Att reinkarneras är inte alltid så kul

Det sista jag gjorde innan jag åkte iväg till bokmässan i Göteborg var att läsa romanen Dålig karma av den tyske författaren David Safier, en av dem som skulle uppträda på mässan. 

Dålig karma är enligt pärmtexten "romanen som har fått Europa att le". Den lär ha sålts i jätteupplagor inte bara i Tyskland utan också i många andra länder, och det har man ingen svårighet att tro på när man läser den. 

Boken handlar om en tevestjärna som dör i en olyckshändelse och finner sig återfödd som myra. Orsaken är att hon samlat på sig dålig karma under sitt människoliv genom sin egoism och hänsynslöshet. Nu börjar en lång kamp för henne att samla god karma för att återfå sin mänskliga skepnad. Vi får följa hennes fortsatta reinkarnerade liv som marsvin, daggmask och hund, bland annat. 

Dålig karma är en helt otroligt rolig och fyndig bok, och när man läser den inser man att författaren måste vara ett geni. Därför kändes det extra intressant att få möta honom i Göteborg. David Safier visade sig vara en mycket rar person som nämnde sin fru i varannan mening. På frågan varför han valde en kvinna till huvudperson i boken svarade han att den handlar om en människa som ingående beskriver sina känslor - och endast en kvinna kan prata om sina känslor så hängivet och så länge, menade han. 

Safier har skrivit fem humoristiska romaner av vilka åtminstone några ska översättas till svenska. Det intressantaste han berättade på mässan var kanske ändå att han nu senast har skrivit en riktigt allvarlig bok. Den handlar om livet i judeghettot i Warszawa före andra världskriget och ska snart komma ut. Den boken tror jag vi är många som väntar på att få läsa.

Humoristiskt om Indien

Vissa böcker gillar man utan att riktigt veta varför, men det gäller  inte Mikael Bergstrands reseroman Delhis vackraste händer. Den vet jag precis varför jag gillar - därför att den är rolig, spännande och sympatisk!
                                                                                                                                                      
Boken handlar om den av livet tilltufsade reklammannen Göran Borg, frånskild och arbetslös, som låter sig övertalas att resa till Indien med en kompis. Resan blir längre än han tänkt sig, han stannar ett bra tag i Indien och hinner bekanta sig grundligt med livet och människorna där.

I allmänhet är det roligare att läsa om ett land man besökt än ett man inte alls känner till. Men den här boken skildrar Indien så inkännande att man tycker sig ha varit där själv när boken är slut. Miljöskildringen är färgstark och personerna trovärdiga. Men framför allt är det här alltså en bok som får en att skratta.

Boken lär ha fått en fortsättning som precis har kommit ut, och författaren själv kommer att uppträda på bokmässan i Göteborg dit jag är på väg. Det ska bli intressant att träffa honom. Eller träffa och träffa. Lyssna på honom och kanske köa för autograf, är väl vad den träffen kommer att gå ut på.

En polsk mumindal

När man snubblar över en roman med titeln Styr din plog över de dödas ben vet man nog inte vad man ska vänta sig. Och ännu mindre om romanen är polsk. Jag hade aldrig hört talas om författaren Olga Tokarczuk, men ser till min förvåning att detta redan är hennes femte bok som har översatts till svenska.

Från första början trivdes jag i den här boken. Den handlar om mer eller mindre konstiga människor som bor i en by i skogen. Huvudpersonen är en pensionerad broingenjör, numera lärarinna i engelska. Hon ställer horoskop och är sorgsen över alla oskyldiga djur som dör i jakt. Hon och hennes vänner filosoferar och grubblar över livet på ett småhumoristiskt men ändå djupsinnigt sätt. Det sociala livet i byn representeras bland annat av Svampplockarföreningen som är en riktig maktfaktor i trakten. Ibland fick jag nästan lite muminkänningar av boken.

Tyvärr är slutet våldsamt och ruskigt, i kontrast till den smått absurda stilen som i övrigt präglar boken.  Det blev en plump i protokollet för min del. Synd, för annars är det en roman helt i min smak. Kanske jag tar mig en titt på hennes tidigare böcker också.

Vanvettig passion

Jag tror att Häxan och regnet av Jurga Ivanauskaite är den första litauiska roman jag någonsin har läst. Kanske blir den också den sista, för det tycks inte precis krylla av litauiska böcker översatta till svenska.

Jag känner mig rätt förbryllad av den här boken. Språket är helt otroligt vackert och poetiskt. Men själva storyn är lite för underlig för min smak. Rättare sagt finns här tre parallella historier, en berättarteknik som jag alltid har tyckt är irriterande. En tillräckligt spännande och bra story står på egna ben och behöver inga utvikningar hit och dit, har jag alltid tyckt på mitt enkelspåriga sätt.

En av de tre historierna är i alla fall väldigt intressant och medryckande, det handlar om en kvinna som blir vanvettigt förälskad i en präst och sedan bearbetar sina kärleksproblem hos en psykoanalytiker. Författaren kunde ha koncentrerat sig på den biten. I stället serveras vi två historier till i samma stil, den ena av dem med Jesus och Maria Magdalena i huvudrollerna - ett rätt så sluttjatat tema tycker jag.

Överhuvudtaget har religionen en stor roll i boken, men på ett sätt som för mig känns ointressant och föråldrat. Kopplingen erotik - synd känns slutbearbetad i ett modernt samhälle, även om det förstås finns enklaver som laestadianismen osv där den lever kvar.

Jag tror att man måste vara ganska så intresserad av religiösa spörsmål för att till fullo kunna uppskatta den här romanen.

Livet som bordellmamma

Henning Mankell hör inte till mina favoriter. Deckare läser jag inte alls och de enstaka Afrika-romaner jag läst av honom har jag tyckt varit alltför sentimentala.

Nu läste jag i alla fall hans Minnet av en smutsig ängel eftersom min bokcirkel diskuterade den. Den handlar om en fattig svensk torparflicka som av en slump blir bordellägare i Afrika. Det här låter ju inte klokt men Mankell hävdar att historien har verklighetsbakgrund.

Det är massor av viktiga teman som tas upp i boken, fattigdom, kvinnoförtryck, rasism. Likaså är det massor av färgstarka personer som virvlar förbi, och dramatiska händelser avlöser varandra i snabb takt. Men händelseförloppet är alltför fantasifullt för att man egentligen i något skede riktigt skulle tro på historien, och personerna är för många för att man ska få något grepp om dem.

Rentut sagt är boken rena dravlet. Ändå är den förmodligen den bästa Mankell jag läst. Språket flyter på och trots sin brist på trovärdighet är berättelsen spännande. Som att läsa en äventyrsbok i barndomen, sa en av medlemmarna i bokcirkeln. Vi gav boken godkänt.

Förra seklets superkändisar

Florian Illies bok Århundradets sommar 1913 fick beröm i SVT:s
morgonprogram i våras, varpå jag genast beställde den från bibban. Jag
hade trott att det var en roman, men snart gick det upp för mig att
det snarare är ett slags kulturhistorisk dokumentär.

I boken får vi följa mängder av europeiska (och några amerikanska)
kulturpersonligheters förehavanden under ett enda år, året innan
första världskriget bröt ut. Konceptet är strålande i teorin, men i
praktiken blir det rätt mycket name dropping. Det blir ytligt och
fragmentariskt, och man kommer aldrig kändisarna inpå livet.

Ändå hade jag inga problem med att ta mig igenom boken. Det är
onekligen fascinerande att följa med vad Kafka, Picasso, Brecht,
Proust - etc, etc -har för sig under året. Dessutom finns här
intressanta historier som jag inte kände till, bland dem Mona-Lisas
spårlösa försvinnande från Louvren.

Det som slår en är hur modern kulturen var för hundra år sedan, hur
bekanta de konstnärliga resonemangen känns. Politiken däremot släpade
efter. Så fruktansvärt gammalmodigt att kriga och döda i en värld där
konsten, filosofin, litteraturen står på en så hög nivå!

Florian Illies är tysk och många av personerna i boken var okända för
mig. Kanske helheten skulle ha känts intressantare om det handlat om
nordiska kulturpersonligheter.