Sanna Ehdin Anandala är något slags hälsoguru i Sverige och har tidigare gett ut mängder av böcker om hur man ska bära sig åt för att må bra. Nu debuterar hon som skönlitterär författare med romanen Guldburen.
Fast skönlitterär är kanske inte det rätta ordet. Egentligen är texten nästan journalistisk i sin saklighet och precision. Boken handlar om en konflikträdd kvinna som dras in i ett förhållande med en sjukligt sexberoende man. Författaren beskriver förhållandet in i minsta detalj, inklusive ett antal absurda sexscener. Just sexscenerna gör mig tveksam - de har i mitt tycke en lätt pornografisk karaktär. Å andra sidan visar de på ett verkligt uttömmande sätt vilka former ett destruktivt sexberoende kan anta.
På grund av den sakliga, icke-skönlitterära stilen vädjar boken kanske inte till läsarens känslor, men det oaktat är den oerhört medryckande. Skildringen av hur huvudpersonen steg för steg får upp ögonen för vilken typ av relation hon råkat in i är gastkramande.
Berättelsen uppges basera sig på verkligheten, vilket inte är svårt att tro. Någon recension av boken har jag inte hittat, kanske kulturredaktörerna utdömde den som rena underhållningen. Det är den inte, snarare kunde man kanske placera den i självhjälpsgenren. Men jag tycker nog den fungerar också som roman. En bok som man sträckläser kan inte vara helt igenom dålig!
Fast skönlitterär är kanske inte det rätta ordet. Egentligen är texten nästan journalistisk i sin saklighet och precision. Boken handlar om en konflikträdd kvinna som dras in i ett förhållande med en sjukligt sexberoende man. Författaren beskriver förhållandet in i minsta detalj, inklusive ett antal absurda sexscener. Just sexscenerna gör mig tveksam - de har i mitt tycke en lätt pornografisk karaktär. Å andra sidan visar de på ett verkligt uttömmande sätt vilka former ett destruktivt sexberoende kan anta.
På grund av den sakliga, icke-skönlitterära stilen vädjar boken kanske inte till läsarens känslor, men det oaktat är den oerhört medryckande. Skildringen av hur huvudpersonen steg för steg får upp ögonen för vilken typ av relation hon råkat in i är gastkramande.
Berättelsen uppges basera sig på verkligheten, vilket inte är svårt att tro. Någon recension av boken har jag inte hittat, kanske kulturredaktörerna utdömde den som rena underhållningen. Det är den inte, snarare kunde man kanske placera den i självhjälpsgenren. Men jag tycker nog den fungerar också som roman. En bok som man sträckläser kan inte vara helt igenom dålig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar