Den avundsvärda Maria Romantschuk

Maria Romantschuk och jag var kolleger på Yle under en kort tid på 80-talet. Det jag främst minns från den tiden var Marias tokroliga humor som kunde få hela redaktionen att drabbas av skrattanfall.

Nu, trettio år senare, öppnar jag fortfarande varje morgon dörren till samma redaktion i samma undanskymda annex i Yle-centret, medan Maria har gått från det ena glamorösa jobbet till det andra. Onekligen smyger sig en svag känsla av avund på i det här läget. Maria Romantschuk är allt det som jag inte är - stilig, självsäker, framgångsrik i karriären.

Nu har Maria skrivit en bok om sin tid som presschef hos president Tarja Halonen. I egenskap av journalist träffade jag Maria några gånger under den tiden. Hon utstrålade alltid energi och gott humör. Det märktes att hon trivdes med jobbet.

I förordet till boken Ei, rouva presidentti skriver Maria att hon såg det som sin plikt att berätta om sin tid hos presidenten. Jag håller helt med. Ett sådant jobb är definitivt inte någon privatsak.

Det har sagts om boken att den inte bjuder på några tunga politiska avslöjanden. Må så vara, men för en journalist är den i alla fall ytterst underhållande. Maria (och/eller hennes redaktör Pirjo Houni) berättar i lättsam ton om både större och mindre händelser under Halonens första presidentperiod. Många kända namn figurerar förstås och ibland bjuder Maria på ett litet tjuvnyp, men hon är inte elak eller sensationslysten.

Av huvudpersonen Tarja Halonen ger Maria en sympatisk bild. Själv hade jag liksom många andra hört en massa historier om Halonens jobbiga humör och översittarmentalitet, men i boken framstår hon som ganska snäll och rar. Kanske jag borde ha litat till min egen omdömesförmåga - de få gånger jag själv intervjuat Halonen har hon varit tillmötesgående och trevlig.

Bokens titel syftar på att Maria inte var rädd för att säga ifrån om hon var av annan åsikt än presidenten. Så var det säkert. Konfliktskygga människor klarar knappast av jobb av det här slaget. Enligt boken uppstod det ändå aldrig några allvarliga kollisioner mellan de två starka kvinnorna.

En nollas misslyckanden

Claire Messud är en amerikansk författare som är i ropet just nu. Hennes böcker tycks älskas av både publik och kritik. Själv har jag först nu bekantat mig med henne och tillsvidare läst en av hennes romaner - Kvinnan på övervåningen som i år kom ut på svenska.

Bokens tema är klassiskt - felslagna drömmar, ambitioner som rinner ut i sanden, ett - kanske - bortkastat liv. Huvudpersonen är en medelålders ensamstående kvinna med konstnärsdrömmar. Hon blir vän med kvinnan som har allt - både familj och ett framgångsrikt konstnärsskap - och då krisar det till sig.

Det finns mycket i den psykologiska framställningen i den här romanen som jag tycker är helt mästerligt. Beskrivningen av hur en nolla både attraheras av och avundas de framgångsrika känns obehagligt realistisk.

Också i övrigt är det här en roman som jag i princip borde tycka väldigt mycket om. Karaktärerna är omsorgsfullt beskrivna, intrigen är fängslande utan att kännas krystad, psykologin som sagt tagen på kornet. Emellanåt trampar boken ändå på stället och det hela känns tradigt, för att i nästa ögonblick fängsla intresset igen. En
liten nedskärning skulle inte ha skadat.

I bokcirkeln väckte boken livlig diskussion. De flesta var som jag tudelade, men lutade mer åt det positiva hållet.

Finlandia: Gripande släktroman

Finlandiakandidaten Neljäntienristeys av Tommi Kinnunen börjar med en skräll: en fasansfull förlossningsskildring. Om man lyckas ta sig igenom den kan man se fram emot njutbar läsning. Neljäntienristeys är en traditionell och mycket lyckad släktskildring.

Vi får i fyra generationer följa en familj bosatt i norra Finland, alltifrån barnmorskan Maria som var verksam under början av 1900-talet. Både Maria och hennes dotter Lahja är självständiga och starka yrkeskvinnor som inte låter sig förtryckas av det omgivande manssamhället. Även om ingendera av dem beskrivs som särskilt lycklig i sitt privatliv är det ändå trevligt att läsa om den här typen av kvinnor, som säkerligen inte har varit ovanliga i Finland under 1900-talet.

Som sig bör i en släktskildring vimlar här av personer och författaren lyckas nog inte komma alla in på livet. Det äkta paret Lahja och Onni är kanske de två som framträder tydligast. Tidsskildringen är trovärdig, och psykologiskt finns här alla ingredienser man väntar sig av en släktroman: konflikterna och grälen, släktens avvikare och svarta får, välbevarade pinsamma hemligheter - men också en viss gemenskap och sammanhållning trots allt. Jag är ganska häpen över att en så pass ung person som Tommi Kinnunen (född 1973) har kunnat skriva en bok så full av livserfarenhet.

Av de fyra kandidater jag läst hittills är den här den mest helgjutna. Mitt val står mellan Kinnunen och Valtonen.

Finlandia: Träig skogsskildring

Ojoj vilken jobbig bok. 644 sidor, krystad intrig och oändliga naturbeskrivningar. Inte alls i min smak. Men Anni Kytömäkis Kultarinta har fått fina recensioner, de finska bokbloggarna älskar den och en finskspråkig kollega talade om den i lyriska ordalag. Så jag verkar vara rätt ensam om min åsikt.

I princip gillar jag bokens tema - det är frågan om en släktskildring som börjar redan under ryska tiden och fortsätter fram till någon gång före krigen. Huvudpersonen är en - tydligen finlandssvensk - godsägarson med namnet Erik Stenfors. Han gifter sig med en politiskt aktiv torparflicka vilket förstås innebär problem under och efter inbördeskriget.

Det är underligt hur passionslöst författaren skildrar klasshatet och konflikterna under den här blodiga tiden i Finlands historia. Också i övrigt vilar det liksom en apatisk stämning över hela boken. En av karaktärerna ligger under största delen av boken döende på ett sanatorium, men så mycket mer liv är det inte heller över de andra personerna. Det känns därför svårt att alls engagera sig i dem och deras öden. Författaren verkar vara mer intresserad av skog än av människor.

Själva berättandet är för det mesta väldigt trögt. Allting, inte bara naturen, beskrivs in i minsta detalj på ett sätt som jag upplever som poänglöst.

Den första delen av boken skulle ändå kunna fungera, i kraftigt nedskuren tappning. Den andra delen är däremot alltför spretig och konstig. Författaren har uppenbart eftersträvat någotslags naturmystik, men hon är ingen Selma Lagerlöf som kunde väva samman tragik, natur och mystik till en gripande helhet.

Ja, vad kan jag säga. Boken är oerhört ambitiös. Egentligen blir jag inte förvånad om den vinner eftersom alla utom jag tycks älska den.

Finlandia: Leningrad efter revolutionen

Finlands och Rysslands gemensamma historia hör till mina favoritämnen och därför har Sirpa Kähkönens Graniittimies ur min synvinkel definitivt ett försprång i Finlandialoppet. Boken handlar om unga finländare som efter den ryska revolutionen flyttar till det nya drömlandet, Sovjetunionen.

Det var ju en oerhört dramatisk tid, rena guldgruvan för en romanförfattare. I Kähkönens bok är huvudpersonerna det nygifta paret Klara och Ilja som är övertygade revolutionärer. Runt dem myllrar det av fascinerande personer - cirkusartister, konstnärer, partifunktionärer, gatubarn. Klara engagerar sig i att hjälpa gatubarn medan Ilja avancerar i partiet.

Kähkönen skriver detaljrikt och noggrant. Det är Klara som är berättaren, och språket är lämpligt ålderdomligt. Det känns äkta, Klara kunde verkligen ha skrivit det själv. Som läsare befinner man sig utan tvekan mitt i folkmyllret i det fattiga men hoppfulla Leningrad, där förföljelserna och terrorn ännu inte har börjat.

När sedan drömmarna slås i spillror - som vi läsare ju hela tiden visste att skulle ske - byts berättarperspektivet och det är inte länge Klaras version av händelserna som vi får ta del av. Samtidigt tappar romanen styrseln. Intrigen blir otydlig och personerna irrar ut och in i texten på ett irriterande sätt.

Som helhet är romanen fin, men synd att den sista tredjedelen är så svag. Av de två kandidatromaner jag hittills plöjt igenom lutar det därför aningen mer åt Valtonen.

Finlandia: En tegelsten om vår tid

Finlandia-racet har börjat och kandidat nummer ett är verkligen stark. Under de första två-trehundra sidorna av Jussi Valtonens tegelsten He eivät tiedä mitä tekevät är jag övertygad om att det är segerboken jag har i min hand. Hur skulle någon kunna slå det här?

Romanen handlar om en amerikan och en finländska som varit gifta några år i ungdomen och sedan skiljs åt. De lever nu i varsitt land med sina nya familjer. Författaren har själv bott i USA och vi får en insiktsfull skildring av vardagsliv och attityder i båda länderna, från 1990-talet fram till våra dagar. Kontrasten mellan det amerikanska och det finländska är tankeväckande - och ibland rent galghumoristisk.

Boken är både en bred familjeskildring och en idéroman om vår tid, med tyngdpunkt på det akademiska livet. Det handlar om forskningsetik och akademisk arbetslöshet - men också om tonårskonflikter och kärlekssorg. Skildringen av familjelivet får mig rentav att tänka på den store amerikanske romanförfattaren Jonathan Franzen.

I romanen driver Valtonen våra dagars tidstypiska fenomen till sin spets - smarttelefonen ersätts till exempel av en ännu smartare grej som slukar sina användare fullkomligt. Jussi Valtonen är en satirens mästare. Men här uppstår i mitt tycke en liten obalans i romanbygget - den starka samtidsskildringen får dystopiska drag som minskar dess autencitet.

Mot slutet tappar romanen i intensitet. Intrigen känns alltmer krystad och språket blir segdraget. Vissa partier borde bara ha strukits - 557 sidor är för mycket. Det hindrar inte att vi har att göra med en av de bästa finska romanerna på länge, och absolut en sannolik kandidat till Finlandiapriset. Jussi Valtonen är en stjärna.

Putins folk

Journalisten Kalle Kniivilä har följt rysk politik i åratal, men mig veterligen är Putins folk hans första bok. I dessa dagar känns det som om man behöver all information man kan få om Ryssland, så boken kommer verkligen vid en lämplig tidpunkt.

Det är frågan om en reportage- och intervjubok där författaren talar med helt vanliga människor i olika delar av Ryssland, främst förorter och småstäder. Temat är Putin och hans betydelse för de här personernas liv. Vi träffar människor som inte alls ser Putin som maktgalen, skurkaktig och stridslysten - så som vi är vana att se honom. Tvärtom, för vanliga ryssar är Putin en garant för trygghet och ett drägligt liv.

Nog är det förbryllande att tänka på hur totalt olika man ser på saker beroende på vilket land man kommer ifrån. Det som vi ser som propaganda är ur ett annat perspektiv helt enkelt saklig information. Kniiviläs bok ger en bra inblick i hur ryssarna ser på samhället. Under Putins tid har livet hela tiden blivit bättre - lugnare, tryggare, rikare. Då är det väl ganska klart att den som vill ha bort honom är att betrakta som en ansvarslös orosstiftare?

Kniivilä har huvudsakligen gjort intervjuerna i fjol. Sedan dess har den ekonomiska situationen i Ryssland förändrats dramatiskt. Det återstår att se hur den försämrade levnadsstandarden kommer att påverka ryssarnas inställning till Putin. Ett möjligt scenario är att den nuvarande regimen klappar ihop om ekonomin rasar. En annan möjlighet är att Putins ställning stärks ytterligare.

Sambandet mellan ekonomi och politik verkar inte helt glasklart i Ryssland. Före presidentvalet 2012 fanns det ju en relativt stark opposition mot Putin - och då uttryckligen bland människor i de större städerna, där den materiella levnadsstandarden är den högsta i Ryssland. Då trodde många - åtminstone här hos oss - att en höjd levnadsstandard så småningom skulle leda till att ryssarna också ville ha demokrati och frihet.

Att komma med spådomar verkar alltså omöjligt när det gäller Ryssland. Den som lever får se. Hur som helst så är Kniiviläs bok lättläst och fängslande. Vid sidan av intervjuerna får man också en inblick i ryskt vardagsliv, vilket man inte är bortskämd med. Hoppas Kniivilä snabbt kommer med en uppföljning av boken. Till dess får man nöja sig med att följa hans blogg Glasnost.se.

Finlandssvensk doldis ger ut ny bok

Undrar just om folk numera vet vad en ljugarbänk är för något. Själv förknippar jag ordet med min barndoms skärgårdsö, där det fanns en ljugarbänk ovanför handelsboden. På bänken satt det alltid tätt med gubbar (satt där faktiskt aldrig några gummor?) och man anade att deras diskussioner var spännande och intressanta, men vad det riktigt var de pratade om fick man inte veta.

Idén att skriva en bok utgående från diskussionerna på en ljugarbänk är ju fenomenal, och nu har det gjorts. Lena Silváns pinfärska lilla roman Ljugarbänken består av skrönor, funderingar och livsvisdomar som ventileras av människorna på ljugarbänken. Konceptet är fyndigt eftersom det möjliggör berättelser av de mest varierande slag. Boken är i själva verket ett slags mellanting mellan roman och novellsamling.

Vissa av berättelserna är mörka och tragiska, andra är lätta och humoristiska, precis som det är i livet. Personerna är mestadels luggslitna glesbygdsfigurer av den typ som man hittar i varje liten by. Själv skulle jag ha önskat mig en tjockare bok - många av människorna är personligheter som man gärna vill lära känna bättre.

Lena Silván är en författare som mig veterligen inte är särskilt känd här i Svenskfinland, säkert beroende på att hon är bosatt i Luxemburg och inte har synts till på bokmässor o.dyl. Jag minns att jag gillade hennes debutroman Sotiga vingslag som kom ut för några år sedan. Hoppas hon så småningom börjar få den uppmärksamhet hon är värd.

När kommunismen kom till Kina

Det mesta jag läst från Kina har varit historiska romaner som handlat om förtryck eller krig. Vanligen har det varit antingen outhärdligt eller bara deprimerande. Därför blev jag glatt överraskad när jag läste Chun-chan Yehs klassiker En by i bergen, som åtminstone enligt Wikipedia är den enda av författarens böcker som översatts till svenska. Boken är nämligen allt annat än dyster.

Chun-chan Yeh föddes 1914 på den kinesiska landsbygden. Han var forskare i engelsk litteratur men stannade ändå kvar i Kina efter revolutionen. Särskilt under kulturrevolutionen hade han det säkert inte alltför lätt, kan man föreställa sig.

En by i bergen handlar om hur det gick till då kommunismen fick fotfäste på den kinesiska landsbygden. Händelserna beskrivs ur de ständigt lika förbryllade bybornas perspektiv, vilket ger berättelsen en galghumoristisk ton. Dialogen är helt underbar - som här, när den gamla farbror Pan som bara bryr sig om sin ko har blivit förd till omskolningsläger:

-Men säg mig nu, när kommer de att låta honom ge sig hem?
-När han är grundligt omskolad och aktiv revolutionär.
-Aktiv revolutionär! Kan han bli det?

Någon ensidig revolutionskritik är det ändå inte frågan om. Byborna fick minsann lida även under den tidigare regimen. Men när de plötsligt blev av med sina förtryckare var de snarare häpna än lyckliga - och det visade sig snart att svårigheterna ingalunda var över.

Tack vare den osentimentala och humoristiska stilen klarar man av att läsa boken trots all tragik. Annars skulle de sympatiska bybornas öden ha varit svåra att stå ut med.

Kuslig kärlek

Uj vilken ruskig historia Jessica Suni har skrivit. Hennes debutroman Hoito handlar om en terapeut med högst alternativa metoder som inleder ett förhållande med sin klient. Det tar ett tag innan läsaren fattar vad det hela går ut på, men så småningom utvecklar det sig till en verkligt spännande psykologisk skräckhistoria.

Jag kan inte nog förundra mig över hur skickligt Suni skriver. Hon framstår som en verkligt driven författare trots att detta är hennes debut. Berättelsen framskrider till hundra procent trovärdigt, och läsaren har svårt att lägga boken ifrån sig.

Det tunga temat lättas lyckligtvis ibland upp av författarens diskreta humor, och lite mysigt mitt i allt det hemska känns det att få en inblick i gröna medborgaraktivisters livsstil och tänkesätt. Suni har själv varit aktiv inom De gröna och är det kanske fortfarande, så hon vet vad hon talar om.

En aning ensidig blir förstås en berättelse där huvudpersonen är heltigenom ond. Man vill ju tro på att det finns något gott i varje människa. Men gränsen mellan ondska och sjukdom är väl inte alltid lätt att dra, och man tvivlar inte på att det finns människor som bokens huvudperson i verkliga livet.

Utmattande textmassor

Fransk-algeriska Nina Bouraoui hör till dem som har nämnts i Nobelprissammanhang. Det skulle inte alls förvåna mig om hon en vacker dag får priset eftersom hon skriver på just det tillkrånglade vis som Svenska Akademien tycks älska.

Den tunna romanen Kärlekens geografi handlar ovanligt nog om en lycklig kärlek. Det är en passionerad kärlekshistoria mellan en kvinnlig författare och en 16 år yngre manlig konstnär, vilket i och för sig är trevligt. Men trots att jag gillar temat i princip, och trots det vackra poetiska språket, känns intrigen ändå ganska trist.

Och värre blir det. Mina onda tankar orkade jag faktiskt inte läsa till slut. Det är frågan om en flödande textmassa som jag aldrig riktigt förstår vad den handlar om. Bakpärmen ger inga ledtrådar - där finns bara ett långt citat. Man grips av misstanken att inte heller förlagsredaktören har fått något grepp om boken så att hen kunde ha skrivit några sammanfattande rader.

Båda böckerna är skrivna i ett enda stycke vilket är extremt jobbigt för läsaren. För min del blir det inga fler Bouraoui, Nobelpris eller ej.