Caitlin Moran har hört till de där författarna som figurerar i utkanten av mitt medvetande, försedda med stämpeln Borde kanske nångång... Vanligen krävs det ett ingripande av slumpen för att jag verkligen ska ta itu med en sådan författare, och det skedde nu. Jag hittade Konsten att vara kvinna på en loppis på Åland. "Jag kom inga igenom ens första kapitlet", meddelade försäljaren.
Annorlunda gick det för mig, jag sträckläste nämligen boken praktiskt taget på stående fot. Det är frågan om ett slags blandning av självbiografi och essä, där varje kapitel tar upp olika aspekter av kvinnors liv, som utseende, förälskelse, yrkesliv. Det låter kanske lite jämtjockt men det är det inte, för boken är helt osannolikt rolig, full av dråpliga one liners.
För en nordisk kvinna är boken ändå ingen bibel. Uppenbarligen har vi kommit en bra bit längre på jämställdhetens väg än vad man gjort i Storbritannien. De exempel på sexism Moran tar upp har åtminstone jag ytterst svårt att tänka mig i finländska förhållanden - eller vad sägs om mannen som placerar en ask med tamponger på sin kvinnliga kollegas bord med orden: "Du verkar så labil så jag tänkte att du behöver de här."
För min del blir behållningen av boken snarare humorn än jämställdhetsfunderingarna, som i mina ögon ibland är ganska nattståndna. Överhuvudtaget känns mycket av resonemangen främmande för en nordbo.
Men Morans definition av feminism gillar jag: "Alla är schyssta mot varann.". I fallet Toimi Kankaanniemi har frågan ställts om han gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier eller inte. Med hjälp av Morans metod skulle frågan vara enkel att besvara: Om kvinnorna i fråga upplevde Toimis sms som oschyssta, då var det frågan om sexism.
Annorlunda gick det för mig, jag sträckläste nämligen boken praktiskt taget på stående fot. Det är frågan om ett slags blandning av självbiografi och essä, där varje kapitel tar upp olika aspekter av kvinnors liv, som utseende, förälskelse, yrkesliv. Det låter kanske lite jämtjockt men det är det inte, för boken är helt osannolikt rolig, full av dråpliga one liners.
För en nordisk kvinna är boken ändå ingen bibel. Uppenbarligen har vi kommit en bra bit längre på jämställdhetens väg än vad man gjort i Storbritannien. De exempel på sexism Moran tar upp har åtminstone jag ytterst svårt att tänka mig i finländska förhållanden - eller vad sägs om mannen som placerar en ask med tamponger på sin kvinnliga kollegas bord med orden: "Du verkar så labil så jag tänkte att du behöver de här."
För min del blir behållningen av boken snarare humorn än jämställdhetsfunderingarna, som i mina ögon ibland är ganska nattståndna. Överhuvudtaget känns mycket av resonemangen främmande för en nordbo.
Men Morans definition av feminism gillar jag: "Alla är schyssta mot varann.". I fallet Toimi Kankaanniemi har frågan ställts om han gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier eller inte. Med hjälp av Morans metod skulle frågan vara enkel att besvara: Om kvinnorna i fråga upplevde Toimis sms som oschyssta, då var det frågan om sexism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar