En psykiskt frisk familj

Thomas Bodström är f.d. justitieminister i Sverige, även känd som fotbollsspelare och teveprofil. Trots det var han inte alls bekant för mig när jag helt av en slump började läsa hans memoarbok Det man minns.

Bodström föddes 1962 så atmosfären i barndoms - och uppväxtskildringen känns bekant. Humoristiskt och underhållande berättar han om sina vedermödor med skola, kompisar och flickvänner.

Det som ändå känns som det centrala i boken är beskrivningen av modern, som uppenbarligen varit en stor personlighet med benhård vilja. Jag skrattade högt för mig själv åt skildringen av hennes totalt inkonsekventa sparsamhet. Där kände jag igen mig själv. Också episoden då modern följer med sin son på anställningsintervju är helt obetalbar.

Vartannat kapitel i boken handlar sorgligt nog om mammans tilltagande Alzheimer. Det är tragisk men kärleksfull läsning.

Någon Knausgård är Bodström förstås inte, trots vissa paralleller i uppväxtskildringen. Något familjehelvete finns det inte att ösa dramatik ur i den Bodströmska släkten. Familjeporträttet i boken med idel undersköna leende människor verkar vittna om en släkt i harmoni och psykisk balans. Ändå berättar Bodström också med stor uppriktighet om konflikter och problem i familjen. Men en i grunden frisk familj kan hantera sådant.

Som helhet en underhållande bok, om än inte precis världslitteratur.

Sex som sjukdom

Sanna Ehdin Anandala är något slags hälsoguru i Sverige och har tidigare gett ut mängder av böcker om hur man ska bära sig åt för att må bra. Nu debuterar hon som skönlitterär författare med romanen Guldburen.

Fast skönlitterär är kanske inte det rätta ordet. Egentligen är texten nästan journalistisk i sin saklighet och precision. Boken handlar om en konflikträdd kvinna som dras in i ett förhållande med en sjukligt sexberoende man. Författaren beskriver förhållandet in i minsta detalj, inklusive ett antal absurda sexscener. Just sexscenerna gör mig tveksam - de har i mitt tycke en lätt pornografisk karaktär. Å andra sidan visar de på ett verkligt uttömmande sätt vilka former ett destruktivt sexberoende kan anta.

På grund av den sakliga, icke-skönlitterära stilen vädjar boken kanske inte till läsarens känslor, men det oaktat är den oerhört medryckande. Skildringen av hur huvudpersonen steg för steg får upp ögonen för vilken typ av relation hon råkat in i är gastkramande.

Berättelsen uppges basera sig på verkligheten, vilket inte är svårt att tro. Någon recension av boken har jag inte hittat, kanske kulturredaktörerna utdömde den som rena underhållningen. Det är den inte, snarare kunde man kanske placera den i självhjälpsgenren. Men jag tycker nog den fungerar också som roman. En bok som man sträckläser kan inte vara helt igenom dålig!

Att vara barn är ansträngande

Förmodligen är det ett ålderstecken - jag kan inte minnas att jag tidigare har varit särskilt road av barndomsskildringar. Numera känns de däremot väldigt intressanta.

Kvarteret radiomottagaren av Ylva Eggehorn är en helt underbar skildring av en barndom på 1950-talet. Författaren verkar minnas in i minsta detalj hur det kändes att vara barn. Hon beskriver sin egen barndom som en ständig kamp för att förstå och anpassa sig till livet. Språket är målande och humoristiskt och tyvärr tar boken slut alltför snabbt. Det är frågan om en roman i det lilla formatet på bara drygt hundra sidor.

Därför blev jag glad när jag märkte att boken har en fortsättning - Liljekonvaljekungen. Tyvärr är den inte lika bra som den första delen. Dels finns här irriterande sidospår som helt faller ur ramen, dels övergår barndomsskildringen alltför snart i en rätt konventionell tonårsskildring.

Som helhet blev de båda böckerna ändå en glad överraskning för mig. Jag förstår inte riktigt hur det är möjligt att jag fram till nu helt har missat författaren Ylva Eggehorn som tycks ha gett ut massor av böcker.