Jag vet inte om Sergej Minajev har inspirerats av den ryska klassikern Tolv stolar, där huvudpersonerna jagar en förmögenhet som har gömts i en stolsits. Åtminstone kom jag att tänka på den när jag läste Minajevs satir Moskva, jag älskar dig inte. I den jagar huvudpersonerna en förmögenhet i en portfölj. Nästan ett århundrade skiljer de två böckerna åt, men den fartfyllda satiren och samhällskritiken är densamma. Minajevs bok är ändå betydligt mörkare i tonen.
Jag brukar klaga på att det är svårt att få tag på rysk skönlitteratur (i översättning) som utspelar sig i nutid. Minajevs roman från 2012 är troligen den första ryska bok jag läst där ordet Facebook förekommer. Någon realistisk vardagsskildring av rikssvensk typ är det ändå absolut inte frågan om, utan det är nattsvart satir för hela slanten.
Jag gillar visserligen författarens humor, men jag trivs inte alls med den kalla stämningen i boken. Personerna skildras fragmentariskt; skurkar, mördare, prostituerade, knarkare passerar revy i en aldrig sinande ström. Korruption och gangsterism präglar samhället. Om det verkligen går till så här i Moskva förstår man bra att författaren inte älskar staden.
Ett korn av sanning ligger det antagligen i beskrivningen. Åtminstone förefaller dagens Ryssland inte vara någon humanismens högborg. Romanens titel skulle kunna passa in på en bok av helt annat slag som jag läste ungefär samtidigt - Kalle Kniiviläs fantastiska reportagebok Krim tillhör oss.
Kniivilä åkte omkring på Krim strax efter annekteringen och talade med massor av människor som alla ger sin syn på det skedda. Den bild man får av händelseförloppet och hur det drabbat de berörda är fasansfull. Moskva, jag älskar dig verkligen inte efter att ha läst detta. Men vilken otrolig journalistisk insats Kniivilä har gjort. I den här boken susar historiens vingslag.
Jag brukar klaga på att det är svårt att få tag på rysk skönlitteratur (i översättning) som utspelar sig i nutid. Minajevs roman från 2012 är troligen den första ryska bok jag läst där ordet Facebook förekommer. Någon realistisk vardagsskildring av rikssvensk typ är det ändå absolut inte frågan om, utan det är nattsvart satir för hela slanten.
Jag gillar visserligen författarens humor, men jag trivs inte alls med den kalla stämningen i boken. Personerna skildras fragmentariskt; skurkar, mördare, prostituerade, knarkare passerar revy i en aldrig sinande ström. Korruption och gangsterism präglar samhället. Om det verkligen går till så här i Moskva förstår man bra att författaren inte älskar staden.
Ett korn av sanning ligger det antagligen i beskrivningen. Åtminstone förefaller dagens Ryssland inte vara någon humanismens högborg. Romanens titel skulle kunna passa in på en bok av helt annat slag som jag läste ungefär samtidigt - Kalle Kniiviläs fantastiska reportagebok Krim tillhör oss.
Kniivilä åkte omkring på Krim strax efter annekteringen och talade med massor av människor som alla ger sin syn på det skedda. Den bild man får av händelseförloppet och hur det drabbat de berörda är fasansfull. Moskva, jag älskar dig verkligen inte efter att ha läst detta. Men vilken otrolig journalistisk insats Kniivilä har gjort. I den här boken susar historiens vingslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar