Mina möten med de verkliga författarna är en lockande titel för en bokälskare. Upplägget i boken är skojigt - en författare fabulerar om sina verkliga eller inbillade möten med andra författare.
Boken är skriven av dansken Claus Beck-Nielsen, som jag inte kände till från förut. I Danmark är han förmodligen kändare än i Svenskfinland. Däremot har jag nog hört talas om och till och med läst några av de författare han skriver om, Peter Hoeg förstås, Ib Michael, Klaus Rifbjerg.
Jag tror ändå att man borde känna till dansk skönlitteratur betydligt bättre än vad jag gör för att riktigt kunna förstå och uppskatta boken. Ofta får jag en känsla av att Beck-Nielsen driver med och kanske till och med är rätt elak mot sina kolleger, men jag kan inte veta hur elak han är, och varför.
Nu blir behållningen av boken rätt sporadisk. Vissa avsnitt glimtar till, det kan vara en ironisk formulering om hur klichémässigt författarlivet beskrivs i medierna, det kan vara en humoristisk iakttagelse till exempel på en förlagsfest. Eller det kan vara en isande kuslig skildring av ett bordellbesök, hu! De här korta glimtarna visar att Beck-Nielsen förvisso är en skicklig författare, och i princip gillar jag den absurda humor som boken är fylld av.
Men det mesta i boken rinner ändå ut i tomma intet, dels kanske därför att man inte känner till författarna det handlar om, dels därför att alltihop mest är en totalt ostrukturerad medvetandeström. Guldkornen drunknar i strömmen.
I bokcirkeln undrade vi varför boken överhuvudtaget har översatts till svenska, och vi förvånade oss storligen över att den varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.
Boken är skriven av dansken Claus Beck-Nielsen, som jag inte kände till från förut. I Danmark är han förmodligen kändare än i Svenskfinland. Däremot har jag nog hört talas om och till och med läst några av de författare han skriver om, Peter Hoeg förstås, Ib Michael, Klaus Rifbjerg.
Jag tror ändå att man borde känna till dansk skönlitteratur betydligt bättre än vad jag gör för att riktigt kunna förstå och uppskatta boken. Ofta får jag en känsla av att Beck-Nielsen driver med och kanske till och med är rätt elak mot sina kolleger, men jag kan inte veta hur elak han är, och varför.
Nu blir behållningen av boken rätt sporadisk. Vissa avsnitt glimtar till, det kan vara en ironisk formulering om hur klichémässigt författarlivet beskrivs i medierna, det kan vara en humoristisk iakttagelse till exempel på en förlagsfest. Eller det kan vara en isande kuslig skildring av ett bordellbesök, hu! De här korta glimtarna visar att Beck-Nielsen förvisso är en skicklig författare, och i princip gillar jag den absurda humor som boken är fylld av.
Men det mesta i boken rinner ändå ut i tomma intet, dels kanske därför att man inte känner till författarna det handlar om, dels därför att alltihop mest är en totalt ostrukturerad medvetandeström. Guldkornen drunknar i strömmen.
I bokcirkeln undrade vi varför boken överhuvudtaget har översatts till svenska, och vi förvånade oss storligen över att den varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar