Om ens pappa var en rysk furste som flydde undan revolutionen, och ens mamma var ambulansförare och dotter till en nobelpristagare i litteratur, och om de här två möttes i Berlins ruiner 1945 där de hjälptes åt att rädda människoliv - ja då ligger det väl rätt nära till hands att man vill berätta sina föräldrars historia.
Och det gör alltså Anne Wiazemsky i boken Mitt Berlinbarn, som delvis bygger på hennes mammas brev och dagboksanteckningar. Själv har jag alltid varit fascinerad av just den där tidpunkten i Tysklands historia, när dödandet plötsligt bara upphör. Trots all svält och allt lidande och trots att hela landet låg i ruiner måste det ha funnits en otrolig känsla av att livet återvänder.
Boken ger små glimtar av hur det såg ut i Berlin just vid krigsslutet. Författarens föräldrar jobbade för Röda Korset och kom i nära kontakt med både flyktingar och berlinare. Den spirande kärlekshistorien ges visserligen rätt mycket plats, men framför allt är boken en berättelse om kriget och dess följder.
Recensenterna har inte varit särskilt förtjusta i boken, den har kallats ytlig och naiv. Själv sträckläste jag den. Någon stor roman är den kanske inte, det kan jag hålla med om, men den är välskriven och charmig. Och framför allt är den ju en ögonvittnesskildring från en exceptionell tid i Europas historia. Som sådan känns den absolut autentisk.
Och det gör alltså Anne Wiazemsky i boken Mitt Berlinbarn, som delvis bygger på hennes mammas brev och dagboksanteckningar. Själv har jag alltid varit fascinerad av just den där tidpunkten i Tysklands historia, när dödandet plötsligt bara upphör. Trots all svält och allt lidande och trots att hela landet låg i ruiner måste det ha funnits en otrolig känsla av att livet återvänder.
Boken ger små glimtar av hur det såg ut i Berlin just vid krigsslutet. Författarens föräldrar jobbade för Röda Korset och kom i nära kontakt med både flyktingar och berlinare. Den spirande kärlekshistorien ges visserligen rätt mycket plats, men framför allt är boken en berättelse om kriget och dess följder.
Recensenterna har inte varit särskilt förtjusta i boken, den har kallats ytlig och naiv. Själv sträckläste jag den. Någon stor roman är den kanske inte, det kan jag hålla med om, men den är välskriven och charmig. Och framför allt är den ju en ögonvittnesskildring från en exceptionell tid i Europas historia. Som sådan känns den absolut autentisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar