Briljant om psykisk sjukdom

För några dagar sedan fick jag ett tips om att man får köpa En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides i inbunden form på Akademen för 2 euro. Möjligtvis finns den fortfarande kvar, och då är det nog bäst att bara gå och köpa den!

Eugenides lär för c tio år sedan ha gjort enorm succé med romanen Middlesex som jag helt missade, så En kärlekshandling är för min del den första bekantskapen med den amerikanske författaren. Och romanen är verkligen amerikansk, i ordets bästa bemärkelse. Intrigen är omsorgsfullt utformad, personerna känns verkliga, berättandet är detaljerat men ändå smidigt och levande.

Romanen är ett triangeldrama som utspelas i akademisk miljö. (Aka-porr lär man nuförtiden kalla böcker som skildrar den akademiska världen, inhämtar jag när jag skummar recensionerna av boken.) Men det som är briljant i den här boken är inte kärleksskildringarna, utan skildringen av den bipolära sjukdom som en av huvudpersonerna lider av.

Sällan läser man en så inträngande, trovärdig och hjärtskärande beskrivning av hur det är att leva med psykisk sjukdom. Bara för den sakens skull lönar det sig att läsa boken, men också intrigen i övrigt och den fina personskildringen gör sitt till att göra den till en riktig bladvändare.

För litteraturvänner finns här dessutom massor av roliga hänvisningar till litterära klassiker. Boken har ändå inte fått särskilt bra recensioner, åtminstone i Sverige. Konstigt. Om inte det här är en bra roman, hur ska en bra roman då se ut?

Finlandia: Ungdomsminnen

Olli Jalonens Miehiä ja ihmisiä hörde till årets Finlandiakandidater. Romanen är en traditionell berättelse om en ung man som genomgår sina första vuxenerfarenheter gällande arbete, kärlek och kamratskap.

Händelserna i boken sammanfaller med mina egna ungdomsår, och mycket känns därför bekant på ett smånostalgiskt vis - den tidens musiker och politiker, till exempel. Och det är ju trevligt.

En annan sak som jag gillar med boken är att den inte är överdrivet sorglig. Föräldrarna är inga alkoholiserade busar, arbetsgivaren på sommarjobbet är visserligen snål men ändå rätt hygglig. Det enda riktigt hemska i boken är den behandling som huvudpersonens utvecklingsstörde kompis råkar ut för. Tidstypiskt också det - i dag är mobbning av personer med utvecklingsstörning ju inte alls accepterat, även om det säkert förekommer.

Romanen är alltså sympatisk, ibland lite gripande, ibland lite humoristisk. Ändå kändes den väldigt trög och jag såg aldrig fram emot att försjunka i den utan läste pliktskyldigast ett stycke då och då. Är man bortskämd med Knausgårds uppväxtskildring där varje mening riktigt vibrerar av intensitet?

Gripande om pälsfarmare

Årets finlandssvenska romaner ringar verkligen in vitt skilda zoner i Svenskfinland. Peppe Öhman som jag skrev om i mitt förra inlägg skildrar innerstadssnobbar i Helsingfors, Karin Erlandsson beskriver livet på en österbottnisk pälsfarm. Kontrasten kunde knappast vara större.

Erlandssons Minkriket rör sig på ett område som har behandlats synnerligen sparsamt, om alls, i skönlitteraturen. Ändå bjuder pälsfarmarnas liv på större dramatik än många andra yrkesgruppers. Hotet från djurrättsaktivister hänger ständigt över farmarna samtidigt som de drastiska svängningarna i inkomstnivån gör livet till en ekonomisk berg- och dalbana.

I Minkriket följer vi en familj under tre generationer. Beskrivningen av vardagslivet på pälsfarmen är realistisk och har säkert krävt en hel del research. De tragiska händelser som drabbar familjen kunde i viss mån inträffa i vilken familj som helst, men själva pälsfarmningen och dess stränga villkor tillför ytterligare en sorglig dimension i berättelsen.

Minkriket är en gripande bok som man sträckläser med hjärtat i halsgropen. Precis som när det gäller Peppe Öhmans roman förundrar och gläder jag mig över hur levande och aktuell den finlandssvenska skönlitteraturen är just nu. Jag läste Minkriket efter att ha plöjt igenom ett antal tjocka och tröga finska Finlandiakandidater, och kände mig riktigt sur: Minkriket är bättre än samtliga sex kandidater. 

Den enda invändningen jag har mot boken gäller slutet. Där släpper plötsligt författarens realistiska grepp och intrigen blir skönlitterärt krystad.

Vackra finlandssvenska människor

Det här är så bra så man bara häpnar. Tänk att någon i lilla Svenskfinland kan skriva en bok som är så här spännande, smart, rolig och modern!

Peppe Öhmans roman Vackra människor utspelar sig i det hippa Rödbergen där två unga familjer kämpar med småbarnsliv, dagis, jobbstress, otrohet - ja egentligen det mesta utom kanske ekonomiska bekymmer. Det handlar nämligen om framgångsrika människor i karriären, inga "losers".

Boken tar upp den typ av moderna företeelser som ter sig mer eller mindre främmande för folk i min generation - utseendefixeringen, det ständiga motionerandet, matambitionerna, skrytbloggarna, sociala medier som en integrerad del av tillvaron. Författaren verkar i högsta grad veta vad hon talar om och boken blir ibland för en äldre läsare rena sightseeingturen in i en ungdomlig värld.

Språket är enkelt och elegant, intrigen medryckande. Man stortrivs i romanens Rödbergen samtidigt som man måste få veta hur det går. Själva förälskelsetemat är förstås inte särskilt originellt, men också det skildras trovärdigt. Författarens humor och ironi gör att texten aldrig löper minsta risk att bli patetisk, och ibland får en dråplig formulering en att skratta högt.

Den enda invändning jag har gäller en teknikalitet. Hur i all världen är det möjligt att boken formligen kryllar av slarvfel, precis som om ingen skulle ha korrekturläst den. Man visste ju att förlaget är i kris men här syns det verkligen med sorglig tydlighet.

Tabu

Man kan tala om det mesta numera, men klimakteriet anses fortfarande vara ett pinsamt kapitel. Det påpekas i antologin Hej klimakteriet. Jag är böjd att hålla med. Inte drar man så där helt obesvärat in klimakteriet i konversationen. Inte sitt eget klimakterium åtminstone. Ändå har det åtminstone i tjugo års tid utkommit öppenhjärtiga klimakterieböcker. 

Kanske det nu en gång för alla är så att klimakteriet inte är världens roligaste sak att diskutera? Det handlar ju trots allt om att man blir ofruktsam, mindre attraktiv, tröttare, fulare och så småningom gammal?

Aj nej, det var ju just det klimakteriet INTE handlar om. Enligt boken Hej klimakteriet alltså. Tvärtom, man blir bara snyggare, självsäkrare, aktivare, gladare, sexigare etc etc.

En aning krystat låter det nog i mina öron, allt det här uppmuntringssnacket. Men visst, hellre läser man väl sådant än pessimistiska klagolåtar. Boken är lättläst men ojämn, en del skribenter är bättre än andra, och de långa faktaavsnitten kunde man lika bra ha slagit upp på nätet.

I samma veva läste jag en klimakteriebok av lite äldre snitt: Cecilia Hagens Kulla-Gulla i övergångsåldern från 1994.

Hur det nu var så kändes den överraskande föråldrad. En orsak kanske är att tekniska uppfinningar av olika slag nämns rätt ofta i texten - när barnen flyttar hemifrån kan klimakteriekvinnan till exempel bli så självständig att hon skaffar sig egen dator och fax. Det handlar också en hel del om utseende, om rynkkrämer och östrogen, sådant som förvisso fortfarande existerar men som ingen väl längre orkar prata om.

Uppmuntrande är boken ändå i vissa avsnitt, t.ex intervjun med 95-åringen som minns 55-årsåldern som livets bästa.

Egentligen är jag inte så förtjust i böcker av det här slaget. Antologier, självhjälpsböcker osv i all ära, men jag skulle hellre läsa om t.ex. klimakteriet i skönlitterär form.

Mångtydig Modiano

Min första kontakt med årets Nobelpristagare i litteratur Patrick Modiano blev rätt flyktig - romanen Lilla smycket är förmodligen hans tunnaste, bara drygt 120 sidor. Enligt bakpärmen säger den ändå "mer än de flesta nutida tegelstensvolymer".

Nåja, det är kanske att ta i, men visst gör boken intryck. Den handlar om en ung kvinna som bearbetar sina traumatiska barndomsminnen. Det hela tar sin början då huvudpersonen av en slump får syn på en kvinna som hon tror är hennes mor. Parallellt följer vi händelserna i en familj där huvudpersonen arbetar som barnvakt. Familjens lilla dotter utsätts för den mest fasansfulla ignorans från föräldrarnas sida.

I bokcirkeln väckte boken blandade känslor. En del tyckte den var så upprörande att det var svårt att läsa den. Andra tyckte den var alltför råddig och mystisk för att riktigt engagera. Några tolkade innehållet symboliskt - de menade att huvudpersonen och den lilla flickan skulle ses som en och samma person.

Själv läste jag på mitt enkelspåriga sätt boken som helt realistisk. För mig var huvudpersonens hemska barndom ett faktum - och den lilla flickans hemska barndom var likaså ett faktum. Det finns folk som tvingas genomgå just så här ångestfulla upplevelser, och Modiano beskriver dem laddat och träffande.

Den drömska stämningen i boken tyckte jag om, trots min snäva tolkning av själva händelseförloppet. Och givetvis kan man läsa boken också på andra sätt. En Nobelpristagare ska väl vara lämpligt mångtydig.

Jag brukar inte begripa mig på Svenska Akademiens litteratursyn, men Lilla smycket gav mersmak. Ett par Modiano till ska jag nog pröva på.

"Negrer och infödingar"

Den danska författaren Karen Blixen ägde under sjutton års tid en kaffefarm i Kenya. I memoarboken Den afrikanska farmen berättar hon om livet i Afrika under början av 1900-talet.

Boken är rätt ojämn, vissa avsnitt är medryckande, andra stampar på stället. Själv är jag inte särskilt intresserad av djur och natur, så naturskildringarna känns väl långa för min smak, även om de är poetiska och vackra.

Beskrivningen av människorna i författarens omgivning är däremot intressant. I förordet till nyupplagan som kom 2012 deklarerar förlaget att man är medveten om att vissa av orden och uttrycken i boken kan kännas stötande för dagens människor. Men det är inte bara orden, utan hela människosynen, som känns föråldrad.

Inte så att Blixen skulle se ner på "negrerna" och "infödingarna", som alla är antingen hennes tjänare eller står i ett slags torparförhållande till henne som godsägare. Tvärtom älskar hon dem och kanske rentav idealiserar dem en aning.

Det som känns så konstigt för dagens människa är att Blixen ser afrikanerna som totalt väsensfrämmande, inte precis som djur, utan snarare som något slags sago- eller andevarelser sprungna direkt ur det förtrollade afrikanska landskapet. Frejdigt generaliserar hon - somalierna är si, massajerna så. Även om hon berättar till och med ingående om vissa enskilda individer, framstår de ändå som enbart typiska representanter för en viss primitiv infödingsgrupp.

Samma sak gäller i och för sig också de "vita" personer hon berättar om. De förblir opersonliga, precis som författaren själv. Som ett historiskt dokument är boken förvisso värdefull, men jag känner absolut inte att jag kommer författaren inpå livet. I bokcirkeln väckte boken ingen större entusiasm, även om de flesta nog tyckte att författaren är fascinerande. Vi enades trots allt om att besöka Karen Blixens museum i Danmark.

Mord och stolar: två ryska klassiker

Gårdagens besked att Ryssland blir temaland på Helsingfors bokmässa fick mig att ge upp ett tjut av glädje. Det är ju extremt lite rysk nutidslitteratur som översätts till svenska eller finska. Nu finns det förmodligen en jättechans att få läsa nyskrivna ryska romaner översatta till finska.

I väntan på det får man lov att läsa ryska klassiker, och de tar inte slut i första taget. En ny bekantskap för mig var Nikolaj Ljeskov, som har skrivit flera romaner. Nu läste jag bara en tunn novellsamling som fått namn efter titelnovellen Katarina Ismajlova.

Novellen, eller kortromanen, handlar om en gift kvinna som förblindad av passion begår det ena mordet efter det andra. Det hela utspelas i bondemiljö under tsartiden. Berättelsen är fruktansvärd, och känns fruktansvärt sann. Ljeskov är en oerhört skicklig människoskildrare och en vacker dag kommer jag säkert att läsa någon av hans romaner.

Den andra klassikern jag läser är Tolv stolar av författarduon Ilja Ilf och Jevgenij Petrov. Den är av lite modernare snitt och utspelas under den så kallade NEP-epoken i Sovjetunionen, mellan revolutionen och Stalinterrorn.

Jag minns att jag läste Tolv stolar i tonåren och älskade den. (Nu har den utkommit i nyöversättning, men den fick jag inte tag på.) Boken handlar om två skurkar som söker efter en skatt gömd i en av tolv likadana stolar.

Romanen är satirisk och absurd på ett fullkomligt avväpnande sätt och jag kan mycket väl förstå att jag som tonåring gillade den. Det gör jag också den här gången - men kanske den kunde ha varit lite stramare i kompositionen, tycker jag nu. Jag minns att jag också gillade den film som gjordes utgående från boken. Den vore det också roligt att se på nytt.