In i det sista var jag ganska säker på att det blir Kjell Westö som tar hem årets Finlandiapris, men efter att ha läst kandidatbok nr 6 har jag ändrat mig.
Asko Sahlbergs Herodes är ett så mastodontiskt och imponerande verk att det känns otänkbart att det inte skulle vinna. Tänk att sätta sig ner och skriva 700 sidor om en gestalt från antiken. Man baxnar.
Men är boken bra då? Jo, den är bra. Miljö- och personskildringen känns äkta, språket är vackert, intrigen är spännande. Historien vaknar sannerligen till liv. (Inte för att det i och för sig är så trevligt att återvända till en tid då barnamord och kvinnoförtryck ansågs som helt normalt...)
Boken har jämförts med Mika Waltaris klassiska storverk och det ligger säkert något i den jämförelsen. Ett lika oemotståndligt sug som Sinuhe egyptiern har den kanske inte, men visst får man liknande vibbar.
Vissa anmärkningar har jag ändå. Boken kunde med fördel ha förkortats med ett par hundra sidor. Nu finns här vissa avsnitt som mer känns som historiebok än som roman. Antalet personer kunde ha skurits ned och huvudpersonerna i stället fördjupats. Men det känns småaktigt att kritisera detaljer när helheten är så gedigen.
Jag är alltså ganska övertygad om att det blir Sahlberg som tar hem priset. Även om jag förstås inte vet vad Asko Sarkola har för preferenser. Väljer Asko S. Asko S.?
Min personliga favorit är boken ändå inte, utan där ligger Westö och Koskinen på delad första plats.
Asko Sahlbergs Herodes är ett så mastodontiskt och imponerande verk att det känns otänkbart att det inte skulle vinna. Tänk att sätta sig ner och skriva 700 sidor om en gestalt från antiken. Man baxnar.
Men är boken bra då? Jo, den är bra. Miljö- och personskildringen känns äkta, språket är vackert, intrigen är spännande. Historien vaknar sannerligen till liv. (Inte för att det i och för sig är så trevligt att återvända till en tid då barnamord och kvinnoförtryck ansågs som helt normalt...)
Boken har jämförts med Mika Waltaris klassiska storverk och det ligger säkert något i den jämförelsen. Ett lika oemotståndligt sug som Sinuhe egyptiern har den kanske inte, men visst får man liknande vibbar.
Vissa anmärkningar har jag ändå. Boken kunde med fördel ha förkortats med ett par hundra sidor. Nu finns här vissa avsnitt som mer känns som historiebok än som roman. Antalet personer kunde ha skurits ned och huvudpersonerna i stället fördjupats. Men det känns småaktigt att kritisera detaljer när helheten är så gedigen.
Jag är alltså ganska övertygad om att det blir Sahlberg som tar hem priset. Även om jag förstås inte vet vad Asko Sarkola har för preferenser. Väljer Asko S. Asko S.?
Min personliga favorit är boken ändå inte, utan där ligger Westö och Koskinen på delad första plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar