Svarta jazzmusiker som tvingas fly undan nazismen i Tyskland. Det är ett tema som åtminstone inte jag har läst om förut, och det väcker förstås genast intresse. Romanen Halvblodsblues av kanadensiska Esi Edugyan handlar om en grupp svarta musiker som spelar i Berlin och därifrån flyr till Paris, via Hamburg. Parallellt med den historiska berättelsen skildras återföreningen mellan en del av gruppens medlemmar femtio år senare.
Ja, det här låter ju spännande, och boken har höjts till skyarna. Ändå känns det lite som att det är själva temat, själva idén som bokens beundrare har fallit för. Romanen är nämligen förvånansvärt tråkig för att behandla ett så här fascinerande ämne. Handlingen stampar ofta på stället, dialogerna känns poänglösa, personerna är skuggor. Lite bättre fart är det på den del av berättelsen som utspelas i nutid, men den utgör en ganska liten del av boken.
En incident i boken fick mig att hicka till. Under huvudpersonernas vistelse i Hamburg gör de ett besök på zoo - där det visar sig att det också sitter människor i burarna. Svarta människor från Afrika. Att nazisterna också skulle ha sysslat med människoutställningar var en nyhet för mig, och jag var tvungen att googla runt ett tag.
Det visade sig att det faktiskt fanns ett mänskligt zoo i Hamburg i samband med djurparken som grundades 1874 av djurhandlaren Carl Hagenbeck. Enligt Wikipedia visades också samer och eskimåer i djurparken. Vidare uppger Wikipedia att människoutställningarna förbjöds i Tyskland år 1940 - med andra ord skulle nazisterna ha förbjudit dem. Överraskande!
Just den här saken skulle jag gärna veta mer om. Det känns nästan som att den här detaljen blir den största behållningen av Esi Edugyans roman. Hon har nog researchat en hel del verkar det som, och språket är det inget fel på, men kompositionen som helhet blir otillfredsställande.
Ja, det här låter ju spännande, och boken har höjts till skyarna. Ändå känns det lite som att det är själva temat, själva idén som bokens beundrare har fallit för. Romanen är nämligen förvånansvärt tråkig för att behandla ett så här fascinerande ämne. Handlingen stampar ofta på stället, dialogerna känns poänglösa, personerna är skuggor. Lite bättre fart är det på den del av berättelsen som utspelas i nutid, men den utgör en ganska liten del av boken.
En incident i boken fick mig att hicka till. Under huvudpersonernas vistelse i Hamburg gör de ett besök på zoo - där det visar sig att det också sitter människor i burarna. Svarta människor från Afrika. Att nazisterna också skulle ha sysslat med människoutställningar var en nyhet för mig, och jag var tvungen att googla runt ett tag.
Det visade sig att det faktiskt fanns ett mänskligt zoo i Hamburg i samband med djurparken som grundades 1874 av djurhandlaren Carl Hagenbeck. Enligt Wikipedia visades också samer och eskimåer i djurparken. Vidare uppger Wikipedia att människoutställningarna förbjöds i Tyskland år 1940 - med andra ord skulle nazisterna ha förbjudit dem. Överraskande!
Just den här saken skulle jag gärna veta mer om. Det känns nästan som att den här detaljen blir den största behållningen av Esi Edugyans roman. Hon har nog researchat en hel del verkar det som, och språket är det inget fel på, men kompositionen som helhet blir otillfredsställande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar