Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 skrällde till riktigt ordentligt när den kom ut i höstas. I boken beskriver Rosenlund öppet hur det känns att vara fattig - ett pinsamt och nedtystat ämne som de flesta verkligen inte vill förknippas med.
I det finska Finland har boken väckt en viss häpnad, enligt myten kan ju finlandssvenskar egentligen inte vara fattiga. Och i Svenskfinland har boken lett till en ställvis nästan aggressiv debatt, där författaren har anklagats för att vara en bortskämd gnällspik bland annat.
Många har deltagit i debatten utan att ha läst boken, vilket jag tycker är helt i sin ordning. Huvudsaken är att fattigdom och marginalisering diskuteras, inte sopas under mattan, och Rosenlund kan vara stolt över att vara den som satte igång debatten.
Själva boken är liten till formatet och man läser den snabbt. Ingen tvekan om att Rosenlund har litterär talang, många stycken kunde fungera lösryckta för sig som aforismer eller one-liners. Det är poetiskt och berörande, men jag skulle ändå ha önskat mig ett konkretare berättande, fler anekdoter, fler personporträtt. Fyllisarna i Myrbacka till exempel figurerar ibland i marginalen - de kunde ha framträtt tydligare som levande personer.
Det känns ändå som att det viktiga med den här boken är själva ämnet, själva debatten. Min läsecirkel hade besök av författaren som på ett sympatiskt och övertygande sätt sprider sitt stillsamma budskap om att alla människor i vårt land inte mår bra. För mig känns det svårt att skilja på bok och person i det här fallet. Rosenlund och Kopparbergsvägen är ett fenomen helt enkelt. Ett fenomen av sällsynt slag i Svenskfinland.
I det finska Finland har boken väckt en viss häpnad, enligt myten kan ju finlandssvenskar egentligen inte vara fattiga. Och i Svenskfinland har boken lett till en ställvis nästan aggressiv debatt, där författaren har anklagats för att vara en bortskämd gnällspik bland annat.
Många har deltagit i debatten utan att ha läst boken, vilket jag tycker är helt i sin ordning. Huvudsaken är att fattigdom och marginalisering diskuteras, inte sopas under mattan, och Rosenlund kan vara stolt över att vara den som satte igång debatten.
Själva boken är liten till formatet och man läser den snabbt. Ingen tvekan om att Rosenlund har litterär talang, många stycken kunde fungera lösryckta för sig som aforismer eller one-liners. Det är poetiskt och berörande, men jag skulle ändå ha önskat mig ett konkretare berättande, fler anekdoter, fler personporträtt. Fyllisarna i Myrbacka till exempel figurerar ibland i marginalen - de kunde ha framträtt tydligare som levande personer.
Det känns ändå som att det viktiga med den här boken är själva ämnet, själva debatten. Min läsecirkel hade besök av författaren som på ett sympatiskt och övertygande sätt sprider sitt stillsamma budskap om att alla människor i vårt land inte mår bra. För mig känns det svårt att skilja på bok och person i det här fallet. Rosenlund och Kopparbergsvägen är ett fenomen helt enkelt. Ett fenomen av sällsynt slag i Svenskfinland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar