Spöken - eller hjärnspöken?

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av övernaturliga fenomen, men nu blev jag så illa tvungen att intressera mig eftersom min läsecirkel valde att diskutera två "spökromaner".

Henry James klassiska Skruvens vridning har precis kommit ut i nyöversättning, med ny titel och allt. Nu heter den När skruven dras åt. Jag läste ändå den gamla översättningen, som ställvis faktiskt kändes väldigt föråldrad.

Boken börjar, som så många 1800-talsromaner, med att en ung kvinna kommer som guvernant till en ödslig herrgård... Onekligen en bra början. Sedan känns det trögare. Med eller utan spöken är berättelsen alltför tillkrånglad och diffus för att riktigt engagera.

Däremot föll jag direkt för den andra spökromanen, som är av modernare snitt, utgiven 2010. Evig natt av brittiska Michelle Paver handlar om en forskningsexpedition till Spetsbergen. Det är en mästerlig liten roman, där både miljö-och personskildringen känns absolut äkta. Beskrivningen av det eviga mörkret, det som vi på finska och ibland också på finlandssvenska brukar kalla kaamos, är tagen på kornet.

Spökromaner av det här slaget kan man också välja att läsa som psykologiska romaner. Men Skruvens vridning är så skruvad att jag aldrig riktigt får fatt i romanens psykologiska röda tråd. Däremot läser jag Evig natt som en gastkramande skildring av hjärnspöken när de är som ruskigast. Alla som liksom jag själv lider av mörkrädsla känner minsann igen sig i boken.

Rysslands Anne Frank

Lena Muchina var 16 år gammal då belägringen av Leningrad började. Hennes dagbok från belägringen har jämförts med den långt mer kända Anne Franks dagbok. Muchinas dagbok hittades först alldeles nyligen i ett ryskt arkiv och har i år utkommit på finska med titeln Piirityspäiväkirja. På svenska gavs den ut ifjol med titeln Lenas dagbok.

Jämfört med tidigare skildringar av belägringen är Muchinas barmhärtigare mot läsaren. Här saknas de allra mest fasansfulla detaljerna, till exempel beskrivningar av grymhet, mord och kannibalism som i rikliga mått återfinns i andra berättelser från belägringen. I Lenas omgivning är folk visserligen utmattade och orkar inte alltid hjälpa varandra, men några monster är de inte.

När jag läste Lenas dagbok blev jag nyfiken på hur mycket den faktiskt har gemensamt med Anne Franks. Jag läste Annes dagbok på nytt och blev igen imponerad av hennes litterära skicklighet och psykologiska öga. Vid en jämförelse hamnar Lenas dagbok definitivt i skuggan. Man kunde kanske säga att den handlar om mat, inte om människor.

Sida upp och sida ner beskriver Lena hur hon söker efter mat, vad och hur mycket hon lyckas komma över, hur hon tillreder det och hur hungrig hon fortfarande känner sig. Det är förvisso oerhört sorgligt, men ur läsarens synvinkel blir det ändå enformigt. Personerna i boken bara skymtar förbi, man får inget grepp om vilka de är och hurdana de är som människor - medan Anne Frank däremot målar färgstarka levande porträtt av personerna som sitter instängda i sin fruktansvärda ödesgemenskap, tvungna att stå ut med varandras egenheter.

Faktum är att Lenas dagbok är lite tråkig. Bara ibland bränner det till, som när hon beskriver sin skamkänsla över att hon blir så lättad då en gammal släkting dör - eftersom hon och hennes mamma då får överta släktingens brödranson. Lenas bok har kanske intresse närmast som ett historiskt dokument - som sådant utan vidare mycket informativt och genuint.

Ökända böcker och författare

Ökända böcker och  författare var temat för Kulturkontakt Nords öppna bokcirkel häromkvällen. Två av böckerna på läslistan var Christer Kihlmans Människan som skalv och August Strindbergs En dåres försvarstal. Båda hade jag läst för evigheter sedan, dags alltså för omläsning.

Jag minns att Människan som skalv gjorde ett djupt intryck på mig när jag läste den i tretton-fjortonårsåldern. Drygt fyrtio år senare är jag fortfarande imponerad av författarens mod att berätta de mest smärtsamma saker om sig själv i offentligheten. Efteråt har Kihlman förklarat att han ville vara ärlig för att hjälpa andra att våga vara ärliga och därmed komma över sin ångest. Jag är böjd att tro som författaren att ångesten i världen skulle minska om alla vågade vara öppna och ärliga om sina problem.

En annan sak är sedan att synen på vissa av de företeelser som Kihlman berättar om har förändrats totalt sedan det ultraliberala 70-talet. Knappast skulle någon författare numera beskriva sitt deltagande i gruppsex med konkreta detaljer. Och ingen författare skulle idag skriva så här aningslöst om hustrumisshandel: "Det hände att jag slog dig då vi kom hem på natten från någon bjudning, men du reagerade inte särskilt starkt på misshandel (...)".  Knausgård i all sin öppenhet skulle inte kunna berätta om sådant som Kihlman berättade om på 70-talet, eftersom dagens läsare inte skulle acceptera det. (Och då avser jag förstås inte Kihlmans homosexualitet).

Kihlmans beskrivning av äktenskapet påminner en hel del om Strindbergs äktenskapsskildring i En dåres försvarstal. Storyn i En dåres försvarstal kändes väldigt bekant eftersom jag för något år sedan läste Lena Einhorns roman Siri, som beskriver samma äktenskap ur hustruns, Siri von Essens, perspektiv. Då tyckte jag att saken var solklar, Strindberg var paranoid och onormalt svartsjuk och det var orsaken till parets svårigheter.

Men då jag nu får händelserna belysta ur motsatt perspektiv blir jag lite tveksam. Nog verkar ju Siri ändå ganska jobbig? Strindberg beskriver till exempel hur hon obekymrat låter sin hund bajsa på salongsmattan fastän han bönfaller henne att låta bli. Kan den historien verkligen vara sann?

Någon bajsande hund kom jag inte ihåg från Einhorns bok, och jag tänkte till och med låna boken på nytt för att kolla upp om hon skrivit om hunden. Men så kände jag plötsligt att jag hade ägnat helt tillräckligt med tid åt det strindbergska äktenskapet och beslöt att glömma hela saken.

Av de här två tycker jag Strindberg bättre har klarat av tidens tand. Hans helvetiska äktenskapsskildring känns mer berörande än Kihlmans ställvis ganska teoretiska utläggningar. Men den som griper sig an En dåres försvarstal borde säkert läsa Einhorns Siri i samma veva. För övrigt rekommenderar jag Kulturkontakt Nords bokcirkel som är öppen för alla. Vi hade väldigt intressanta diskussioner.

Franskt trams

En del av de franska böcker i svensk översättning som jag läst på sista tiden har känts underligt meningslösa. Det måste finnas mängder av bra böcker i Frankrike, varför fastnar någon för till exempel Och sen Paulette av Barbara Constantine och besluter att just den ska översättas till svenska.

Bokens intrig är i och för sig kul, ett antal människor i olika åldrar flyttar ihop i ett kollektiv på landet. Det skulle kunna bli ett spännande sociologiskt drama, men det blir bara banalt. Människor och händelser beskrivs i en pluttenuttig ton som gör en smått illamående. Ingen av karaktärerna väcker det minsta intresse. Eller, som en recensent helt kallt uttryckte det, de väcker antingen likgiltighet eller avsmak.

Den enda gång jag själv vaknade upp och blev intresserad var då kollektivet av miljöskäl började planera att skaffa ett torrdass. Tyvärr fick man inte veta mer om projektet och det rann tydligen ut i sanden.

Jag har svårt att föreställa mig att någon skulle kunna gilla den här romanen. Tydligen har den ändå sålt bra i Frankrike. Däremot kan jag tänka mig att den skulle kunna vara riktigt mysig som film.

Finlandssvensk melankoli

Människor i ett höghus utan annat gemensamt än att de är grannar - det är en bra utgångspunkt för en roman tycker jag. Alla förutsättningar finns för intressanta, och kanske humoristiska, möten och samtal.

I romanen Baton Rouge av Agneta Ara har vi just den här utmärkta utgångspunkten. Persongalleriet består av grannarna i ett höghus, sinsemellan helt olika människor. I centrum står Bengt, äldre, ensam och handikappad, samt Blossom, ung, sårbar och sorgsen. De har båda känt sig övergivna i sin barndom, och särskilt tillbakablickarna på Blossoms barndom med en far som öppet förnedrade henne känns berörande.

Agneta Ara är poet och hennes språk är vackert. En stämning av gammaldags melankoli som jag känner igen från tidigare finlandssvenska romaner och noveller vilar över texten. Emellanåt är hennes formuleringar också roliga och träffande, som när hon beskriver en äldre människas känslor inför en smarttelefon: "Att ha hela världen med städer och alla människor tillgängliga i ett så litet format, liggande i fickan eller portföljen. Kanske tappa allt."

Ändå är det som om texten i den här romanen för det mesta inte riktigt skulle nå fram till mig. Trots vissa berörande partier känns händelserna oengagerande. Det hela blir för poetiskt och konturlöst för min jordnära smak.