Om det är någon som känner för att gråta så är Morgon i Jenin av Susan Abulhawa den rätta boken. Själv grät jag som en kran, vilket jag egentligen inte är så förtjust i att göra. Romanen var definitivt för sorglig för min smak.
Morgon i Jenin handlar om en palestinsk familjs öden från tiden för staten Israels tillkomst fram till 2000-talet. Att det finns gott om sorg och tragedi för en författare att ösa ur på det temat är klart.
Jag liksom många med mig har läst oräkneliga skildringar av judarnas lidanden under nazismen. Av någon anledning har det däremot skrivits mycket lite om palestiniernas öde efter andra världskriget, åtminstone skönlitterärt. Det har till och med sagts att Abulhawas bok är den första episka berättelsen om det palestinska folket.
Litterärt är boken ojämn. Emellanåt känns den storslagen, men så kommer det långa stycken som är störande banala - det gäller särskilt kärleksskildringarna. Gripande är den trots det, och som dokument över ett drabbat folk är den verkligen intressant.
Boken väcker naturligtvis också en hel del tankar om den politiska situationen i Mellanöstern. Författaren - själv palestinier -serverar ingen lösning på en bricka, annat än möjligen på ett personligt plan. För några av huvudpersonerna blir det nämligen happy end - de gör som författaren själv och flyttar till USA.
Morgon i Jenin handlar om en palestinsk familjs öden från tiden för staten Israels tillkomst fram till 2000-talet. Att det finns gott om sorg och tragedi för en författare att ösa ur på det temat är klart.
Jag liksom många med mig har läst oräkneliga skildringar av judarnas lidanden under nazismen. Av någon anledning har det däremot skrivits mycket lite om palestiniernas öde efter andra världskriget, åtminstone skönlitterärt. Det har till och med sagts att Abulhawas bok är den första episka berättelsen om det palestinska folket.
Litterärt är boken ojämn. Emellanåt känns den storslagen, men så kommer det långa stycken som är störande banala - det gäller särskilt kärleksskildringarna. Gripande är den trots det, och som dokument över ett drabbat folk är den verkligen intressant.
Boken väcker naturligtvis också en hel del tankar om den politiska situationen i Mellanöstern. Författaren - själv palestinier -serverar ingen lösning på en bricka, annat än möjligen på ett personligt plan. För några av huvudpersonerna blir det nämligen happy end - de gör som författaren själv och flyttar till USA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar