Jag har aldrig varit särskilt intresserad av övernaturliga fenomen, men nu blev jag så illa tvungen att intressera mig eftersom min läsecirkel valde att diskutera två "spökromaner".
Henry James klassiska Skruvens vridning har precis kommit ut i nyöversättning, med ny titel och allt. Nu heter den När skruven dras åt. Jag läste ändå den gamla översättningen, som ställvis faktiskt kändes väldigt föråldrad.
Boken börjar, som så många 1800-talsromaner, med att en ung kvinna kommer som guvernant till en ödslig herrgård... Onekligen en bra början. Sedan känns det trögare. Med eller utan spöken är berättelsen alltför tillkrånglad och diffus för att riktigt engagera.
Däremot föll jag direkt för den andra spökromanen, som är av modernare snitt, utgiven 2010. Evig natt av brittiska Michelle Paver handlar om en forskningsexpedition till Spetsbergen. Det är en mästerlig liten roman, där både miljö-och personskildringen känns absolut äkta. Beskrivningen av det eviga mörkret, det som vi på finska och ibland också på finlandssvenska brukar kalla kaamos, är tagen på kornet.
Spökromaner av det här slaget kan man också välja att läsa som psykologiska romaner. Men Skruvens vridning är så skruvad att jag aldrig riktigt får fatt i romanens psykologiska röda tråd. Däremot läser jag Evig natt som en gastkramande skildring av hjärnspöken när de är som ruskigast. Alla som liksom jag själv lider av mörkrädsla känner minsann igen sig i boken.
Henry James klassiska Skruvens vridning har precis kommit ut i nyöversättning, med ny titel och allt. Nu heter den När skruven dras åt. Jag läste ändå den gamla översättningen, som ställvis faktiskt kändes väldigt föråldrad.
Boken börjar, som så många 1800-talsromaner, med att en ung kvinna kommer som guvernant till en ödslig herrgård... Onekligen en bra början. Sedan känns det trögare. Med eller utan spöken är berättelsen alltför tillkrånglad och diffus för att riktigt engagera.
Däremot föll jag direkt för den andra spökromanen, som är av modernare snitt, utgiven 2010. Evig natt av brittiska Michelle Paver handlar om en forskningsexpedition till Spetsbergen. Det är en mästerlig liten roman, där både miljö-och personskildringen känns absolut äkta. Beskrivningen av det eviga mörkret, det som vi på finska och ibland också på finlandssvenska brukar kalla kaamos, är tagen på kornet.
Spökromaner av det här slaget kan man också välja att läsa som psykologiska romaner. Men Skruvens vridning är så skruvad att jag aldrig riktigt får fatt i romanens psykologiska röda tråd. Däremot läser jag Evig natt som en gastkramande skildring av hjärnspöken när de är som ruskigast. Alla som liksom jag själv lider av mörkrädsla känner minsann igen sig i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar