Finlandia: Knastertorrt om flygplatser

Finlandialoppet börjar gå in på slutrakan. Nu har jag läst kandidat nummer 5: Terminaali av Hannu Raittila.

Den här boken har jag verkligen svårt att få något grepp om. Den handlar om två flickor som reser omkring från flygplats till flygplats. Den ena försvinner, varpå hennes föräldrar börjar söka efter henne. Det kunde kanske vara spännande, men problemet är att varje ny vändning i handlingen åtföljs av snåriga utläggningar om det ena och det andra. När till exempel en av huvudpersonerna flyger över Kalmar, så tycker författaren att vi bör få oss till livs lite fakta om Kalmarunionen som bildades år 1397.

Det är verkligen jobbigt, eftersom de fakta som serveras ibland inte har någonting med själva handlingen att göra. På ett sätt förstår jag vad författaren har varit ute efter - han har velat skriva en bred roman som handlar om hela livet och hela världen. Men personskildringen har blivit lidande av den ambitionen, och karaktärerna i boken känns lika torra som de oändliga faktapresentationerna.

Lite intressant är det förstås ur mitt perspektiv att den försvunna flickans pappa är finlandssvensk från Hitis och mamman jobbar på Yle. Men hur trovärdigt är det att mamman lämnar pappan efter två veckors äktenskap för att hon inte står ut med Hitisdialekten? Mammans reflexioner om Yle är också ganska speciella. Hon beviljas studieledighet och filosoferar då såhär, fritt översatt:

"Jag tog ut allt jag kunde av de nästan löjligt överdrivna förmåner som vår generation förhandlat sig till på Yle, samt av de möjligheter att undvika arbete som Yles råddiga organisation erbjuder."

Hm. Men oberoende av vad författaren tycker om Yle, så är det nog inget mästerverk han har skrivit den här gången. Jag undrar faktiskt varför den ens har valts till kandidat.

Finlandia: Rasputin utmanar Westö

Min Finlandiamaraton går vidare. Nu läste jag Ystäväni Rasputin av JP Koskinen. Den handlar som namnet antyder om den berömda munken Grigori Rasputin som var den sista tsarfamiljens goda vän. Det sades om Rasputin att han var den enda som kunde stoppa den blödarsjuke tronarvingens blodflöde, och därför blev han en så viktig person i tsarfamiljen.

Om Rasputin har det skrivits spaltkilometrar, han är väl en av de mest mytomspunna personerna i historien. Själv har jag inte läst just något alls om honom, så jag kan inte jämföra  JP Koskinens bok med andra böcker om Rasputin. Jag vet bara att Koskinens bok är helt underbar. Den är så levande och autentisk att man verkligen förflyttas hundra år bakåt i tiden och finner sig vandrande omkring på gatorna i S:t Petersburg strax före revolutionen.

Än en gång förundras jag över att det finns så många finska författare jag aldrig hört talas om. Denne JP Koskinen har gett ut hela sju romaner före den här. Det har sagts att man inte kan tävla i litteratur, men för mig har Finlandiapriset ofta fungerat som rena informationskampanjen.

Att läsa boken är en njutning. Varje detalj omsorgsfull och utarbetad, persongalleriet färgsprakande, språket enkelt och vackert, handlingen naturligtvis andlöst spännande - det handlar ju om en av de mest dramatiska perioderna i rysk historia. När jag smäller fast boken är jag övertygad om att den verkliga och sanna historien om den omstridde Rasputin finns mellan just de här pärmarna.

Ingen tvekan om att Koskinen är värd Finlandiapriset. Efter att ha läst fyra av sex kandidatböcker håller jag ändå en hacka på Westö, beroende på att vår egen historia ändå ligger närmare våra finländska hjärtan än tsarfamiljens öde. I övrigt är böckerna jämstarka.

En riktigt dålig mor

Det drar ihop sig till Augustprisutdelning. Av de sex kandidatböckerna har jag läst två, Kjell Westös förstås och så Sven Olov Karlssons Porslinsfasaderna.

Porslinsfasaderna är en roman precis i min smak. Författaren var totalt okänd för mig, men från och med nu ska jag hålla ögonen på honom. Boken är en släktroman som omspänner tre generationer. Det är ingen särskilt trevlig släkt det är frågan om, huvudpersonerna är sura, envisa och egoistiska eller bara tröga och dumma.

Särskilt intressant är beskrivningen av Sara, som är en verkligt usel mor. Hon uppmuntrar aldrig sina barn utan trycker tvärtom ner dem, förutom yngste sonen som hon ogenerat favoriserar. Hon är apatisk och ointresserad av allting, avskyr att prata, har inga intressen. Hon lider av hemska sömnstörningar och är ständigt livrädd att någon ska komma och föra henne till dårhuset. Om handlingen utspelade sig idag så skulle Sara ha någotslags diagnos, konstaterar författaren i förbifarten.

Trots allt elände är Porslinsfasaderna ändå ingen sorglig bok. Författaren blir aldrig sentimental, han skriver hela tiden med en viss illmarighet som gör det lättare att stå ut med den rätt ruskiga skildringen av en dysfunktionell familj. Det är en berättelse om Bita-ihop-Sverige, som författaren kallar det, en skildring av människor som kämpar på eftersom de verkar vara tvungna till det, men också för att de på något sätt ändå gillar varandra.

Porslinsfasaderna får alltså höga poäng av mig, men Westö får ändå några poäng mer. Tyvärr ser det inte ut som om någondera skulle få priset. Storfavorit lär vara Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. 

Fransk lottovinst

Romanen Allt jag önskar mig av den franske författaren Gregoire Delacourt lär ha blivit en försäljningssuccé utan like. Det har jag lite svårt att förstå för jag tycker inte det är någon särskilt bra bok. Den är småtråkig och ointressant, storyn är töntig.

En förklaring till bokens popularitet kan vara att den handlar om en jättestor lottovinst, och lottovinster är ju kul. Alla drömmer vi väl om att vinna, och alla har vi listor på vad vi skulle göra med pengarna.

Problemet i boken är att intrigen är ologisk och personernas handlingssätt inte särskilt trovärdigt. Till exempel gömmer huvudpersonen checken från lotteribolaget i en sko och överväger att aldrig lösa ut pengarna.

Det enda riktigt intressanta (och också rätt roliga) avsnittet i boken är när spelbolagets psykolog räknar upp alla hemskheter som drabbar den som vinner en jättepott.

Orsaken till att jag läste boken var att vi tog upp den i min läsecirkel. Där var jag rätt ensam om min åsikt. De andra tyckte att boken är sympatisk, småtrevlig, lättläst och underhållande - så helt dålig kan den ju inte vara!

Finlandia: Ett ruskigt hotell

Fantasy och sci-fi har aldrig varit min grej, men trots det har jag tyckt om de böcker av Leena Krohn jag läst tidigare, bland dem hennes Finlandiavinnare från år 1992.

Nu kandiderar hon igen, med romanen Hotel Sapiens. Det är en dystopi som påminner mig lite om Karin Boyes Kallocain, också här är människorna instängda och kontrollerade utan möjlighet att påverka sitt liv. Hotel Sapiens är inte precis ett hotell, utan en blandning av mentalsjukhus, utbildningscentrum, museum och flyktingläger, som det står på bakpärmen.

Till skillnad från Kallocain är Hotel Sapiens ändå en väldigt rolig bok. Här finns de mest lustiga typer, allt från återuppståndna filosofer till botaniker som förvandlats till växter, diplomterapeuter som blivit galna, blomsterhandlare som börjat sälja droger osv. Diskussionerna i boken är ställvis totalt absurda, ställvis fulla av livsfilosofi och djup.

Ändå känns boken inte hundraprocentigt lyckad. Författaren kunde ha tagit ut svängarna ännu mer, det kunde ha varit ännu hejdlösare, och samtidigt ännu djupare. Men visst är det en läsvärd och härlig bok som jag verkligen gillade.

Till sist den viktiga frågan:  Kan Hotel Sapiens vinna Finlandiapriset? Det tror jag trots allt inte. Den är kanske ändå lite väl akademisk för att kännas riktigt berörande.

Finlandia: 500 sidor om en rysk poet

Årets Finlandiamaraton har inletts. Jag brukar försöka läsa igenom Finlandiakandidaterna, för jag tycker de ger mig någotslags uppfattning om vad som är på gång inom finskspråkig litteratur.

Först ute i år är Riikka Pelo med Jokapäiväinen elämämme. Titeln är ju totalt intetsägande, men det visar sig att boken handlar om den ryska poeten Marina Tsvetajeva som hade ett dramatiskt liv. Hon föddes på tsartiden år 1892 och dog under Stalinterrorn 1941.

Hum hum. 500 sidor om en rysk poet, det låter überintellektuellt så det förslår, och så känns det tyvärr också. Själv blir jag visserligen inte avskräckt av själva temat, för jag är intresserad av både rysk poesi och av Stalinepoken, men boken är väldigt tungläst och trög.

Problemet är författarens överbelastade, poesistinna språk som gör det svårt att följa med handlingen. Personer dyker upp och försvinner utan att man fattar vem de är och vad de gör i boken. Det är synd, för Marina Tsvetajevas liv är verkligt sprängstoff. Det kunde ha blivit hur spännande och gripande som helst. Och faktiskt, i de sista kapitlen där författaren glömmer alla kringelikrokar och berättar rakt på sak om den fruktansvärda förföljelsen som poeten och hennes familj råkar ut, där slår det gnistor. Men då är det för sent, då har man för länge sedan tappat intresset.

Kan den här romanen alltså utmana Kjell Westö? Det har jag svårt att tro. Visserligen är den som sagt poetisk, och oerhört ambitiös, men den är definitivt ingen bladvändare som Hägring 38.

Den snälla Ranelid

Jag läste ett par böcker av Björn Ranelid för länge sen och tyckte de var så gräsliga att jag beslöt mig för att aldrig mer läsa någonting av honom.

Never say never. På bokmässan i Göteborg satt Ranelid bredvid oss vid frukosten och efteråt poserade han så snällt för ett foto till vår bokcirkels tidning så jag beslöt att ge honom en ny chans.

Det råkade bli Hjärtat som vapen från 2006. Den handlar om en kvinnas liv från födelse till död i en småstad i  Kalifornien, om hennes jobb som konditor och människorna omkring henne.

Märkligt nog gillade jag på något vis den här romanen. Den har något av gammal folksaga över sig, huvudpersonen är heltigenom god, händelserna omges av ett sagans skimmer. 

Mot slutet blir berättelsen rentav gripande, och jag känner att jag måste revidera min uppfattning om Ranelid som  en oläsbar författare.

Någon fullpoängare är Hjärtat som vapen ändå inte. Tidvis känns den ganska träig och kunde med fördel ha förkortats.