Finlandialoppet börjar gå in på slutrakan. Nu har jag läst kandidat nummer 5: Terminaali av Hannu Raittila.
Den här boken har jag verkligen svårt att få något grepp om. Den handlar om två flickor som reser omkring från flygplats till flygplats. Den ena försvinner, varpå hennes föräldrar börjar söka efter henne. Det kunde kanske vara spännande, men problemet är att varje ny vändning i handlingen åtföljs av snåriga utläggningar om det ena och det andra. När till exempel en av huvudpersonerna flyger över Kalmar, så tycker författaren att vi bör få oss till livs lite fakta om Kalmarunionen som bildades år 1397.
Det är verkligen jobbigt, eftersom de fakta som serveras ibland inte har någonting med själva handlingen att göra. På ett sätt förstår jag vad författaren har varit ute efter - han har velat skriva en bred roman som handlar om hela livet och hela världen. Men personskildringen har blivit lidande av den ambitionen, och karaktärerna i boken känns lika torra som de oändliga faktapresentationerna.
Lite intressant är det förstås ur mitt perspektiv att den försvunna flickans pappa är finlandssvensk från Hitis och mamman jobbar på Yle. Men hur trovärdigt är det att mamman lämnar pappan efter två veckors äktenskap för att hon inte står ut med Hitisdialekten? Mammans reflexioner om Yle är också ganska speciella. Hon beviljas studieledighet och filosoferar då såhär, fritt översatt:
"Jag tog ut allt jag kunde av de nästan löjligt överdrivna förmåner som vår generation förhandlat sig till på Yle, samt av de möjligheter att undvika arbete som Yles råddiga organisation erbjuder."
Hm. Men oberoende av vad författaren tycker om Yle, så är det nog inget mästerverk han har skrivit den här gången. Jag undrar faktiskt varför den ens har valts till kandidat.
Den här boken har jag verkligen svårt att få något grepp om. Den handlar om två flickor som reser omkring från flygplats till flygplats. Den ena försvinner, varpå hennes föräldrar börjar söka efter henne. Det kunde kanske vara spännande, men problemet är att varje ny vändning i handlingen åtföljs av snåriga utläggningar om det ena och det andra. När till exempel en av huvudpersonerna flyger över Kalmar, så tycker författaren att vi bör få oss till livs lite fakta om Kalmarunionen som bildades år 1397.
Det är verkligen jobbigt, eftersom de fakta som serveras ibland inte har någonting med själva handlingen att göra. På ett sätt förstår jag vad författaren har varit ute efter - han har velat skriva en bred roman som handlar om hela livet och hela världen. Men personskildringen har blivit lidande av den ambitionen, och karaktärerna i boken känns lika torra som de oändliga faktapresentationerna.
Lite intressant är det förstås ur mitt perspektiv att den försvunna flickans pappa är finlandssvensk från Hitis och mamman jobbar på Yle. Men hur trovärdigt är det att mamman lämnar pappan efter två veckors äktenskap för att hon inte står ut med Hitisdialekten? Mammans reflexioner om Yle är också ganska speciella. Hon beviljas studieledighet och filosoferar då såhär, fritt översatt:
"Jag tog ut allt jag kunde av de nästan löjligt överdrivna förmåner som vår generation förhandlat sig till på Yle, samt av de möjligheter att undvika arbete som Yles råddiga organisation erbjuder."
Hm. Men oberoende av vad författaren tycker om Yle, så är det nog inget mästerverk han har skrivit den här gången. Jag undrar faktiskt varför den ens har valts till kandidat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar