Iran känns som ett svårtillgängligt och avlägset land, inte geografiskt men mentalt. När man får chansen att titta in bakom kulisserna och följa med vardagslivet hemma hos några iranska medelklassfamiljer blir man ju överlycklig. Den svenska författaren Marjaneh Bakhtiari med iransk bakgrund har tidigare skrivit om invandrarliv i Sverige, men hennes nyaste bok Godnattsagor för barn som dricker utspelar sig i Teheran (eller Tehran, som författaren stavar namnet).
Alla ingredienser till en underbar bok finns med här. En stor släkt med massor av konflikter, intressanta huvudpersoner, en myllrande storstad, ett land med tragisk historia, och dessutom författarens vackra språk och diskreta humor.
Men trots allt detta rycks jag inte riktigt med. Berättandet är krångligt, det tar tid innan man får klart för sig vilka personerna är (trots att det finns ett släktträd i början), och man förstår inte alltid vilka historiska händelser som åsyftas. Övertydlighet brukar betraktas som en dödssynd i skönlitteraturen, men är också tydlighet förbjudet? En annan sak som stör mig är bristen på spänning, bristen på intrig. Den grå vardagen blir i längden trist också i ett intressant land.
Ändå har boken också stora förtjänster. Vissa scener är gripande, karaktärerna är mångdimensionella och trovärdiga, och man får som sagt en unik inblick i vardagslivet i det gåtfulla landet.
Rekommenderar jag alltså boken eller inte? Svaret blir ja - till personer med tålamod och stort intresse för Iran.
Alla ingredienser till en underbar bok finns med här. En stor släkt med massor av konflikter, intressanta huvudpersoner, en myllrande storstad, ett land med tragisk historia, och dessutom författarens vackra språk och diskreta humor.
Men trots allt detta rycks jag inte riktigt med. Berättandet är krångligt, det tar tid innan man får klart för sig vilka personerna är (trots att det finns ett släktträd i början), och man förstår inte alltid vilka historiska händelser som åsyftas. Övertydlighet brukar betraktas som en dödssynd i skönlitteraturen, men är också tydlighet förbjudet? En annan sak som stör mig är bristen på spänning, bristen på intrig. Den grå vardagen blir i längden trist också i ett intressant land.
Ändå har boken också stora förtjänster. Vissa scener är gripande, karaktärerna är mångdimensionella och trovärdiga, och man får som sagt en unik inblick i vardagslivet i det gåtfulla landet.
Rekommenderar jag alltså boken eller inte? Svaret blir ja - till personer med tålamod och stort intresse för Iran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar