och historiskt är den trovärdig in i minsta detalj, dramaturgiskt fungerar den också. Den är spännande, gripande, men inte sentimental. Kort sagt, den är fantastisk.

En mardrömslik babujska

Kan just undra vad dagens ryska regim skulle tycka om Pavel Sanajevs debutroman, som på finska heter Haudatkaa minut jalkalistan taakse, ifall den kom ut nu. När den utkom år 1996 rådde det ett friare klimat i Ryssland, idag ska konsten vara uppbygglig. Svordomar är till exempel förbjudna. I Haudatkaa minut... vimlar det av svordomar och andra fula ord, och till råga på allt handlar boken om ett psykiskt misshandlat barn, vilket förmodligen inte heller är något populärt tema i dagens Ryssland.

Boken utkom på finska ifjol, men någon skildring av dagens Ryssland är den alltså inte, utan det är frågan om en sovjetisk barndomsskildring.

Det tog ett bra tag innan jag fick något grepp om boken. Först tyckte jag bara den var extremt underlig. Bokens huvudperson, en sjuårig pojke, bor hos sin mormor och träffar sin mamma bara ett par gånger i månaden då hon kommer och hälsar på. Det underliga i boken är beskrivningen av mormodern, som grälar, vrålar, svär, förolämpar folk till höger och vänster, till och med flyger på dem rent fysiskt. Det finns inga försonande drag hos henne, hon är ett monster. Och visst, hon har en diagnos - men inte heller det väcker läsarens medkänsla.

Till en början är texten smått humoristisk i sin absurdism, men det är en humor som börjar kännas alltmer malplacerad. Barnmisshandel är ju faktiskt inte särskilt roligt. Men mitt i allt vänder det, omärkligt övergår absurdismen i traditionell realism, och då gnistrar det till. Plötsligt är man tagen, omskakad, berörd.

Slutintrycket är att boken trots allt blir en träffande skildring av livet tillsammans med en psykiskt labil person. Den är ställvis lysande, men lite för ojämn för min smak.

Feminist och humorist

Caitlin Moran har hört till de där författarna som figurerar i utkanten av mitt medvetande, försedda med stämpeln Borde kanske nångång... Vanligen krävs det ett ingripande av slumpen för att jag verkligen ska ta itu med en sådan författare, och det skedde nu. Jag hittade Konsten att vara kvinna på en loppis på Åland. "Jag kom inga igenom ens första kapitlet", meddelade försäljaren.

Annorlunda gick det för mig, jag sträckläste nämligen boken praktiskt taget på stående fot. Det är frågan om ett slags blandning av självbiografi och essä, där varje kapitel tar upp olika aspekter av kvinnors liv, som utseende, förälskelse, yrkesliv. Det låter kanske lite jämtjockt men det är det inte, för boken är helt osannolikt rolig, full av dråpliga one liners.

För en nordisk kvinna är boken ändå ingen bibel. Uppenbarligen har vi kommit en bra bit längre på jämställdhetens väg än vad man gjort i Storbritannien.  De exempel på sexism Moran tar upp har åtminstone jag ytterst svårt att tänka mig i finländska förhållanden - eller vad sägs om mannen som placerar en ask med tamponger på sin kvinnliga kollegas bord med orden: "Du verkar så labil så jag tänkte att du behöver de här."

För min del blir behållningen av boken snarare humorn än jämställdhetsfunderingarna, som i mina ögon ibland är ganska nattståndna. Överhuvudtaget känns mycket av resonemangen främmande för en nordbo.

Men Morans definition av feminism gillar jag: "Alla är schyssta mot varann.". I fallet Toimi Kankaanniemi har frågan ställts om han gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier eller inte. Med hjälp av Morans metod skulle frågan vara enkel att besvara: Om kvinnorna i fråga upplevde Toimis sms som oschyssta, då var det frågan om sexism.

Ett fyrverkeri av vidrighet

Trots att jag alldeles nyligen sågade Martina Montelius bok om kulturtanter tycks hennes författarskap ändå intressera mig på något vis. Eller varför gav jag inte upp utan lånade också hennes debutbok Främlingsleguanen?

Boken handlar om en femåring som övergivits av sina föräldrar och bor ensam hemma med sitt sällskapsdjur, en leguan. Precis som i Oscar Levertins vänner luras man först att tro att det handlar om humor, språket är underfundigt och det finns gott om roliga formuleringar. Men snart börjar ångest och äckel allt mer dominera berättelsen för att tills sist utmynna i ett riktigt fyrverkeri av vidrighet.

För min del är Martina Montelius nu avklarad, jag får faktiskt inget ut av den här typen av absurd äckel- och ångestlitteratur. Det enda jag oförbehållsamt gillar i hennes författarskap är det fyndiga språket.

En aning förvånad är jag över att recensentkören i Sverige enstämmigt har höjt boken till skyarna. Också bokbloggarna tycks ha varit förtjusta. Att få livet att framstå som motbjudande, ohyggligt och obarmhärtigt är tydligen något som möts av respekt och beundran i Sverige, världens tryggaste och mest jämlika land.

Påverkad av den pågående Knausgård-debatten måste jag väl tillägga att jag inte alls tror att Martina Montelius själv skulle vara vidrig och pervers bara för att hennes bok är det. Inte heller tycker jag att man ska låta bli att skriva om det vidriga och perversa. Men gör man det utan minsta glimt av hopp intresserar det inte mig. Det blir ensidigt och skevt. Det blir effektsökeri. Det blir falskt, helt enkelt.

Gubbsjuka

Som jag tidigare nämnt är jag slumpläsare. Mitt bokval styrs ofta av slumpen. Knappast skulle jag till exempel just nu ha läst Jan Myrdals Gubbsjuka från 2002 om jag inte av en ren slump hade träffat hans hustru Andrea i Stockholm.

Andrea Gaytan Myrdal är en person med en utstrålning och karisma som man inte är van vid här i vårt inåtvända Finland. Jag fascinerades av hennes livfulla beskrivning av sin trettio år äldre make, den kände författaren. Lite googlande gav vid handen att Andrea finns med i den självbiografiska boken Gubbsjuka, så den ville jag absolut läsa.

När Myrdal skrev boken var han kring 75 år gammal. Boken handlar i hög grad om åldrande, men den är ingen eländesskildring. Texten är svalt analytisk, ofta kryddad med torr humor. Det handlar om åldrande ur samhällelig synvinkel, ur medicinsk synvinkel, ur erotisk synvinkel, etc.

Uppenbarligen är jag själv, 56, tillräckligt gammal för att vara intresserad av temat, för jag sträckläser och är oavbrutet road. Gubbsjuka är ställvis lite snårig, men som helhet både intelligent och medryckande läsning.

Fastän Myrdal tillhör en äldre generation än jag tycks vi ändå ha en del gemensamt i vårt kulturella bagage. Bland annat återger Myrdal Topelius berättelse från 1866 om farfar som tvingades äta vid gristråget. Just den berättelsen gjorde ett outplånligt intryck på mig som barn. Den handlar om farfar som är så gammal att han inte kan äta utan att spilla på sig, och då sätter de elaka släktingarna honom i hörnet där han får äta ur samma tråg som grisarna.

Myrdal berättar också i boken om sin enorma boksamling, som han oavbrutet utnyttjar. Ingen tvekan om att han är obegripligt beläst. Det slår mig att få människor nuförtiden, hur intellektuella de än är, verkligen är genuint belästa.

Det finns så mycket av allt, så många böcker, så många tidningar, för att inte tala om hela internet som är fullsmockat med saker man skulle vilja läsa. Vem hinner, vem orkar, vem har ens längre en uppfattning om vad man borde ha läst? Jag befarar att en gammaldags beläsenhet av Myrdals kaliber är ett försvinnande fenomen.

Hela Myrdal är för övrigt i sig ett fenomen, men inte ett försvinnande sådant, verkar det som. Vid 88 års ålder är han fortfarande i full fart. Jag läste precis en välskriven artikel av honom i senaste numret av Nya Argus!

Norsk absurdism

Det var längesen jag läste Erlend Loe, men nu var det dags igen - Doppler, från 2004.

Doppler är en mycket liten och mycket lättläst roman. Den handlar om en man som tröttnar på civilisationen och flyttar ut i skogen där han har en älg som bästa kompis.

Det är alltså inte frågan om någon realism här utan en absurd fantasi med inslag av samhällskritik. Jag som gillar studentikos humor uppskattar tokroligheterna i boken. Jag gillar också författarens festliga sätt att driva med olika kulturella fenomen:  tevens barnprogram, lokalmagasinet Norge runt som är bekant också för Yle fems tittare, megafilmen Sagan om ringen, etc.

Funderingarna kring prestationskrav och duktighet känns däremot inte så originella. I och för sig är det ju alltid trevligt att lite reflektera kring vad man egentligen håller på och gör med sitt liv...

Risken med absurda romaner är att roligheterna går till överdrift och det hela börjar gå på tomgång. Ett exempel är den populära Hallonbåtsflyktingen som i mitt tycke var alltför tillspetsad för att vara rolig. Lite lika känns det nu, men Doppler är helgjutnare. Så pass bra tycker jag om den att jag gott kan tänka mig att läsa uppföljaren Volvo lastvagnar.

En onödig översättning

Mina möten med de verkliga författarna är en lockande titel för en bokälskare. Upplägget i boken är skojigt - en författare fabulerar om sina verkliga eller inbillade möten med andra författare.

Boken är skriven av dansken Claus Beck-Nielsen, som jag inte kände till från förut. I Danmark är han förmodligen kändare än i Svenskfinland. Däremot har jag nog hört talas om och till och med läst några av de författare han skriver om, Peter Hoeg förstås, Ib Michael, Klaus Rifbjerg.

Jag tror ändå att man borde känna till dansk skönlitteratur betydligt bättre än vad jag gör för att riktigt kunna förstå och uppskatta boken. Ofta får jag en känsla av att Beck-Nielsen driver med och kanske till och med är rätt elak mot sina kolleger, men jag kan inte veta hur elak han är, och varför.

Nu blir behållningen av boken rätt sporadisk. Vissa avsnitt glimtar till, det kan vara en ironisk formulering om hur klichémässigt författarlivet beskrivs i medierna, det kan vara en humoristisk iakttagelse till exempel på en förlagsfest. Eller det kan vara en isande kuslig skildring av ett bordellbesök, hu! De här korta glimtarna visar att Beck-Nielsen förvisso är en skicklig författare, och i princip gillar jag den absurda humor som boken är fylld av.

Men det mesta i boken rinner ändå ut i tomma intet, dels kanske därför att man inte känner till författarna det handlar om, dels därför att alltihop mest är en totalt ostrukturerad medvetandeström. Guldkornen drunknar i strömmen.

I bokcirkeln  undrade vi varför boken överhuvudtaget har översatts till svenska, och vi förvånade oss storligen över att den varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

En saga från Turkiet

Jag minns Låt tistlarna brinna som en stor läsupplevelse från ungdomen. Jag var faktiskt helt övertygad om att Yasar Kemal hade fått Nobelpriset - men lite googlande visar att han aldrig fick det även om han var ständigt Nobeltippad. Jag ser också att han avled alldeles nyligen, 92 år gammal.

Hans roman Med dina ögon, Salih är av betydligt mindre format än giganten Låt tistlarna brinna. Jag hittade den på bibbans cirkulationshylla, och tog den med mig just på grund av det lämpliga handväskformatet.

Romanen handlar om en elvaårig pojke i en fiskeby. Han hittar en mås med bruten vinge, och handlingen kretsar i hög grad kring pojkens försök att få fågeln frisk så att den kan flyga. Samtidigt presenteras en myllrande skara bybor, och alltihop beskrivs på ett vackert, poetiskt språk.

Ja, det låter ju bra. Ändå griper berättelsen inte alls tag i mig, av flera orsaker. För det första är personskildringen trots sin mustighet alltför fragmentarisk. Pojkens farmor beskrivs till exempel som en fruktansvärt elak människa, men vi får ingen som helst ledtråd till varför hon har blivit sådan. Samma problem gäller de flesta personer i boken, de beskrivs yvigt men ytligt.

För det andra är berättelsen i sig inte tillräckligt medryckande. Jag bryr mig inte särskilt mycket om måsen och dess vinge, mer intresserad skulle jag ha varit till exempel av grannens mystiska smugglaraffärer - men de belyses aldrig dess mer utan skymtar bara i bakgrunden.

För det tredje håller boken inte heller som saga. I så fall borde den vara än mer magisk, än mer förtrollande. Nu blir den ett klumpigt mischmasch av saga och realism. "En lysande berättelse, böljande, gungande, dansande", citeras en recension på bakpärmen. Så olika kan man tycka.

I-landsmänniskans dilemma

Varje gång jag besöker Sverige brukar jag hitta någon pocketbok skriven av en svensk författare jag aldrig hört talas om. Så även denna gång. I reakorgen utanför en bokhandel ligger Parmiddag av Josefin Ahlström, som jag börjar sträckläsa redan på flygplatsen.

Ahlström visar sig vara en i raden av lysande svenska vardagsskildrare; Helena von Zweigbergk, Moa Herngren, Sara Kadefors osv.

Parmiddag handlar om ett par i karriären med barn, villa och hela raden i-landsproblem. Dagiset med den rätta ideologin visar sig ställa orimliga krav på föräldrarna. Chefer och arbetskamrater är jobbiga. Inredning och matlagning slukar alltför mycket av kvalitetstiden med barnen. Drömmen om perfektion skapar stress och avund.

Det handlar om satir, och författaren överdriver hejdlöst - men under satiren finns förmodligen ett stort korn av sanning. Just så här ser Välfärdssverige ut idag, åtminstone verkar det så då man tittar på det utifrån.

Parmiddag är en rolig, träffsäker och lättläst bok om i-landsmänniskans dilemma: Livet är bra, men man kan inte njuta av det.

Tyvärr är boken behäftad med en del irriterande slarvfel och språkliga klumpigheter. Den har ursprungligen kommit ut på ett för mig okänt förlag, som uppenbarligen inte har haft resurser till korrektur och redigering.

Finsk medvetandeström i Österrike

Finsk skönlitteratur blir det inte ofta av att läsa, med undantag av ett par intensiva veckor på hösten då jag försöker läsa Finlandiakandidaterna. 

Att jag nu också har bekantat mig med författaren Satu Taskinens produktion beror på att jag råkade träffa henne på en fest. Hon berättade att hon är bosatt i Österrike och har gett ut två romaner, vilket gjorde mig nyfiken.

Debutromanen Täydellinen paisti hör till kategorin romaner där allt utspelar sig under en enda dag. I det här fallet handlar det om en släktfest där värdinnan, en invandrarkvinna från Finland, ska bjuda svärmor med familj på stek. Vi får följa förberedelserna för festen, tillredningen av steken, ätandet av steken och vissa andra små händelser som att grannen kommer på besök. Samtidigt tar del av vi huvudpersonens funderingar och minnen.

Satu Taskinen skriver bra och boken bjuder på en del aha-upplevelser, men ibland känns funderingarna inte så originella. En viss ångestladdad stämning vilar över hela släktkalaset och som läsare undrar man vad det egentligen beror på - är det någonting typiskt österrikiskt över atmosfären, eller är det snarare huvudpersonens finskhet som får henne att känna sig så obekväm på sitt eget kalas?

Gärna skulle jag ha fått en mer konkret inblick i hur man som finländare anpassar sig till Österrike. Överhuvudtaget är Österrike en vit fläck på min karta, lika mycket nu som innan jag läste boken. Men författarens avsikt är absolut inte att bjuda på någon vardagsrealism. Konceptet är snarare en form av medvetandeström.

Författarens andra roman Katedraali utkom ifjol, Här är upplägget liknande, allt sker under en och samma dag då en familj samlas till begravning. Också här får vi följa huvudpersonens funderingar i en ändlös medvetandeström.

Hur det nu kommer sig är mitt tålamod mindre med bok nummer två. Jag kommer ideligen på mig med att glida iväg i min egen medvetandeström, långt bort från bokens värld. Till sist ger jag bara upp och för boken halvläst tillbaka till bibban.

Som läsare är jag intrigcentrerad, måste jag medge. Ska jag läsa en bok utan dramaturgi måste den vara fullkomligt briljant. Den måste blixtra av poesi, av träffande formuleringar, av psykologisk insikt, av visdom. Vem klarar av att skriva en sådan? Inte många. Intrigen är nog skelettet som håller ihop de flesta böcker. Ja, hur många böcker har man inte läst som varit språkligt och till och med psykologiskt urusla men ändå trollbundit tack vare en spännande intrig.

Kulturtant på kryssning

En vacker dag låg Oscar Levertins vänner av Martina Montelius på mitt skrivbord på jobbet. En kollega hade misstänkt att detta var boken för mig. Och onekligen - vad skulle kunna intressera mig mer än en roman om en kulturtant på litteraturkryssning!

Upplägget i boken är delikat - mängder av jobbiga intellektuella, både författare och läsare, konfronteras med varandra på en Finlandskryssning. Huvudpersonen har grundat föreningen Oscar Levertins vänner, men förhåller sig passionerat också till många andra författare. Bland annat börjar hon på fullt allvar planera ett mordförsök på en kryssningsdeltagare som inte förstår att uppskatta Joyce Carol Oates.

Oscar Levertins vänner är alltså så långt en satirisk bok som driver med oss bokälskare och våra små egenheter. Upprördheten när någon ogillar ens egna favoriter känns så väl igen! 

Litteraturhänvisningar finns det förstås gott om i boken, och ibland är som bekant verkligheten underbarare än dikten. Romanen "Blod och tarmar i plugget" trodde jag var ett av författarens mer lyckade skämt, men den existerar faktiskt i verkligheten. Också Oscar Levertin har funnits på riktigt, vilket jag för säkerhets skull kollade upp på Google.

Språkligt är boken mästerlig. Författaren måtte ha slipat och mejslat varje formulering som i en dikt. (Hon är förresten dotter till den berömda poeten Kristina Lugn.)

Trots allt detta kan jag inte helhjärtat tycka om boken, av två orsaker.

För det första ogillar jag sexskildringar med naturalistisk beskrivning av organ och kroppsvätskor. Sådana finns det alltför många av i boken, till råga på allt med mängder av riktigt groteska detaljer. Den unga författaren tycks tycka att sex mellan människor i övre medelåldern är oerhört motbjudande.

För det andra har jag svårt att smälta den eviga incesten som är så populär i skönlitteraturen. Att huvudpersonen är ett incestoffer gör att skrattet, som det heter, fastnar i halsen. Visst kan humor och satir rentav fördjupa en berättelse om våld och förtryck, men i det här fallet blir diskrepansen mellan lustigheterna på kryssningen och huvudpersonens mardrömslika uppväxt alltför stor.

Så småningom får man en känsla av att boken egentligen inte alls är humoristisk, som den gav intryck av i början. Ett originellt upplägg mynnar ut i klicheer. Det blir inte den dråpliga och samtidigt inkännande skildringen av en kulturtants själsliv som man hade hoppats på, utan det blir en sedvanlig skildring av incest och kvinnoförtryck. Men visst skiljer sig boken trots detta från mängden, på grund av det färgstarka språket.

Thriller om trist äktenskap

Hustrun av A.S.A. Harrison är en roman om ett trist gammalt äktenskap. Makarna har fastnat i ett destruktivt beroendeförhållande som författaren skildrar med både språklig och psykologisk skicklighet. Boken är spännande från första stund och har tydligen blivit en internationell bestseller.

Några invändningar har jag ändå. Boken innehåller thrillerelement som i mitt tycke är lite klumpiga. För min del skulle författaren ha fått fokusera mer på hustruns yrke som psykoterapeut än på hennes mordplaner.  

Tyvärr lyckas författaren inte heller undvika klichéer. Den obligatoriska dosen incest finns naturligtvis med... Så fantasilöst. Som om det inte skulle finnas andra orsaker till folks problem än att de utsatts för incest i sin barndom.

Som helhet är Hustrun ändå både läsvärd och lättläst. Jag höll på med en annan roman, en djupsinnig och jobbig bok som jag bara klarade av i småbitar, och plockade upp Hustrun i en paus. Sedan sträckläste jag den. Nog är det underbart ibland med böcker som totalt saknar "tuggmotstånd".

Blek studentskildring

Böcker som utspelar sig i välbekanta finlandssvenska miljöer blir man alltid glad åt. Om de dessutom har flyt och är lättlästa är det ännu bättre. I romanen Närhelst hon kommer av Jolin Slotte är båda villkoren uppfyllda. Följaktligen är det inga problem att ta sig igenom den.

Boken handlar om en 24-årig studerande som driver omkring på krogar, dricker för mycket, förälskar sig. Ett helt vanligt studentliv med andra ord. Så vanligt att man ibland undrar varför författaren egentligen har velat skriva den här boken. Vilken är den historia hon vill berätta? Två våldtäktsfall finns visserligen med i intrigen, men underligt oengagerat skildrade. Jag får intrycket att våldtäkterna är inströdda i texten för att få in dramatik i den annars rätt bleka berättelsen.

Också personskildringen känns blek. Ingendera av de två huvudpersonerna har några särdrag eller egentligen några karaktärsdrag överhuvudtaget.

På plussidan finns som sagt ett visst flyt i texten och vissa fyndiga formuleringar. Dialogen känns tidvis äkta. Ibland kan texten bli riktigt tät, som när räddningen av de chilenska gruvarbetarna fungerar som parallellberättelse. Men ställvis är språket vacklande och man undrar var förlagsredaktören har hållit hus.

Som helhet känns boken tunn. Slottes debutbok Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer hade en stark intrig, och det saknar jag den här gången.

Konstruerat om konst

Den lysande världen av Siri Hustvedt är en roman som luktar konstruktion på långt håll. Intrigen är så artificiell att man inte ett ögonblick tror på den, och det gör att man inte rycks med och känner empati för huvudpersonen.

Principiellt är boken ändå intressant. Den handlar om en kvinnlig konstnär som vill testa om hennes konstverk skulle få större uppmärksamhet ifall de var gjorda av en man. Hon låter tre män presentera hennes verk som sina egna.

Författaren verkar drivas av en stark vrede över de kvinnliga konstnärernas villkor. Säkert har hon en poäng, men kanske problemet är större i USA än i vårt jämställda Norden? Åtminstone lyckas inte jag uppamma någon helig vrede över den orättvisa som drabbar den fiktiva konstnären. Däremot gillar jag konstbeskrivningarna som sådana, eftersom konst intresserar mig.

Det hela skulle ha kunnat bli ganska lyckat, om det inte vore för att smaken av skrivbordsprodukt var så genomträngande. Oändliga filosofiska resonemang och mängder av fotnoter ska ge sken av att boken är en äkta rapport om huvudpersonens bluffprojekt, men i stället för trovärdigt blir det bara tråkigt.

Vissa avsnitt är ändå bättre än andra, och visst skiner det igenom att Hustvedt på många sätt är en bra författare. Slutet med dödsscenen blir nästan berörande, trots att man dittills inte har trott på huvudpersonen som verklig människa. 

Vår bokcirkelledare bad var och en av oss beskriva boken med två ord. Jag sa konstruerad och utmattande. Vi var alla överens om att boken är oerhört tungläst. En del tyckte ändå att man fick lön för mödan, själv är jag tveksam.

Isländsk skräck av sämsta slag

Nej nej nej, vad är det med isländsk litteratur? Alltid tycks man bli besviken.

Den här gången såg det bra ut till en början. Höglandet av Steinar Bragi inleds suggestivt med två par på bilutflykt i de mest otillgängliga delarna av Island. Efter att bilen kraschat blir det knepigt att ta sig tillbaka till civilisationen.

Spännande utgångspunkt, och författaren lyckas också bra med de obligatoriska tillbakablickarna på huvudpersonernas liv. Det är psykologiskt intressant, och också beskrivningen av det isländska samhället under det mångomtalade ekonomiska uppsvinget ger ett klart mervärde. Det är ju inte så ofta man läser något från Island
överhuvudtaget.

Sedan barkar det tyvärr åt skogen. Berättelsen blir allt underligare, realism och logik kan man inte ens tala om, och det värsta är att författaren riktigt vräker sig i vidrigheter. En del av skräckskildringarna baseras på gamla isländska sagor, vilket som idé är helt utmärkt, men varför måste författaren ösa på med blodiga smaklösa
detaljer.

Ingen tvekan om att Bragi är en skicklig författare. Beskrivningen av den övergivna staden mitt i ödemarken är till exempel väldigt fin. Men i bokcirkeln var vi alla av samma åsikt, helheten blev alltför konstig och detaljerna alltför motbjudande för att man skulle ha kunnat uppskatta detta verk. 

Nobbad av det Finlandssvenska Förlaget

Det är alltid spännande att ta itu med en bok som har refuserats och sedan kommit ut på eget förlag. Ibland förstår man mer än väl förlagets beslut, ibland misstänker man att förlaget begått ett misstag.

När det gäller Asta Hamnström är det nog så att ett misstag har skett. Hennes två romaner Resor med Julia och Projekt Frihet håller sådan kvalitet att de borde ha klarat tröskeln med god marginal. Samtidigt skulle de ha blivit ännu bättre med lite hjälp på traven av en förlagsredaktör.

Resor med Julia handlar om två medelålders ensamstående väninnor som har som hobby att resa. Det är ändå inget jämbördigt förhållande som råder mellan de två, utan den ena utövar ett slags psykisk terror mot den andra. Stämningen i boken är genomgående rätt otäck, även om allting utspelar sig i en på ytan trygg finlandssvensk vardag.

Projekt Frihet har en mer utpräglad intrig, som knappast är avsedd att vara trovärdig, utan snarare utgör ett tankeexperiment. Det handlar om fem män som planerar att bryta upp ur sina äktenskap och flytta ihop i ett kollektiv, vilket naturligtvis leder till komplikationer. Det osannolika händelseförloppet är så realistiskt skildrat att läsaren lätt lever sig in i de fem männens situation.

Båda böckerna utspelar sig i en fiktiv finlandssvensk verklighet, de tar upp välbekanta fenomen som rutinartade äktenskap, vänskap i kris, resandets besvärligheter och annat som alldeles säkert intresserar den läsande finlandssvenska publiken.Vidare är Hamnströms språk njutbart och stilsäkert, hon har ett personligt tonfall och böckerna är spännande. Konstigt att förlaget inte insåg potentialen.

Det som en förlagsredaktör kunde ha hjälpt författaren med gäller närmast vissa problem i intrigen. Projekt Frihet har för många personer och blir mot slutet för spretig. Resor med Julia känns mer som
en färdig helhet. Den är skriven efter Projekt Frihet, vilket tyder på att författarens utveckling gått i rätt riktning.

Jag hittade inte böckerna på Helmet, inte heller vet jag om författaren har skrivit fler än de här två. Synd att läsarna inte får tag på dem, åtminstone alldeles enkelt. Jag är redo att låna ut mina exemplar till den som är intresserad.

Underbara Mark

Konstigt nog hade jag inte läst en enda av Mark Levengoods böcker förrän jag nu läste Rosor, min kära, bara rosor. Däremot har jag förstås lyssnat till honom när han uppträtt på bokmässor eller i teve, så hans specialitet, blandningen av humor och filosofi, var nog bekant för mig från förut.

Ändå blev jag faktiskt överraskad när jag läste Rosor. Att han är så här bra! Jag vet inte riktigt vad genren ska kallas, är det kåserier eller essäer? Hur som helst är det helt bedårande, det är roligt så man skrattar högt, det är klokt och tankeväckande, det är språkligt briljant.

Men är det så att Mark inte betraktas som en seriös författare? På nätet hittar jag inga recensioner av boken, bara en massa blogginlägg i stil med mitt eget, där skribenterna uttrycker sin förtjusning och beundran, också för Mark som person. "Boken är tillägnad Marks vänner Henrik och Pia, vem är dom? Jag vill också vara vän med Mark", och så vidare.

Ja, vem skulle inte vilja vara vän med Mark. När jag gick med i Facebook år 2009 skickade jag ut vänförfrågningar till höger och vänster, också till Mark. Han accepterade inte min förfrågan, däremot fick jag ett automatsvar från FB: "Denna person har redan tillräckligt med vänner."

Nu ska jag läsa Marks tidigare böcker och så väntar jag på följande. Han har inte gett ut någon efter Rosor, men knappast var det väl den sista boken han skrev. Hoppas han i något skede får tid att skriva en roman, för den kommer att vara underbar.

Tre systrar

Som teaterälskare tycker jag att upplägget i Lars Sunds roman är genialt. Att ha en amatörteaterpjäs som utgångspunkt är en strålande idé. Däremot gillar jag inte idén med en extra berättare. För mig skulle Lars Sund själv ha dugt alldeles utmärkt som berättare utan någon draghjälp.

Tre systrar och en berättare är en brett upplagd episk roman med ett myller av karaktärer i både huvud- och biroller. De tre "systrarna" känns högst autentiska och också tidsandan är på pricken. Till och med den lesbiska kärlekshistorien är trovärdigt skildrad, vilket i mitt tycke är en prestation av en manlig författare.

Sunds underfundiga berättarstil kommer bäst till sin rätt i de många skrönorna, av vilka vissa är oemotståndligt roliga. Min favorit är kvinnan med den skräckinjagande förmågan att förvandla karlar till svin!

Som helhet lider boken en smula av att den inte är en helhet - utan endast en tredjedel. Vad jag förstår är den tänkt som första delen i en trilogi. Men det dröjer ju förmodligen ganska länge innan följande del kommer ur trycket, så vissa delar av paketet borde ha knutits ihop redan nu.

Ändå är det helt klart att boken, precis som Minkriket, hade förtjänat en Finlandia-kandidatur. Den höjer sig en bra bit över flera av kandidaterna, så orsaken måste ligga i språket. Orättvist!

En fräsch klassiker

Jag läste romanen Fru Marianne från 1887 av Victoria Benedictsson samtidigt som jag följde med realityserien Ensitreffit alttarilla (Gift vid första ögonkastet) i teve. Vissa stämningar och företeelser i romanen kändes på något sätt väldigt bekanta, och plötsligt kom jag på att jag kände igen dem från teveserien.

Fru Marianne handlar nämligen om en ung dam som gifter sig med en totalt okänd man. Vi får följa de första stapplande stegen på äktenskapets steniga stig, innan de tu har anpassat sig till varandra - precis som i teveserien.

I romanen handlar det dessutom om klasskillnader. Fru Marianne kommer från en "förnäm" men fattig familj medan maken Börje är bonde - och rik. Författaren har en rent fenomenal förmåga att skildra olikheterna i uppfostran, karaktär och intressen. Psykologiskt känns det hela tiden hundraprocentigt trovärdigt.

Också bokens övriga karaktärer är heltigenom äkta. Intrigen är så spännande att man sträckläser. På köpet får man en skildring av tidsandan på 1800-talet, sedd med en blick som känns otroligt modern.

En fantastisk roman som känns absolut fräsch med andra ord. För en gångs skull var vi eniga i bokcirkeln, den här boken kan man inte vara likgiltig för. I början av 2000-talet gjordes det i Sverige en teveserie utgående från boken. Den vore det intressant att se nu.

En ofräsch klassiker

Jag läste den norska klassikern Kranes konditori av Cora Sandel för evigheter sedan men mindes inte särskilt mycket av den. Nu läste jag om den eftersom vi skulle diskutera den i bokcirkeln.

Boken handlar om en småstadssömmerska som är överlupen av arbete och i moderna termer "går i väggen". Hon barrikaderar sig i det inre rummet i ortens konditori och super sig full tillsammans med en av småstadens
alkoholister. Under tiden beskärmar sig ortsborna på andra sidan dörren.

Hela upplägget förefaller väldigt underligt, även om det förstås på den här tiden ansågs omoraliskt att kvinnor drack alkohol. Men att en massa människor inte skulle ha haft annat att göra i två hela dagar än att bevaka det supande paret och diskutera deras situation? Intrigen känns varken trovärdig eller engagerande.

Författaren tog på sin tid starkt ställning för samhällets små och förtryckta, vilket är sympatiskt, men det här, det är bara för konstruerat. Ibland är klassiker allt annat än fräscha.

I bokcirkeln fanns det några som såg vissa förtjänster med boken, men de flesta tyckte ungefär som jag.Undrar hur väl författarens på sin tid populära Alberte-serie har stått sig. Vet inte om man vågar kolla...

Knausgård sexan

Min kamp 1 läste jag för ungefär fyra år sedan, och nu är läsprojektet avslutat. För det mesta har det varit givande, särskilt ettan, tvåan, femman och nu då sexan.

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård kan grovt indelas i tre teman: reaktionerna på de fem tidigare delarna, Hitlers liv, hustrun Lindas sjukdom.

För mig som själv har gett ut några böcker är skildringen av författarens vånda när böckerna utkommer i viss mån bekant. Visst är man orolig - känner någon igen sig, blir någon sårad? I Knausgårds fall var det solklart att många skulle blir sårade. Hans uttalade ambition var ju att vara absolut ärlig, även i fråga om identiteten på de personer han berättade om.

I sexan avslöjar han att han trots allt hade prutat en del på ärligheten. Till exempel del fyra är tydligen en riktigt traditionell roman i den meningen att namn och andra markörer är utbytta så att det inte ska framgå vilka personer det handlar om. Ur läsarens synvinkel tror jag ändå inte det spelar någon större roll. Åtminstone upplevde jag del fyra som precis lika trovärdig som de övriga delarna. Slutsatsen blir kanske då att även en "fiktiv" roman kan vara autentisk.

Avsnittena om hur romanen tas emot av läsarna, av kritikerna och av dem som figurerar i böckerna är oerhört underhållande, ibland nästan farsartat roliga, trots att Knausgård själv oupphörligt har förskräcklig  ångest. Hans sätt att skildra sin egen ångest är helt enkelt obetalbar.

Problemet med sexan är, som många har konstaterat före mig, den fruktansvärt sega och utdragna Hitler-essän. Precis som om Knausgård plötsligt tappat tron på sitt eget projekt, att berätta om sitt liv. Sitt liv, inte Hitlers liv. Konstigt. I och för sig är essän tidvis ganska intressant, för det är klart att en person som Hitler är intressant. Men den är alltför lång och råddig. Tio sidor skulle ha räckt utmärkt för att föra fram budskapet.

Men efter det störande elementet blir Knausgård lyckligtvis sig själv igen, och den avslutande beskrivningen av hustruns sjukdom är helt mästerlig. En eloge till Linda som gått med på att detta publicerades! Någonstans läste jag att hon hade sagt: Det hemska är inte att han skrev om det, det hemska är att det hände.

Och det kunde ju stå som motto för hela den beundransvärda, uppriktiga, självutlämnande romansviten, som jag tror har tröstat många människor med jobbiga liv. Skönlitteratur när den är som bäst, skönlitteratur som tröst och rentav ett slags vägledning.

Lolitas fader

Det var egentligen inte Lolita som gjorde att jag fastnade för Vladimir Nabokov, även om jag nog i tiden imponerades av den fasansfulla berättelsen. Romanen Kung dam knekt imponerade ännu mer. Jag läste den när jag bodde i S:t Petersburg - den första europeiska skildringen av ett nazistiskt sinne, har den kallats.

Som nybliven Nabokov-beundrare måste jag förstås sedan besöka hans födelsehem som numera är museum. Stämningen i museet är helt magisk, mörka vackra rum fulla med fjärilar ur författarens omfattande samling. Han var nämligen också entomolog...

En författare som först flyr undan den ryska revolutionen och sedan blir världsberömd för en roman om en pedofil - ja, där finns så att säga ingredienser till en intressant självbiografi. Konstigt nog är Nabokovs självbiografi Låt höra av dig, minne (eller Tala, minne, som den heter i någon av utgåvorna) överraskande tråkig.

Långa sjok ägnas detaljerad släktutredning som inte är så intressant för utomstående. Personskildringarna är inte så levande som de ofta är i memoarer, och språket överskrider emellanåt den hårfina gränsen mellan briljans och krånglighet. Men visst finns här också härliga avsnitt med stämningar från det svunna Tsarryssland.

I hopp om att igen få läsa något lika lysande som Kung dam knekt lånade jag ytterligare två romaner av Nabokov. Sebastian Knights verkliga liv är en fiktiv biografi över en författare. Den är ställvis ganska finurlig och stämningsfull, men lämnade mig rätt oberörd. Blek låga bygger i viss mån på samma idé - en fiktiv kritiker dissekerar en diktsamling. Den var alltför krånglig för mig och jag orkade inte läsa slut den.

Just nu känner jag inget behov av fler Nabokov. Jag minns i stället Kung dam knekt med entusiasm och läser kanske någon gång om den.

En lysande självbiografi

För länge sedan läste jag en roman av Jeanette Winterson utan att vara imponerad. Desto större var min glada överraskning när det visade sig att hennes självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal är helt underbar.

Winterson blev bortadopterad då hon var sex veckor gammal och biografin handlar till stor del om hennes monstruösa adoptivmor, i boken genomgående kallad Mrs Winterson. Mrs Winterson var en stor personlighet, färgstark och originell - och emotionellt svårt störd. Att växa upp med en sådan förälder är något som man tvingas bearbeta resten av livet. I sin självbiografi gör författaren det med en blandning av humor och förtvivlan som är helt oemotståndlig.

Men förutom en charmig beskrivning av en hopplös människa är boken också en nästan  antropologiskt exakt men samtidigt humoristisk skildring av arbetarklass-England på 1960-talet. Winterson är lesbisk vilket förstås inte gör det lättare att växa upp i ett samhälle med starka traditioner.

Och som om allt detta inte var tillräckligt så hamnar läsaren dessutom rakt in i en andlös spännande jakt på författarens biologiska mamma.

Efter att ha läst självbiografin var jag såpass intresserad av fenomenet Winterson att jag beslöt göra ett nytt försök med hennes romaner.

Passionen utspelar sig under Napoleonkrigen. En fransk soldat sammanträffar med en italiensk prostituerad under fälttåget i Ryssland. Det låter krystat, och det är det också, men i det här fallet inte på ett störande sätt. Intrigen är inte avsedd att vara realistisk, utan består snarare av sagor och skrönor.

Berättelsen är poetisk och ibland rätt sympatisk. Jag gillar den faktiskt, men en läsupplevelse i klass med självbiografin är den inte. Till det är den ändå alltför fragmentarisk och konstlad.

Samma sak gäller romanen Fyrväktaren, som är ännu mer fragmentarisk. Den handlar om en föräldralös flicka som bor i en fyr, men berättelsen splittras av allehanda skrönor och hopp hit och dit i handlingen. Efter att ha läst självbiografin känner jag en viss sympati för romanens huvudperson, vars öde påminner om författarens. Tidvis fängslas jag av berättelsen, eller berättelserna, tidvis känns de bara bisarra.

Kort sagt, hittills är självbiografin det överlägset bästa jag läst av Winterson, och det känns inte som att jag har behov av att läsa fler av hennes romaner.