söndag 31 maj 2015

Moskva, jag älskar dig inte

Jag vet inte om Sergej Minajev har inspirerats av den ryska klassikern Tolv stolar, där huvudpersonerna jagar en förmögenhet som har gömts i en stolsits. Åtminstone kom jag att tänka på den när jag läste Minajevs satir Moskva, jag älskar dig inte. I den jagar huvudpersonerna en förmögenhet i en portfölj. Nästan ett århundrade skiljer de två böckerna åt, men den fartfyllda satiren och samhällskritiken är densamma. Minajevs bok är ändå betydligt mörkare i tonen.

Jag brukar klaga på att det är svårt att få tag på rysk skönlitteratur (i översättning) som utspelar sig i nutid. Minajevs roman från 2012 är troligen den första ryska bok jag läst där ordet Facebook förekommer. Någon realistisk vardagsskildring av rikssvensk typ är det ändå absolut inte frågan om, utan det är nattsvart satir för hela slanten.

Jag gillar visserligen författarens humor, men jag trivs inte alls med den kalla stämningen i boken. Personerna skildras fragmentariskt; skurkar, mördare, prostituerade, knarkare passerar revy i en aldrig sinande ström. Korruption och gangsterism präglar samhället. Om det verkligen går till så här i Moskva förstår man bra att författaren inte älskar staden.

Ett korn av sanning ligger det antagligen i beskrivningen. Åtminstone förefaller dagens Ryssland inte vara någon humanismens högborg. Romanens titel skulle kunna passa in på en bok av helt annat slag som jag läste ungefär samtidigt - Kalle Kniiviläs fantastiska reportagebok Krim tillhör oss.

Kniivilä åkte omkring på Krim strax efter annekteringen och talade med massor av människor som alla ger sin syn på det skedda. Den bild man får av händelseförloppet och hur det drabbat de berörda är fasansfull.  Moskva, jag älskar dig verkligen inte efter att ha läst detta. Men vilken otrolig journalistisk insats Kniivilä har gjort. I den här boken susar historiens vingslag.

onsdag 27 maj 2015

En hemmafru jag känner

Nu har jag läst sista delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. De tidigare delarna läste jag när de kom ut, vilket redan är några år sen.

Det känns som att det inte skulle finnas så mycket att säga om trilogin. Allting har liksom redan sagts, den har höjts till skyarna, del tre blev belönad med Augustpriset. Det är bara att instämma i berömmet.

Böckerna handlar om livet i Sverige på 40- och 50-talen, sett ur tvåbarnsmamman Majs synvinkel.
För mig är Maj en känd figur - kvinnor som henne minns jag från barndomen, kvinnor som satte en ära i att kunna baka, laga mat, sköta ett hushåll. Böckerna kretsar kring vardagslivet, de små detaljerna som livet sist och slutligen är uppbyggt av.

I bokcirkeln tyckte en del att särskilt del tre blev lite väl utdragen, rentav tjatig. Själv hade jag inga problem med den, jag slukade den precis som de två tidigare.

I mina ögon är trilogin inget mindre än ett mästerverk. Psykologiskt och historiskt är den trovärdig in i minsta detalj, dramaturgiskt fungerar den också. Den är spännande, gripande, men inte sentimental. Kort sagt, den är fantastisk.


tisdag 26 maj 2015

En mardrömslik babujska

Kan just undra vad dagens ryska regim skulle tycka om Pavel Sanajevs debutroman, som på finska heter Haudatkaa minut jalkalistan taakse, ifall den kom ut nu. När den utkom år 1996 rådde det ett friare klimat i Ryssland, idag ska konsten vara uppbygglig. Svordomar är till exempel förbjudna. I Haudatkaa minut... vimlar det av svordomar och andra fula ord, och till råga på allt handlar boken om ett psykiskt misshandlat barn, vilket förmodligen inte heller är något populärt tema i dagens Ryssland.

Boken utkom på finska ifjol, men någon skildring av dagens Ryssland är den alltså inte, utan det är frågan om en sovjetisk barndomsskildring.

Det tog ett bra tag innan jag fick något grepp om boken. Först tyckte jag bara den var extremt underlig. Bokens huvudperson, en sjuårig pojke, bor hos sin mormor och träffar sin mamma bara ett par gånger i månaden då hon kommer och hälsar på. Det underliga i boken är beskrivningen av mormodern, som grälar, vrålar, svär, förolämpar folk till höger och vänster, till och med flyger på dem rent fysiskt. Det finns inga försonande drag hos henne, hon är ett monster. Och visst, hon har en diagnos - men inte heller det väcker läsarens medkänsla.

Till en början är texten smått humoristisk i sin absurdism, men det är en humor som börjar kännas alltmer malplacerad. Barnmisshandel är ju faktiskt inte särskilt roligt. Men mitt i allt vänder det, omärkligt övergår absurdismen i traditionell realism, och då gnistrar det till. Plötsligt är man tagen, omskakad, berörd.

Slutintrycket är att boken trots allt blir en träffande skildring av livet tillsammans med en psykiskt labil person. Den är ställvis lysande, men lite för ojämn för min smak.

fredag 22 maj 2015

Feminist och humorist

Caitlin Moran har hört till de där författarna som figurerar i utkanten av mitt medvetande, försedda med stämpeln Borde kanske nångång... Vanligen krävs det ett ingripande av slumpen för att jag verkligen ska ta itu med en sådan författare, och det skedde nu. Jag hittade Konsten att vara kvinna på en loppis på Åland. "Jag kom inga igenom ens första kapitlet", meddelade försäljaren.

Annorlunda gick det för mig, jag sträckläste nämligen boken praktiskt taget på stående fot. Det är frågan om ett slags blandning av självbiografi och essä, där varje kapitel tar upp olika aspekter av kvinnors liv, som utseende, förälskelse, yrkesliv. Det låter kanske lite jämtjockt men det är det inte, för boken är helt osannolikt rolig, full av dråpliga one liners.

För en nordisk kvinna är boken ändå ingen bibel. Uppenbarligen har vi kommit en bra bit längre på jämställdhetens väg än vad man gjort i Storbritannien.  De exempel på sexism Moran tar upp har åtminstone jag ytterst svårt att tänka mig i finländska förhållanden - eller vad sägs om mannen som placerar en ask med tamponger på sin kvinnliga kollegas bord med orden: "Du verkar så labil så jag tänkte att du behöver de här."

För min del blir behållningen av boken snarare humorn än jämställdhetsfunderingarna, som i mina ögon ibland är ganska nattståndna. Överhuvudtaget känns mycket av resonemangen främmande för en nordbo.

Men Morans definition av feminism gillar jag: "Alla är schyssta mot varann.". I fallet Toimi Kankaanniemi har frågan ställts om han gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier eller inte. Med hjälp av Morans metod skulle frågan vara enkel att besvara: Om kvinnorna i fråga upplevde Toimis sms som oschyssta, då var det frågan om sexism.



torsdag 21 maj 2015

Ett fyrverkeri av vidrighet

Trots att jag alldeles nyligen sågade Martina Montelius bok om kulturtanter tycks hennes författarskap ändå intressera mig på något vis. Eller varför gav jag inte upp utan lånade också hennes debutbok Främlingsleguanen?

Boken handlar om en femåring som övergivits av sina föräldrar och bor ensam hemma med sitt sällskapsdjur, en leguan. Precis som i Oscar Levertins vänner luras man först att tro att det handlar om humor, språket är underfundigt och det finns gott om roliga formuleringar. Men snart börjar ångest och äckel allt mer dominera berättelsen för att tills sist utmynna i ett riktigt fyrverkeri av vidrighet.

För min del är Martina Montelius nu avklarad, jag får faktiskt inget ut av den här typen av absurd äckel- och ångestlitteratur. Det enda jag oförbehållsamt gillar i hennes författarskap är det fyndiga språket.

En aning förvånad är jag över att recensentkören i Sverige enstämmigt har höjt boken till skyarna. Också bokbloggarna tycks ha varit förtjusta. Att få livet att framstå som motbjudande, ohyggligt och obarmhärtigt är tydligen något som möts av respekt och beundran i Sverige, världens tryggaste och mest jämlika land.

Påverkad av den pågående Knausgård-debatten måste jag väl tillägga att jag inte alls tror att Martina Montelius själv skulle vara vidrig och pervers bara för att hennes bok är det. Inte heller tycker jag att man ska låta bli att skriva om det vidriga och perversa. Men gör man det utan minsta glimt av hopp intresserar det inte mig. Det blir ensidigt och skevt. Det blir effektsökeri. Det blir falskt, helt enkelt.

måndag 11 maj 2015

Gubbsjuka

Som jag tidigare nämnt är jag slumpläsare. Mitt bokval styrs ofta av slumpen. Knappast skulle jag till exempel just nu ha läst Jan Myrdals Gubbsjuka från 2002 om jag inte av en ren slump hade träffat hans hustru Andrea i Stockholm.

Andrea Gaytan Myrdal är en person med en utstrålning och karisma som man inte är van vid här i vårt inåtvända Finland. Jag fascinerades av hennes livfulla beskrivning av sin trettio år äldre make, den kände författaren. Lite googlande gav vid handen att Andrea finns med i den självbiografiska boken Gubbsjuka, så den ville jag absolut läsa.

När Myrdal skrev boken var han kring 75 år gammal. Boken handlar i hög grad om åldrande, men den är ingen eländesskildring. Texten är svalt analytisk, ofta kryddad med torr humor. Det handlar om åldrande ur samhällelig synvinkel, ur medicinsk synvinkel, ur erotisk synvinkel, etc.

Uppenbarligen är jag själv, 56, tillräckligt gammal för att vara intresserad av temat, för jag sträckläser och är oavbrutet road. Gubbsjuka är ställvis lite snårig, men som helhet både intelligent och medryckande läsning.

Fastän Myrdal tillhör en äldre generation än jag tycks vi ändå ha en del gemensamt i vårt kulturella bagage. Bland annat återger Myrdal Topelius berättelse från 1866 om farfar som tvingades äta vid gristråget. Just den berättelsen gjorde ett outplånligt intryck på mig som barn. Den handlar om farfar som är så gammal att han inte kan äta utan att spilla på sig, och då sätter de elaka släktingarna honom i hörnet där han får äta ur samma tråg som grisarna.

Myrdal berättar också i boken om sin enorma boksamling, som han oavbrutet utnyttjar. Ingen tvekan om att han är obegripligt beläst. Det slår mig att få människor nuförtiden, hur intellektuella de än är, verkligen är genuint belästa.

Det finns så mycket av allt, så många böcker, så många tidningar, för att inte tala om hela internet som är fullsmockat med saker man skulle vilja läsa. Vem hinner, vem orkar, vem har ens längre en uppfattning om vad man borde ha läst? Jag befarar att en gammaldags beläsenhet av Myrdals kaliber är ett försvinnande fenomen.

Hela Myrdal är för övrigt i sig ett fenomen, men inte ett försvinnande sådant, verkar det som. Vid 88 års ålder är han fortfarande i full fart. Jag läste precis en välskriven artikel av honom i senaste numret av Nya Argus!







lördag 9 maj 2015

Norsk absurdism

Det var längesen jag läste Erlend Loe, men nu var det dags igen - Doppler, från 2004.

Doppler är en mycket liten och mycket lättläst roman. Den handlar om en man som tröttnar på civilisationen och flyttar ut i skogen där han har en älg som bästa kompis.

Det är alltså inte frågan om någon realism här utan en absurd fantasi med inslag av samhällskritik. Jag som gillar studentikos humor uppskattar tokroligheterna i boken. Jag gillar också författarens festliga sätt att driva med olika kulturella fenomen:  tevens barnprogram, lokalmagasinet Norge runt som är bekant också för Yle fems tittare, megafilmen Sagan om ringen, etc.

Funderingarna kring prestationskrav och duktighet känns däremot inte så originella. I och för sig är det ju alltid trevligt att lite reflektera kring vad man egentligen håller på och gör med sitt liv...

Risken med absurda romaner är att roligheterna går till överdrift och det hela börjar gå på tomgång. Ett exempel är den populära Hallonbåtsflyktingen som i mitt tycke var alltför tillspetsad för att vara rolig. Lite lika känns det nu, men Doppler är helgjutnare. Så pass bra tycker jag om den att jag gott kan tänka mig att läsa uppföljaren Volvo lastvagnar.


torsdag 7 maj 2015

En onödig översättning

Mina möten med de verkliga författarna är en lockande titel för en bokälskare. Upplägget i boken är skojigt - en författare fabulerar om sina verkliga eller inbillade möten med andra författare.

Boken är skriven av dansken Claus Beck-Nielsen, som jag inte kände till från förut. I Danmark är han förmodligen kändare än i Svenskfinland. Däremot har jag nog hört talas om och till och med läst några av de författare han skriver om, Peter Hoeg förstås, Ib Michael, Klaus Rifbjerg.

Jag tror ändå att man borde känna till dansk skönlitteratur betydligt bättre än vad jag gör för att riktigt kunna förstå och uppskatta boken. Ofta får jag en känsla av att Beck-Nielsen driver med och kanske till och med är rätt elak mot sina kolleger, men jag kan inte veta hur elak han är, och varför.

Nu blir behållningen av boken rätt sporadisk. Vissa avsnitt glimtar till, det kan vara en ironisk formulering om hur klichémässigt författarlivet beskrivs i medierna, det kan vara en humoristisk iakttagelse till exempel på en förlagsfest. Eller det kan vara en isande kuslig skildring av ett bordellbesök, hu! De här korta glimtarna visar att Beck-Nielsen förvisso är en skicklig författare, och i princip gillar jag den absurda humor som boken är fylld av.

Men det mesta i boken rinner ändå ut i tomma intet, dels kanske därför att man inte känner till författarna det handlar om, dels därför att alltihop mest är en totalt ostrukturerad medvetandeström. Guldkornen drunknar i strömmen.

I bokcirkeln  undrade vi varför boken överhuvudtaget har översatts till svenska, och vi förvånade oss storligen över att den varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

tisdag 5 maj 2015

En saga från Turkiet

Jag minns Låt tistlarna brinna som en stor läsupplevelse från ungdomen. Jag var faktiskt helt övertygad om att Yasar Kemal hade fått Nobelpriset - men lite googlande visar att han aldrig fick det även om han var ständigt Nobeltippad. Jag ser också att han avled alldeles nyligen, 92 år gammal.

Hans roman Med dina ögon, Salih är av betydligt mindre format än giganten Låt tistlarna brinna. Jag hittade den på bibbans cirkulationshylla, och tog den med mig just på grund av det lämpliga handväskformatet.

Romanen handlar om en elvaårig pojke i en fiskeby. Han hittar en mås med bruten vinge, och handlingen kretsar i hög grad kring pojkens försök att få fågeln frisk så att den kan flyga. Samtidigt presenteras en myllrande skara bybor, och alltihop beskrivs på ett vackert, poetiskt språk.

Ja, det låter ju bra. Ändå griper berättelsen inte alls tag i mig, av flera orsaker. För det första är personskildringen trots sin mustighet alltför fragmentarisk. Pojkens farmor beskrivs till exempel som en fruktansvärt elak människa, men vi får ingen som helst ledtråd till varför hon har blivit sådan. Samma problem gäller de flesta personer i boken, de beskrivs yvigt men ytligt.

För det andra är berättelsen i sig inte tillräckligt medryckande. Jag bryr mig inte särskilt mycket om måsen och dess vinge, mer intresserad skulle jag ha varit till exempel av grannens mystiska smugglaraffärer - men de belyses aldrig dess mer utan skymtar bara i bakgrunden.

För det tredje håller boken inte heller som saga. I så fall borde den vara än mer magisk, än mer förtrollande. Nu blir den ett klumpigt mischmasch av saga och realism. "En lysande berättelse, böljande, gungande, dansande", citeras en recension på bakpärmen. Så olika kan man tycka.