Palmemordet uppklarat

Palmemordet har alltid fascinerat mig och om jag hade tid skulle jag kanske kasta mig ut i privatspanarsvängen... Fast numera har väl de flesta privatspanare lagt förstoringsglaset på hyllan, eftersom Leif GW Persson har löst mordgåtan för ett bra tag sedan.

I sin bok Faller fritt som i en dröm (2007) presenterar Persson en teori om mordet som åtminstone i mina ögon verkar helt trovärdig. Att den skyldige åtminstone inte var Christer Pettersson står klart för alla som läst den här boken.

Det intressanta temat till trots är boken tyvärr otroligt tråkig. Verkligen synd att inte förlaget hjälpte författaren att fixa till texten, som är alltför råddig och komplicerad för att vara medryckande. Dessutom är personskildringen så hisnande usel att man nästan rodnar.

Med tanke på författarens enorma kunskap är det verkligen synd att boken blev så dålig. Häpen läste jag några recensioner där den fick idel beröm.

Deckarklassiker från Schweiz

Jag antar att Friedrich Dürrenmatt fortfarande är ett känt namn i sitt hemland Schweiz, en författare som kanske omnämns i skolundervisningen. Men här i våra trakter misstänker jag att få minns honom, och själv hittade jag ett par av hans böcker på en cirkulationshylla.

Dürrenmatt ansågs åtminstone förr vara en "kvalificerad" deckarskribent i klass med Graham Greene. Och visst är det lite klassikerkänsla över både Kommissariens löfte och Domaren och hans bödel, trots att de i traditionell deckarstil handlar om mordutredningar. Miljö- och personskildringen är inte lika stereotyp som i dussindeckarna, och särskilt Kommissariens löfte skiljer sig från mängden också vad gäller intrigen. Atmosfären i boken känns genuin. För ett tag tyckte jag mig förflyttad till ett Mellaneuropa vid tiden för min födelse. Boken utkom år 1958.

Förr läste jag mycket deckare men en vacker dag hade en mättnadskänsla infunnit sig. Numera läser jag sällan deckare och då ska det vara någon särskild poäng med dem. Eventuellt kan jag tänka mig att läsa någon Dürrenmatt igen om jag råkar få syn på en på något loppis.

Knausgård fem

Knausgård femman seglar upp som favorit vid sidan av tvåan, så här långt. Sexan återstår ännu.

I Min kamp 5 beskriver Karl Ove Knausgård sin studietid i Bergen. I mitt förra blogginlägg skrev jag att en skicklig vardagsskildrare inte behöver ta till några konstlade dramaturgiska knep, och det är just vad Knausgård alltså inte behöver göra. Han beskriver vardagen exakt som den är. Visst är det ett underverk att han lyckas beskriva de mest odramatiska händelser,  de mest alldagliga företeelser så medryckande att man sträckläser texten.

Del fem är drygt 600 sidor lång och handlar om författarens första allvarligare kärlekshistorier, om goda vänner, om hans debut, hans skrivkramp, hans ströjobb och så vidare. Bland annat beskriver han sitt jobb på en anstalt för utvecklingsstörda på ett otroligt ärligt sätt. Skildringen känns säkert bekant för många ungdomar som tillfälligt hoppat in på vårdjobb.

Mycket har sagts om reaktionerna hos de människor Knausgård beskriver i sitt verk. Beträffande de två flickvännerna (av vilka en blev hans fru) anar man att han nog idkat lite självcensur. Så felfria kan väl inga kvinnor vara som de här två.

Sig själv beskriver han däremot som vanligt utan all försköning. Vi får bilden av en ångestfylld, osäker, sjukligt blyg ung man på god väg mot alkoholism. Knausgårds ärlighet är fullkomligt avväpnande. Han beskriver till exempel sin förfärliga avund då bästa vännen får sin bok antagen. Verkligen modigt av honom - få känslor är ju så tabubelagda som just avunden. Författarens humor och självironi lyfter texten och hindrar den från att bli långrandig eller pinsam.

Dessutom finns här en hel del både djuplodande och rolig litteraturanalys!

Jag brukar ändå säga att få saker blir sämre av att förkortas, och visst kunde man ha strukit lite också här. Men som helhet är femman en underbar bok.

Mobbare och uppkomlingar

Anna Fredriksson är en av de där skickliga vardagsskildrarna som det finns så gott om i Sverige. Hennes andra roman Lyckostigen handlar om en ensamstående tonårsmamma vars dotter mobbas i skolan. Pappan har stuckit iväg från den deprimerande landsortshålan där familjen bor och blivit snobb i Stockholm.

Här finns med andra ord ingredienser till en underbar samtidsskildring. Mobbning, penningbekymmer, klassresa, uppkomlingsmentalitet. Och visst är boken medryckande. Just den här typen av bok brukar jag se till att ha med mig på båten till Åland, en bok där handlingen är så spännande att kakofonin av barnskrik, fylleskratt och rassel från spelautomater inte stör koncentrationen.

Lite besviken blir jag ändå på boken. Jag tycker att författaren har slarvat med intrigen. Här kunde ha uppstått härliga sociala krockar, men egentligen blir det hela förvånansvärt blekt. Författaren ser sig tvungen att ta till ett ganska grovt knep - en jättestor lottovinst - för att få fart på handlingen. Därmed faller tyvärr en del av trovärdigheten bort. En riktigt skicklig vardagsskildrare klarar sig utan deus ex machina.

I och för sig är lottovinster förstås fascinerande, men tydligen svåra att skildra. Den förra lottovinstboken jag kommenterade i min blogg, Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt, lyckades inte heller så bra med just den biten.

Som helhet blir det ändå pluspoäng för Lyckostigen, och jag kommer garanterat att läsa Anna Fredrikssons nästa roman.

Förvirrande Jesus

Det är ett bra tag sedan jag läste J.M.Coetzee, möjligtvis var det ungefär vid tiden för hans Nobelpris år 2003. Jag vill minnas att jag tyckte hans böcker var tämligen lättillgängliga om än i dystraste laget för min smak.

När jag började läsa Coetzees senaste roman Jesus barndom var jag därför helt inställd på något mörkt och deprimerande. Efter några sidor antog jag att boken var en dystopi. Det hela verkade utspela sig i en omänsklig framtida diktatur där absurda regler förstör livsglädjen för den maktlösa lilla människan - som sig bör i dystopigenren.

Men efter ett tag började jag tänka om. Jesus barndom är förmodligen ändå inte en dystopi. De absurda reglerna i republiken Novilla finns till för att garantera välfärd för alla - lite som i det forna svenska folkhemmet, kanske. Reglerna verkar inte heller vara särskilt stränga, och invånarna har en hel del frihet.

Romanen handlar om en man som söker den försvunna mamman till en liten pojke. Pojken och mannen har kommit till fantasilandet Novilla tillsammans, varifrån förblir oklart. De hittar en mamma - eller någon som kunde vara en mamma. Till en början framstår mamman som självisk och osympatisk, men igen överraskar Coetzee och personskildringen blir betydligt mer nyanserad.

Just det här - att man väntar sig något fasansfullt men får något som kanske ändå är medmänsklighet - är vad jag gillar i romanen. Men i övrigt är jag tveksam. Intrigen känns tidvis helt meningslös. Vad handlar boken om egentligen? Ibland blir det sida upp och sida ner med halvintressant köksfilosoferande, i den stilen som är helt skojigt att ägna sig åt vid tretiden på natten med rödvin och goda vänner. Att ta ett barns naiva frågor som utgångspunkt för ett filosofiskt samtal är ju en utmärkt metod, då kommer man direkt in på de mest grundläggande frågorna. En annan sak är sedan om samtalet leder någonvart.

Jag har läst lite recensioner för att se om någon annan har lyckats förstå avsikten bakom Coetzees bok, men en viss förvirring tycks råda. En möjlighet är att tolka boken som skolkritisk, eftersom skolsystemet verkar vara det enda verkligt grymma i landet Novilla. Vad Jesus och hans barndom har med huvudpersonerna att göra är oklart. En del tycker att pojken och modern i boken påminner om Jesus och Maria, men själv har jag svårt att se det sambandet.

På plussidan ändå att boken är lättläst och underhållande. Som bokcirkelbok fungerar den antagligen utmärkt eftersom den väcker så många frågor.